Varför har vi firat en kristen gudstjänst med interreligiösa inslag i Storkyrkan? Frågan har besvarats av mig i ett tidigare blogginlägg. Ändå vill jag fördjupa svaret något. För mig som kristen är det viktigt att se vad Jesus Kristus har som huvudbudskap. Det är naturligtvis budskapet om Guds rike. Hurdant är då Guds rike? Jo, det är ett sammanhang där man älskar Gud över allting och sin nästa som sig själv. Är då nästankärleken bara riktad till de kristna? Det skulle man ju kunna tänka sig. Låt oss i så fall bara bry oss om de kristna, och dessutom bara de som har den rätta tolkningen av den kristna tron. Låt oss dessutom inrätta någon form av trosdomstolar som har mandat att helt och hållet avgöra vad som är den rätta tron. I så fall utgår jag naturligtvis ifrån att en sådan domstol skulle vara evangelisk luthersk. I så fall så döms den katolska kyrkan ut som en stor samling heretiker, liksom pingstkyrkan, missionskyrkan, baptister o s v. Det är naturligtvis en fullständigt absurd tanke!
Om nu nästankärleken riktar sig till fler än de kristna måste den rimligen innesluta alla, inklusive muslimer och judar. Om nu nästankärleken verkligen är en kärlek som inte handlar om att min nästa måste bli som jag själv för att vara riktigt accepterad, då borde rimligen muslimen få vara muslim, juden få vara jude etc. Om nu dessutom både muslimen och juden både ber till och älskar/hyser största vördnad för Gud och inte vill sin medmänniska något ont och inte heller läser sin heliga skrift som en hatskrift mot oliktroende och inte vill tillspillogivning av människor med annan tro utan vill sträva mot en värld där ömsesidig kärlek får råda och en gudstillgivenhet är det grundläggande, då kan jag inte förstå att man inte kan komma samman i en kristen kyrka vid enstaka tillfällen (vartannat år i riksmötessammanhang) och fira en kristen gudstjänst med interreligiösa inslag där respekt för den andres övertygelse råder. Det handlar inte om religionssynkretism. Det handlar inte om att domprosten försöker skapa någon sorts egen religion som en del har skrivit. Det handlar om ett uttryck för att vi hör ihop, att Gud alltid är större än vår tro kan formulera och större än vad våra gudstjänster kan uttrycka men att vi tillsammans på olika sätt och i respekt för varandras olikhet får vända oss till Gud.
Till alla er som tycker att detta är fasansfullt vill jag bara påminna om vad påven salig Johannes Paulus II gjorde i Assisi 1986 då han samlade olika religionsföreträdare till ett gemensamt bönemöte för freden där olika religioner bad i kristna kyrkor. Föredömligt!!
Jag gläder mig åt att vår kungafamilj, våra riksdagsledamöter ( de som kom och det var många), hovfunktionärer med flerra, fick uppleva en gudstjänst där Gud var i centrum, som firades i den treenige Gudens namn men där också företrädare för två andra stora världsreligioner kunde delta.
I en värld som präglas av hat och våld, där människor dödas och förföljs på grund av sin tro, måste vi kristna (tillsammans med alla andra av god vilja) ta initiativ till att visa att vi hör ihop som bröder och systrar, att broders- och systerkärleken och kärleken till Gud är störst.
Ni som citerar Koranen utan att se till sammanhang, ni som plockar ut verser som talar mot andra övertygelser för att visa på det negativa i Koranen bidrar föga till kärlekens rike, Guds rike. På samma sätt kan säkert människor från andra trosövertygelser göra med bibliska texter. Men vad vinner vi med det?
Nej, kära bröder och systrar! Låt oss tillsammans, i tron på Jesus Kristus som vår Herre och frälsare, kämpa för en värld där muslimer, judar, buddister, ateister, hinduer etc kan leva i fred med varandra – i trohet mot sin egen livsåskådning och i stor respekt för den andres övertygelse.
Gud får sedan döma oss och där kan jag bara, ur mitt kristna perspektiv, säga som Lasse Lucidor skriver i en av Svenska kyrkans psalmer:
Döden skrämmer mig ej mera,
ty dess udd bröt Kristus av.
Gud lät Sonen triumfera
över synd och död och grav.
Domen fruktar jag väl stort,
eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer
att min broder Jesus dömer.
Är då inte kärleken störst?
