Orden på latin är hämtade från den protestantiska reformatoriska rörelsen på 1500-talet. Det handlar om kyrkan som hela tiden är stadd i en pågående reformation. Som varande domprost i Stockholm, och i min tjänst en domprost i rakt nedstigande led till Olaus Petri som hängde i en korg i Storkyrkan och predikade de nya reformatoriska lärorna, gläds jag åt att vi mer och mer påminner oss om vårt reformatoriska arv och vad Martin Luther hade att bidra med gällande Kristuscentrering. På mitt skrivbord hemma i Gamla stan ligger just nu hans bok ”Om en kristen människas frihet” på mitt skrivbord. Jag har precis fått den från Verbums förlag i en upplaga där Göran Agrell ( tidigare direktor vid Stockholms teologiska institut och en stor lutherkännare) har skrivit inledande kommentarer.
Vår kyrka är en reformatorisk kyrka där evangeliet om Jesus Kristus som förkroppsligar Gud på ett helt unikt sätt, som undervisat i ord och handling om Guds rike och som själv förkroppsligar det riket samt som har dött och uppstått för var och en av oss och som genom den heliga Anden är närvarande mitt ibland oss, får vara i centrum. När vi lever i den fortgående reformationen gör vi det med Guds Ord som grund och vägledning men som måste tolkas i varje ny tid. Guds Ord är levande i den bemärkelsen att det berör och påverkar i nutiden. Guds Ord är präglat av Guds kärlek – en kärlek som inte ser till gränser, en kärlek som innesluter snarare än utesluter, en kärlek som upprättar snarare än trycker ned, en kärlek som bekräftar snarare än förnekar. Denna Guds kärlek, som Guds Ord är uttryck för och måste vara ett uttryck för, har sina tydligaste brännpunkter i inkarnationen och försoningshandlingen på korset.
I vårt samhälle där så mycket bygger på duglighet, på att vara accepterad, på att tillhöra, borde läran om inkarnationen och försoningen vara befriande. Egentligen borde vi kristna jubla mer över detta, som verkligen är evangelium – ett glädjebudskap. Ibland diskuterar vi vilka frågor som är mest angelägna för Svenska kyrkan. I många år har det varit strukturfrågor och fortfarande är de angelägna. Den nationella utredningen om pastoratsindelningar visar på detta. Visst ska vi tala om indelningsfrågor och förhoppningsvis hitta bra strukturer – där vi på ett klokt sätt hanterar ekonomi, administration o s v. Vi behöver det! Men allt detta tjänar bara ett enda syfte och det får vi inte tappa. Syftet är att evangeliet rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (eller räcks). Vårt fokus måste vara hur vi på många olika sätt, med många olika uttrycksformer kan hjälpa människor att upptäcka friheten i Jesus Kristus. Här behöver vi än mer ta vårt reformatoriska arv på allvar och se hur vi, än mer, kan tolka bibelordet in i vårt samhälle och vara angelägna röster mitt i ett samhälle och sammanhang där så många längtar efter livsmening, där så många känner sig utanför, där så många lever ett ytliv. Vad hjälper ett ”tjusigt” liv när tillvaron brakar? Vad hjälper allt det myckna ägandet, stiliga karriärer o s v, när livet gör en illa på djupet? Kyrkan (och då menar jag Svenska kyrkan) måste bli än tydligare med det befriande och bärande budskapet men översatt (i sann reformatorisk anda) så att dagens människor i dagens samhälle med dagens problem och glädjeämnen kan förstå, ta till sig och påverkas. Vår utmaning är att låta Bibelns ord få vara just levande Ord bland levande människor. Det är en enorm utmaning, men en utmaning som vi måste ta, både som kyrka och som enskilda kristna. Då är inte det viktiga om det är män eller kvinnor som bär ut budskapet, som förkunnar och som räcker sakramenten. Då är det ointressant om den vi möter är en han, hon eller hen. Det viktiga är att vi möter en medmänniska som vi i respekt kan räcka evangeliet – till förnyelse och glädje!
Min företrädare i tjänsten – Olaus Petri – vågade utmana på många olika sätt. Det sågs inte med blida ögonen från grannen i slottet Tre kronor. Men, evangelieförkunnelsen brände till, utmanade och var angelägen. Så får kyrkans budskap ljuda idag, i ny språkdräkt, i nytt sammanhang, men angeläget och berörande. Jag tänker varje gång jag ska predika och stå i predikstolen rakt ovanför Olaus Petri gravsten, att människors reaktion borde få vara, både i Storkyrkan och i alla andra kyrkor; hit vill jag komma tillbaka!
Låt oss förkunna i ord och handling, både vi som är präster och alla andra. Låt oss i ord och handling tala tydligt om Jesus Kristus med ”99 språk” in i vår egen tid 2012, in i det sammahang där vi rör oss och är till.