Nu är tanken att vi ska kunna jobba tills vi blir 75 år. För en hel del kan det vara positivt. Man vill hålla på, inte bli utrangerad p gr av att man blivit 67 år när man känner att krafterna fortfarande är kvar. Men ett 75-årsperspektiv kan man tänka nytt långt upp i åldern, göra ny karriär senare än 40-årskrisen o s v.
För många är arbetet själva identiteten. Jag är den jag har utbildat mig till, den som är anställd som, den som har arbetserfarenhet av… Under min tid som präst har jag begravt män i 65-års åldern som dött strax efter pensionen. Naturligtvis drabbades de av en dödlig sjukdom men deras förtidiga död hängde också samman med att de tappade sin identitet i samband med pensionen. Det fanns inget att leva för, ingen mening med livet.
Jag har tidigare skrivit på min blogg att vi inte är ”human doings” utan ”human beings”. Det finns en risk med den nya synen på pensionsåldern och det är att alltför mycket av människovärde knyts till att arbeta, att tjäna och vara lönsam. Vårt människovärde måste ha sin grund i något annat än vad vi gör eller äger. Det kan inte nog understrykas att vårt värde främst ligger i att vi är. Jag är gränslöst värdefull, inte för vad jag tjänar, inte för vad jag presterar, inte för vad jag kan bidra med i samhället, utan för att jag är den jag är. Det låter som en truism, men är inte en truism därför att så många har så svårt att ta detta till sig.
Det finns också en riks med det nya förslaget om pensionsålder att meningen med livet blir att prestera, att bidra till samhällets bästa genom fortsatta eller nya insatser. Kanske ska Du dessutom börja arbeta tidigare – redan i tonåren måhända och sedan ytterligare upp till Du fyller 75 år. Meningen med livet blir då lätt något som är förknippat med duktighet och duglighet. Men meningen med livet handlar inte om produktion. meningen med livet är större än så.
Som kyrka och kristna måste vi tala högt om kristen etik och människosyn där, åter igen, varje människa är gränslöst älskad och gränslöst värdefull för den hon är och där det stora och revolutionerande mänskliga uppdraget sammanfattas i det dubbla kärleksbudet: ”Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv”. Det är meningen med livet. Det är vårt stora livsuppdrag där det handlar om att se att vi är insatta i ett sammanhang som är större än det vi kan ta på, mäta, väga etc. Det är ett sammanhang som handlar om att Du inte är övergiven – att det finns Någon som bryr sig om just Dig, någon som ser Dig för just den Du är, någon som tror på Dig som just den Du är, som vill Dig som just den Du innerst inne är. Men i detta finns också uppdraget att relatera till Din medmänniska, att se Din medmänniska med Jesu egen blick, den blick som ser en medbroder och medsyster. I det dubbla kärleksbudet finns också utmaningen att vända blicken mot sig själv, att se sitt eget värde – egentligen som en förutsättning för att kunna se en annan människas värde. Om detta må tala högt. Det handlar om livet och om det livsbejakande där vi inte är vad vi gör utan där vi är Du och jag -älskade och värdefulla, sedda och bekräftade.