Att bedja är oerhört viktigt i ett kristenliv. Bönen är hjärtats stilla samtal med den vi vet älskar oss, säger Teresa av Avila. Att få vara stilla och be, i tacksamhet, i behov av hjälp, i behov av förlåtelse, det är en del av det kristna livets andning. Svenska kyrkan håller fram bönens möjligheter under detta bönens år och man kan skriva sin bön, om man vill det, på Svenska kyrkans hemsida – böner som sedan bärs fram i våra domkyrkor.
Men det viktiga är inte att skriva ned sin bön. Det viktiga är hjärtats samtal med Gud. Därför blir jag en aning ”trött” när jag ser reklamen på tunnelbanan i Stockholm där man ser håriga armar och händer med lite småsmutsiga naglar som håller en mobiltelefon i en sorts bönehållning och där det talas om att man kan sms:a sin bön till Svenska kyrkans hemsida för en kostnad av ett sms och att man får vara anonym. På hemsidan publiceras bönerna från sms:en. Men om man inte har en mobiltelefon eller dator (många äldre människor har det på det viset) kommer då inte bönen fram? Och vem ska bönen nå? Måste den gå via hemsidan eller är det viktiga att Gud faktiskt har uppmanat oss att be – att bön är meningsfullt?
Jag förstår att min älskade kyrka vill hålla fram bönens betydelse, och det är väldigt viktigt och bra. Men ibland kan reklam för dylika ting mer skapa frågor som inte var meningen och i absolut värsta fall skapa ett sorts löjets skimmer. Vem hör bön? Svenska kyrkans webbsida publicerar dem. Och en del av dem återfinns i en nyutkommen bok. Men det viktigaste är själva svaret på frågan:
Gud hör bön!
