Så var det bara något drygt dygn kvar innan luckan öppnas i Storkyrkan. Nej, det är inte klockornas luckor jag tänker på. De öppnas varje dag vid klockringning. Jag tänker på den lucka i väggen som föreställer det stall i vilket Maria födde sitt förstfödda barn, enligt evangelisten Lukas. Under adventstiden har Maria suttit på en åsna och ridit med Josef bredvid sig. Maria är tjock beroende på att hon är gravid. På lördag kan man se att Maria inte längre är gravid, att ett litet nyfött barn ligger lindat i en krubba och att Josef står bredvid henne. Jag gläds åt julens budskap och fascineras över Marias både mod och engagemang. Hon, en syster till oss alla, som delat så mycket smärta och svårigheter, gjorde allt detta för att göra Guds vilja. Hur mycket är jag beredd att satsa för att i mitt liv göra Guds vilja? Ibland kanske, kanske t o m ofta – men alltför ofta handlar det kanske om min egen vilja.
Maria, min syster i nöden och min syster i utmaningen, får vara en förebild. Jag har bara ett liv och det är här och nu. Jag vet så väldigt lite om morgondagen. Jag kan hoppas, jag kan längta, jag kan tro, men livet är det som pågår just nu. Därför gäller det att leva det, att vara i det innevarande mer än i det som har varit eller i det som ska komma.
Maria får vara min utmanerska och också den som visar mig på det allra viktigaste – att ge Jesus själv till mina medmänniskor, att leva kärleken i en värld som i allra högsta grad behöver detta. Mina systrar och bröder i den katolska kyrkan är mer vana vid Maria än vad vi i den lutherska traditionen har varit. Nu talar vi högre om henne. Det är bra (och lutherskt eftersom Martin Luther höll Maria högt)! Hon behövs som inspiratör – hon som var Herrens moder! Må hon vara hälsad denna jul och framöver!
Kära bloggläsare,
Med dessa tankar önskar jag var och en av er en riktigt God Jul!
Åke