Det är nog en fråga som många av oss ställer. Vi undrar måhända över vår djupaste identitet i förhållande till det omgivande samhället. Kanske är också själva frågan präglad av behovet av att passa in, passa in i mönster, strukturer, grupper, fack etc. Men tänk om vi inte passar in? Tänk om det inte går att ”paketera oss” så enkelt?
Jag har just läst om biskopshearingen i Göteborg. Folkkyrklig, högkyrklig, lågkyrklig. Orden betecknar olika kandidater och olika kyrkliga strömningar. Ibland klassificeras jag av andra och av mig själv som en liberal kristen. Men jag är inte säker på att det passar in. Kanske är jag snarare högkyrklig, fast jag menar naturligtvis att våra vigningstjänster självklart är öppna för alla som har både den inre och yttre kallelsen, oavsett kön. Måhända är jag folkkyrklig? Fast vad är det? Evangeliet ska nå ut till hela folket? Jo, och det vill jag ju. Men vilket evangelium? Handlar det om att Bibeln är bokstavligt sann och att det bara är att läsa den rakt upp och ned och sprida dess budskap (pluralis) ut över nejden? Nej, det tror jag inte! Bibeln måste tolkas och förstås in i det egna livet. Men vem ska tolka? Är det var och en som den vill eller har kyrkan tolkningsföreträde? Luther bemyndigade människan att hantera bibeltexten genom att översätta den till sin tids tyska. Vi är myndiga människor och har rätt att tolka. Samtidigt har präster en större sakkunskap än andra och kan vara guider i bibeltolkningens snårskog.
Evangeliet till alla? Vilket är evangeliet som måste nå ut? Handlar det om jungfrufödslar, specifika under i stil med att Jesus gått på vattnet, förvandlat 600 liter vatten till vin? Nej, evangeliet handlar om synden. Det glada budskapet är att en vän hade fel i kväll när han sa att ”synd är sådant som man inte får förlåtelse för”. Tack gode Gud att han har fel, min gode vän. Evangeliet som borde nå ut till alla handlar om att det finns en förlåtelse som vi får leva i och leva av. Är jag hög-, låg- eller folkkyrklig när jag skriver detta? Måste det finnas en etikett? Måste jag passa in i ett mönster, en struktur eller ett fack? Kan jag inte bara få vara kristen, för det är det jag är. Låt oss försöka att arbeta bort etiketterna som vi sätter på varandra och se på varandra som bröder och systrar som har så mycket gemensamt – också inom Svenska kyrkan.
Vem är jag? Jo, en människa bland människor, en kristen, en präst i Svenska kyrkan och just nu domprost i Stockholms stift. Det kan räcka, några andra kyrkliga etiketter behöver jag inte.
