På något sätt känns det bra att Usama bin Ladin inte längre lever och samtidigt grubblar jag över mina egna (och andras) positiva känslor. Folk i USA, och på andra håll i världen, jublar över bin Ladins död, över att USA lyckades leta upp och oskadliggöra honom. Det måste verkligen vara en fjäder i hatten för Barack Obama. Men som kristen har jag svårt att jubla över en annan människas död. Jo, naturligtvis var bin Ladins verksamhet fruktansvärd. Han var en sorts nutida massmördare. Naturligtvis var han en av hjärnorna bakom 11-septemberkatastrofen i New York. Naturligtvis var han terrorismens okrönte ledare. Men ändå: ”Du ska inte dräpa”. Vad betyder det ur ett kristet perspektiv? Är det en sorts privatmoral som bara berör mig som privatperson eller kan jag applicera det budet också på andra, på system, på militära insatser? Är det rätt att döda för ett högre goda? Hur högt ska det goda vara? Är det rätt att döda för att värna andras liv? Är det rätt att döda vid försvar av det egna landet? Var går dödandets gräns? Om jag hade mött Usama bin Ladin och dödat honom, hade jag då varit en lömsk mördare, en hjälte som gjort något gott, eller något annat? Det är sannerligen inte enkelt att förstå budet om att inte dräpa i situationer när man önskar slut på våld och terrorism.
Åter igen, jag tycker naturligtvis, som de flesta andra, att det är bra om terrorismens krafter minskar, om världen kan bli fredligare, om människor kan leva i ett gott syskonskap med varandra i möten med olika kultur- och religionstraditioner. Men hur når man dit utan våld? Föder våld ännu mer våld? Kommer al-Qaida att slå till hårt och skoningslöst igen med en ny ledare?
Det är sannerligen inte enkelt!
