77 gånger!


Imorgon ska den norske massmördarens rättegång inledas och det är redan mycket stort medialt uppmärksammat. Frågan är hur rättegången kommer att gå och inte minst vad domslutet efter eventuella överklaganden kommer att fastställas till? Visst ska han ha straff. Men frågan är, som också tidningen Dagen uppmärksammar, om det är möjligt att förlåta?

Hur många gånger ska vi förlåta? Vi känner igen frågan från Nya Testamentet där det berättas: Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. (Matt 18:20-22) Är det alls möjligt att förlåta Breivik och vad inebär förlåtelse?

Spontant skulle jag säga att det skulle vara oerhört svårt för mig att förlåta den som med berått mod dödat någon av mina döttrar. Jag förstår inte hur jag skulle klara av att leva med den erfarenheten och samtidigt förstår jag ju att det i ett sådant läge inte finns någon riktigt annat val än att successivt, steg för steg, hitta en väg framåt i det mörkaste mörker. Men skulle jag kunna förlåta mördaren? Nej, det skulle jag inte kunna göra, inte om man med förlåtelse menar att man suddar ut det gjorda, att det skulle vara som om det aldrig hade hänt trots att det hade hänt. Men, om man med förlåtelse menar att jag inte skulle vilja utkräva hämd, att jag trots allt skulle kunna leva med det faktum att mördaren levde vidare, att min uppgift var att också leva vidare och hitta ett sätt att hantera livet, då kanske jag skulle kunna förlåta i bemärkelsen försöka gå vidare.

Å andra sidan utmanar Jesus – en utmaning som är outhärdligt svår. För förlåtelsen i hans ögon verkar handla om kärlek, att älska mot alla odds, mot allt vad förnuftet säger, att älska min fiende, den som tagit mitt barn ifrån mig. När jag skriver detta, tänker jag att det är omöjligt, att utmaningen är omänsklig. Och den är omänsklig därför att vi inte själva kan prestera den. Vi kan inte av egen kraft, egen vilja älska den som är vår fiende, den som krossat vår tillvaro. Det går inte!

Men trots allt kunde dock Jesus detta. När han hängde uppspikad på det värsta tortyr- och avrättningsredskap man då kunde tänka sig, när lungorna höll på att pressas samman av kroppen som var genomborrad av stora spikar vid handlederna och genomfötterna, sa han: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör… (Luk 23:34) Han kunde förlåta där det var omänskligt att förlåta.  En sådan kärlek får jag be om. Det är ju en sådan kärlek som kan förändra världen, en sådan kärlek som överskyler en myckenhet av synder, en sådan kärlek som segrar, en sådan kärlek som är störst bland dem alla.

När Jesus talar om att vi ska förlåta sjuttiosju gånger, handlar det inte om att vi inte ska förlåta den sjuttioåttonde gången. Nej, det handlar om en förlåtelse som bara är möjlig med den kärlek som den Uppståndne kan inspirera oss till och ge kraft till.

Vi som kristna får vandra kärlekens väg – en väg där vi får börja med att älska i varje ögonblick och varje människa med en kärlek som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. (1 Kor 13:7) Det är en väldig utmaning. Hur lever vi den i rättegångars tid, i orättvisornas tid, i mörkrets tid? Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

Herre Jesus Kristus, hjälp mig!

4 kommentarer

P-A Rudberg säger
15 april 2012 – 11:03

Lite av problemet tror jag beror på att vi sätter likhetstecken mellan att förlåta och att godkänna en handling.

Att förlåta är att erkänna ett faktum för att inte dras ner under ytan av hämnd, skuld, hat, vrede - alla de känslor som bryter ner oss inifrån.

Att förlåta är också att inse att inte jag heller är skuldfri. Hur ska jag kunna hoppas på att bli förlåten om jag inte vill förlåta andra?

Thorsten Schütte säger
19 april 2012 – 12:35

En händelse som ser ut som en tanke: ABB mördade just 77 människor...

Lubliner säger
20 april 2012 – 10:13

"Att förstå är att förlåta"
Vad måste vi då förstå i Breivikstiden?
Kanske att vi lever "i mörkrets tid, i orättvisornas tid" (Å. B.)
i ett sekulariserat samhälle. När kunskapen om Gud försvinner, försvinner också kärleken och sanningen i de mänskliga relationerna och ersätts av falskhet, likgiltighet och hat. Fick Breivik en chans att lära sig att sanningen är inte tankar och idéer, men att sanningen är en person -Jesus Kristus -
i sin föräldrahem i skolan, kyrkan, på internet? Känner han till den sanningen som Jesus har förkroppsligat och uppenbarat? Eller var han påverkat enbart av relativismens filosofi och fick uppfattningen om att ont och gott växlar från person till person,
att " det som är rätt för mig, behöver inte vara rätt för dig", sanningssökande
är meningslöst, det finns inte en objektiv sanning. Då kunde Hitler döda
6 miljoner Judar, då kan Breivik mörda och le, ty han lyckades att
förverkliga sina ideal och göra sina sanningar välkända.Han gjorde det,
som var rätt för honom.
"Att förstå är att förlåta "
Vi är tvungna att förlåta...
H.S.

Christina säger
29 april 2012 – 12:00

Jag förstår inte hur du tänker?
Är inte förlåtelse en nåd som Gud ger till den som vill ta emot?
Är det vår uppgift att ens försöka förlåta den förövare som gärna skulle upprepa dådet igen om han fick chansen?
Är det inte tillräckligt att be Gud om hjälp att försonas med det omänskliga man drabbats av?
Förlåtelsens nåd - och den kärlek och det offer som krävs för att förlåta en annan människas riktigt onda handlingar- bör ges mer respekt än så.