Många olika tankar har förts fram i samband med kyrkomötets beslut gällande vigselrätten. Det är viktigt att många åsikter får komma fram. Alla behöver inte tycka lika. Det är också viktigt! Sedan är det en sak att vara prästvigd och en annan sak att inte vara det. Kyrkan ställer, genom olika typer av beslut, krav på sina biskopar, präster och diakoner, krav som på olika sätt har sin utgångspunkt i kyrkans tro, lära och liv.
När nu detta är sagt får vi inte glömma bort det viktigaste, den viktigaste – Jesus själv. Det är så lätt, för mig också, att fastna i kyrkoorganisation, i beslut om än det ena och än det andra. Och visst ska vi ha struktur, visst ska det finnas ordning och reda. Men det vikigaste är att förkunna evangeliet om Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne. I alla sammanhang har vi att föra ut detta – ett evangelium som handlar om Gud som blivit människa, om Gud som i Jesus Kristus undervisat i ord och handling och som för kärleks skull har dött och uppstått – en kärlek som rör alla oavsett vigningstjänster eller vigselbehörighet eller sexuell identitet eller religionstillhörighet eller etnisk bakgrund.
Kyrkan får inte svika kyrkans Herre och med kyrkan menar jag i detta fall oss alla. För vi är alla, som är tillhöriga, en del av Svenska kyrkan. Låt oss därför tala om kyrkan som ”vi” och inte som ”de” (biskopar, präster, diakoner, andra anställda, kyrkoråd och kyrkomötesdelegater, siftstyrelse etc). Du och jag som är medlemmar i vår kyrka är en del av den och representerar den där vi befinner oss. Vår uppgift, Din och min, är att föra fram det allra viktigaste, ja, att leva det allra viktigaste – tron på Jesus själv.
Mitt i allt annat är det vår viktigaste uppgift – en utmanande uppgift. Med heliga Birgitta vill jag be: ”Visa mig Herre din väg och gör mig villig att vandra den”.