Till innehållet på sidan
Åke Bonnier

Provokation eller inte provokation, det är frågan.

Är det provocerande att avporträttera Muhammed, som en rondellhund? Ja, svarar många av våra muslimska syskon. Det är provocerande eftersom Muhammed inte får/bör avbildas alls, p gr av bildförbud. Har konsten rätt att provocera? Naturligtvis kan man hävda det och konst har under lång tid varit och är provokativ på många olika sätt. Personligen är jag svårprovocerad när det gäller konst. Jag menar att konsten har en andlig dimension, att den kan tala till oss, även den provokativa konsten, på ett djupt sätt. Därför menar jag att konsten också hör hemma i kyrkan. Också den konst som inte är klassisk kyrkokonst eller avbildar traditionella bilder kan få rymmas i ett kyrkorum. Konsten och rummet brottas då med kyrkan.

När det gäller rondellhundarnas förhållande till muslimerna, eller snarare tvärtom, menar jag, precis som jag skrivit tidigare, att vi, i respekt för de som står i den muslimska traditionen, bör undvika att, som ickemuslimer, skapa konst som är direkt provocerande för muslimerna. Många muslimer upplever att deras tro trampas på, och dessutom av någon som inte är muslim. Hotet mot Lars Vilks är naturligtvis fruktansvärt och inget vi kan acceptera. Som jag tidigare skrivit är sharialagarna något som inte kan och inte får styra den lagstiftande församlingen i Sverige. Men åter igen: Varför kan man inte visa respekt mot den muslimska hållningen gällande avbildande av Muhammed?

Elisabeth Ohlson Wallins bilder på Jesus visades som diabilder eller motsvarande i Uppsala under kulturnatten. Bildvisningen väckte en storm av protester som t o m nådde påven som senarelade ett möte med ärkebiskopen KG Hammar. Sedan dess har bilderna visats i församlingshem och i andra lokaler. jag är inte alls så säker på att jag skulle vilja visa just dessa bilder i Storkyrkan. Jag tror att de just i kyrkorummet provocerar starkare än de vittnar om den kristna tron. Däremot skulle jag med glädje visa dem i någon annan kyrklig lokal (Storkyrkosalen t ex) och gärna med Elisabeth Ohlson Wallin som kommentator. Bilderna är starka och några är extra provocerande. För mig är bilderna vittnesbörd om att Jesus solidariserar sig med mänsklig kärlek, att mänsklig kärlek finns i olika former, att HBTQ ryms inom det mänskliga, att vi är ett regnbågsfolk med våra sexuella identiteter och att detta ryms i kyrkans sammanhang. Vi, var och en, är älskad som den vi är.

Om jag nu tolkar Ohlson Wallins bilder på det sättet, varför kan de då inte visas i en kyrka som just vill vara hemma platsen för alla oavsett sexuell identitet? Jo, därför att provokationen skulle tala högre än det kristna budskapet (som sannerligen också är provocerande). Det skulle bli fel fokus. De kränktas röster skulle överskölja de andras. Vi vet hur det gick i Uppsala. Låt oss lära av erfarenheten.

Vi har för ett drygt år sedan haft bilder av Elisabeth Ohlson Wallin i Storkyrkan, men den gången handlade det om cancersjuka, om döden och om livet inför döden. Det var en makalös utställning.

Men olika individer provoceras av olika saker. Kanske beror det djupast på vilken typ av klangbotten, vilken typ av receptiv förmåga vi har och där är vi, utan att alls värdera, olika.

Så, provokation eller inte provokation, det är frågan.

Svaret kanske handlar om respekt.