”Gott slut” sägs ibland som en vänlig nyårsönskan eller snarare önskan under mellandagarna. Och visst, den som säger det (jag själv ibland) menar verkligen det allra bästa. Men, formuleringen är ganska speciell. Många reagerar med en sorts obehagskänsla. Gott slut – på året – ja gärna! Men oftast känns ett Gott slut på något annat, t ex livet, för tidigt att önska. Kanske väcker det snarare olustkänslor hos den som får budskapet, som om livet höll på att ta slut.
Många människor är rädda för livets slut, rädda för det vi vet så lite om, rädda för döden. I går skrevs en kolumn i DN med rubriken ”Ateisten som älskades av troende” och som handlar om ateisten Christopher Hitchens. Där står bland annat: Jag är viss om att religionen har sin rot i människans rädsla för döden, en förståelig syntetisk reaktion på livets och dödens mysterium men inte mer trovärdig för att den är närmast universell. Orden är formulerade av den brittisk-amerikanske författaren och journalisten Roger Cohen som alltså var gårdagens kolumnskribent. Men oavsett vem som formulerade påståendet ovan är det ett märkligt påstående. Som om döden automatiskt skulle vara mindre ångestfylld för den som dör bara för att man har en gudstro. Jag tror inte det är så. Jo, för några är det säkert så men sannerligen inte för alla. Som kristen hoppas vi på ett gott slut, ett slut som handlar om en början, en gudsgemenskap som vi inte har ord för annat än lite fyrkantiga bilder. Vi hoppas ju på ett gott slut som blir gott nytt – mötet med Gud bortom alla formuleringar, bortom alla bilder är också bortom allt vad tid och rum heter. Det är något makalöst. Men…
…det är ju inte det som den kristna tron främst handlar om! Tron på Gud som möter oss i Jesus Kristus, som för Guds kärleks skull, levt, undervisat om och förkroppsligat Guds rike, som lidit, dött och uppstått handlar ju om livet här och nu, om vår möjlighet att leva ännu mer mänskligt, om vår möjlighet att få börja om i Guds nåd, få förlåtelse få upprättelse, bli bekräftade som de Guds älskade barn vi är. Döden vet vi så lite om. Den får vi lämna till Gud. Vi vet bara att vi alla kommer att dö. Vad som väntar sedan vet vi inte så säkert. Den som dör får se!
Men vi vet att vi lever och att vi har att hantera vårt liv tillsammans med alla andra som också lever och har att hantera sitt liv. Religionen som är gudagiven (menar jag) handlar just om att leva som människa i denna sköna och sköra värld. Människan är obotligt religiös, sa den kommande hundraårsjubilaren August Strindberg (snart 100 år sedan han dog den 14 maj 1912). Det ligger i människans natur att på ett eller annat sätt försöka förstå tillvaron i ett större perspektiv än det vi kan se och ta på. Sedan har vi olika språk för detta, olika vägar, olika förhållningssätt. Jag tänker ofta på och citerar gärna författaren och prästen Ernesto Cardenal som sa: Överallt söker vi Gud, på fester, orgier och resor, i biografer och barer. All mänsklig aktivitet, även synden är ett sökande efter Gud. Just så tror jag det är! För mig som kristen visar Jesus vägen vidare i livet. Till honom vill jag hålla mig! Jag tror att han visar mig ett sant mänskligt sätt att leva som jag verkligen inte alltid klarar av, men som jag får inspireras av. När jag misslyckas får jag börja på nytt i kraft av Honom själv. För det handlar om livet snarare än om döden. Religion är strukturen för livet, livet här och nu, ett liv där vi har att koncentrera oss på Gud, våra medmänniskor och oss själva.
Men döden då? Jag hoppas på ett ”Gott Slut” därför att Gud i Jesus Kristus sprängt livets gränser. Korset får jag stödja mig mot. Kanske blir jag glatt överraskad den dag jag dör? Jag hoppas det! Men nu vill jag leva i Guds nåd. Jag kan inget annat och då blir det kommande året Gott och Nytt! Och det är vad jag önskar Dig också, kära bloggläsare.