Rätt ofta funderar jag över vad den kristna tron ”går ut på”. Naturligtvis blir svaret en mångfald av formuleringar. Jag hävdar att den kristna tron är ett sätt att leva i förhållande till den Gud som är alltings ursprung och mål. Om Gud är alltings ursprung och mål och inte endast ursprung och mål till det som jag uppfattar, förstår eller delar, då måste Gud också vara de många vägarnas Gud. Men vad betyder det då för mig att kristendomen finns, att jag är kristen, att andra kan bli kristna?
För mig handlar kristen tro inte främst om det som är hinsides. Nej, kristen tro, som innebär att jag vill och ska (men misslyckas alltför ofta) följa Jesus Kristus, handlar om att leva det mänskliga livet här och nu, här på jorden, här i Sverige, här i Stockholm, här i min församling. Kristen tro blir därmed inte bara en tro på Jesus Kristus. Kristen tro blir kristenliv, ett liv med Jesus Kristus. Men var möter jag Jesus? I Nattvarden? Ja! I bönen? Ja, i Bibeln? Ja. Men också och som allra tydligast i min medmänniska. Där står han, hon eller hen och säger genom sin blotta existens: Jag är Jesus! Älska mig såsom jag älskar Dig! Då blir kärleken till Jesus också, och framför allt, kärleken till min medbroder och medsyster oavsett alla bakgrunder och identiteter.
När jag läser om situationen i Afghanistan, när jag läser om situationen i Etiopien, i Grekland, i Italien o s v och när jag läser om allt det som sker i Sverige med människor, både äldre och yngre som drabbas, kan jag tänka: vad skulle hända om allt det fina som vi talar om, om medmänsklighet, syskonkärlek, omtanke etc, skulle bli handlingar och inte bara vackra ord att lyssna till, inte minst i julens tid? Skulle inte vårt samhälle och vår värld då se annorlunda ut?
Jag tror att Jesus Kristus har dött och uppstått för min och hela mänsklighetens skull. Jag tror att Han burit min och hela mänsklighetens tillkortakommanden på korset och låtit all vår skuld implodera i korsets kärlek. Jo, allt det tror jag verkligen av hela mitt hjärta, men jag tror också att allt detta skett för att jag ska kunna leva som människa, medmänninska i ordets allra sannaste bemärkelse – ett liv som handlar om påverkan och förändring – ett liv som handlar om att sträva mot det ”förlorade paradiset”.
I dag leder jag en begravningsgudstjänst för grundaren av Dansmuseet, Bengt Häger. Jag kommer då bland annat läsa ord från Bibeln som vi alla (jag med) borde påminna oss om lite oftare. Det är Jesu eget bud, ord som Jesus säger till Dig och mig och som jag tror är svaret på min fråga i dagens bloggrubrik:
Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall
förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.”
(Joh 13:34-35)
Tänk om Du och jag kunde leva detta bud idag gent emot alla dem vi träffar, sammanträder med, samtalar med, har problem med, gläds över, är likgiltiga inför etc. Låt oss be om den Heliga Andens kraft att göra detta. Då kommer alla förstå att kärleken är störst av allt! Vilket vittnesbörd!