Det lär vara ett uttryck av Olof Palme – ett uttryck som Hasse å Tage (Hans Alfredsson och Tage Danielsson) drev med i Sveahundsrevyn. Men visst är politik att vilja. Ska då kyrkan vara politisk? Det är klart att den ska och att den är. Kyrkan (och nu talar jag samfundsövergripande) är i hög utsträckning politisk när man utifrån evangeliet står upp för de svaga och marginaliserade, de som är drabbade av naturkatastrofer och krigens elände, de som är drabbade av förföljelser på olika sätt p gr av hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell identitet o s v. Predikanter måste i både tal och skrift få stå upp för dessa. Evangeliet ska inte vara en tröstande kudde på vilket vi kan vila vårt huvud. Nej evangeliet om Jesus Kristus är grunden för vårt viljande, grunden för vårt politiska agerande. Men att därifrån gå till att driva ren partipolitik från predikstolen menar jag är fel. Debatt om detta förs i tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=221624). Predikanten ska inte förespråka en viss politisk linje om det inte finns speciella skäl. Jag kan tänka mig att i krigssituationer där kyrkan måste stå upp mot diktatur, förtryck etc, då kan det finnas skäl att faktiskt vara ännu mer politiskt tydlig. Ett exempel på detta kan t ex den anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu utgöra när han under apartheidregimens tid tydligt vågade markera emot detta djävulska förtryck.
Men ska en präst stå i predikstolen och rekommendera gudstjänstfirarna att rösta på nn därför att nn har rätt åsikter, rätt etiskt tänkande etc. Och vad är rätt tänkande etc? Vem bedömer förutom den enskilde? Kyrkan ska vara politisk men inte driva partipolitik.
Låt oss vara skarpa i våra predikstolar men låt oss vara det på evangeliets grund med blicken fäst på Jesus Kristus inte på lämplig riksdagskandidat eller parti!
