Åter igen har en jagad person dödats, denna gång en avsatt president i Libyen.
Jag gläds med det Libyska folket och samtidigt så är det åter igen någonting inom mig som protesterar. Vilken rätt har vi att avsluta liv? Utrikesminister Clinton i USA sa att det gällde att få tag på Gadaffi, död eller levande. Kort sagt: hon godkände att han dödades. Var går gränsen? Kan vi som kristna anse att det finns tillfällen när livet måste avslutas för någon? Var går gränsen? Vilka liv får vi ta? Var går gränsen? Frågan är så svår.
Visst finns det argument för att en sådan som Gadaffi inte ska få leva. Men, samtidigt: är det värsta straffet att dö? Eller vore en rättegång bättre och livstids fängelse? Är ett människoliv ovärderligt? Ja, säger den kristna tron. Du är gränslöst värdefull. gränslöst älskad. Gäller det Gadaffi också? Hur konstigt det än känns att skriva det eller säga det så gäller det alla. Även Gadaffi var gränslöst älskad av Gud. Men jag är inte säker på att han såg detta, att han kunde ta emot det och framför allt kunde han inte se att andra människor var det, att andra människor vär gränslöst värdefulla. Han var blockerad, han liksom så många andra terror- och våldsfylda människor.
Men vi då, som hävdar att Jesus Kristus, genom sin död och sin uppståndelse visat på Guds kärlek till oss människor, också till Gadaffi, vilken rätt har vi att säga att det är bra att han är död. För någonstans inom tycker jag naturligtvis att det är bra därför att hans död, förhoppningsvis, leder till en snabbare uppbyggnad av Libyen och ett bättre liv för så många andra. Men, åter igen, var går gränsen?