Ibland kan jag tänka att pridefestivaler, prideseminarier, queermässor etc, inte borde behövas. Det finns en enorm fixering från kyrkligt håll på detta med sexualitet i någon form av förbudsengagemang. I en värld där 16000 barn dör varje dag av svält, där Japan är drabbad av Tsunamikatastrof, där Nordafrika och inte minst Libyen drabbas av diktatorers våld och egenfixering på andra människors livsbekostnad, borde kyrkan som är bärare av evangeliet om Jesus Kristus ha annat att fokusera på än människors sexualitet så länge man inte skadar någon annan eller sig själv. Men nu är det som det är och då är det viktigt med samtal, viktigt med pridefestivaler, viktigt med queermässor. För så många är fortfarande drabbade av att vara osynliggjorda, att vara utanförställda, att vara oönskade, att vara utfrysta p gr av sin sexuella läggning eller identitet – också i kristna sammanhang.
På söndag fortsätter samtalet i offentlig form. Stockholms nye rabbin David Lazar och jag ska samtala om homosexualitet utifrån bibliskt perspektiv. Det sker nu på söndag kl 18.00 på Södra Teatern. Samtalet leds av Arne Ruth och ingår i judiska församlingens kulturdialog Sverige-Israel med HBT-kultur som första tema.(http://www.qx.se/kultur/17071/minipride-startar-i-stockholm-i-veckan)
Jag kommer att företräda den teologiska hållning jag förfäktat och förfäktar på denna blogg och som rubriken ger uttryck för. Sedan vet jag att flera av mina bloggläsare inte håller med mig. Men kom gärna och lyssna och ta del. Ty:
Störst av allt är kärleken! Och det måste påminnas om igen och igen och igen….
