I dagarna är det skolavslutningstid. Runt om i Sverige söker sig barn och vuxna till våra olika kyrkobyggnader för att få en värdig omgivning till körsånger, rektorernas tal, allmänt sommarsjungande. Kyrkan är ett klassiskt svenskt kulturrum för denna typ av sekulär verksamhet som bedrivs av skolmyndigheten och verksamheten har sedan minst 100 år och lite till befunnit sig just i den typen av rum. Problemet är ju bara kyrkans anställda, präster och andra besvärliga människor som envisats med att den trevliga och ickereligiösa skolavslutningen skulle innehålla bön och välsignelse. Sedan 1980 har det varit mer eller mindre olagligt men skolans rektorer har sett genom fingrarna och låtit prästvigda män och kvinnor, naturligtvis med någon form av begränsning, få utöva religiös verksamhet i det kulturella rummet. Men i det sekulära samhälle vi trots allt lever i måste det finnas tydliga gränser. Religion hör hemma i den privata sfären och inte i det offentliga rummet. Därför ska naturligtvis inga böner bedjas och ingen välsignelse höras i samband med skolavslutningarna. Det måste ju självklart kyrkan rätta sig efter när nu skolorna så gärna vill komma till det underbara kyrkorummet för att vara med om vad generationer av skolbarn fått uppleva – körsång, rektorns tal och psalmså…Nej, naturligtvis kan man inte sjunga psalmer. Den blomstertid nu kommer får, om man nu dristar sig till något så djärvt, bara sjungas med en vers. Den är ju religiöst neutral. Den kan ateister, muslimer, judar, buddister, agnostiker glatt sjunga med i. Och sedan kan alla gå ut till den underbara sommardagen med en vajande flagga, lätt sommarbris i luften och konstatera att återigen har vi fått ha vår skolavslutning i kyrkans sammanhang. Och någon religiös påverkan har det ju inte varit – tack gode gud (nja, kanske tänker man inte gud även om det i tanken och i denna blogg stavas med litet g).
Naturligtvis, kära bloggläsare, har jag försökt att ironisera över ett förskräckligt faktum, nämligen att kyrkan riskerar att sälja sin själ när man tillåter sekulära skolavslutningar i kyrkorummet. Vi säger nej till borgerliga vigslar i kyrkorummet. Vi säger nej till borgerliga begravningar i kyrkorummet. Vi borde säga nej till sekulära skolavslutningar i kyrkorummet. Man må tycka att rummet är hur vackert och traditionellt som helst men så länge inte prästen, vars livsuppgift det är att visa på skapelsens, försoningens och den livgivande kraftens Gud (med stort G), får be en bön och önska Guds välsignelse över de närvarande, så länge kan vi inte ha skolavslutningar i kyrkan menar jag. Kyrkan måste ”sätta ned foten” och man kan göra det på ett pastoralt klokt sätt där allt det traditionella ryms inklusive körsång. och sång om att Du ska inte tro det blir sommar…, rektorns tal och mycket annat. Låt oss inbjuda varje skola till en skolavslutning som de kan tacka ja till eller tacka nej till. När Riksmötet öppnar inbjuder Stockholms domkyrkoförsamling riksdagsledamöterna plus ett antal personer till till en gudstjänst där Guds ord förkunnas, böner beds, psalmer sjungs och där välsignelsens ord sägs över både ”hög och låg”. Förutom ett gäng gnällande ateister som varje år klagar över detta faktum, gläds stora delar av vår riksdag över de 35 minuter de får vara med om i Storkyrkan.
Låt oss inbjuda de lokala skolorna till en riktigt fin skolavslutning innehållandes allt det som kyrkan står för och gläds över tillsammans med så ofattbart många människor i vårt land – egentligen utan religionsbegränsning. Men, låt oss inte sälja bort vår själ!
I samband med en skolavslutning jag hade i min förra församling där klagomål över prästens välsignelse nådde mitt öra använde jag mig av en formulering som gladde alla och där både troende av olika bakgrund och icketroende kände sig tilltalade. Det var en formulering, eller snarare inledning till den traditionella aronitiska välsignelsen, som jag skapat i samband med att jag läste välsignelsen över alla lidingöloppslöpare vid starten på Koltorpsgärde på Lidingö strax innan startskottet gick. Riksidrottsförbundet hade fått ”hicka” vid vetskapen om att kyrkoherden utövade en kristen kulthandling som riskerade att missfärga hela Lidingöloppet. Lidingöloppsledningen som var oerhört positiva till kyrkans engagemang också då det gällde välsignelsen vände sig då till mig och frågade om råd. Det var då jag skapade den formulering som lyder: ”Ta emot välsignelse från den Gud som mötte Mose i den brinnande busken! Ta emot välsignelse från den Gud som också stavas Allah! Ta emot välsignelse från den Gud som uppstod på tredje dagen från de döda eller avstå helt från att ta emot välsignelsen!” Sedan kom den vanliga aronitiska välsignelsen. På det sättet hade jag täckt in judar, muslimer, kristna och ateister och Riksidrottsförbundet kunde andas ut. Kanske skulle man kunna använda den inledningen också vid skolavslutningar för att på ett inkluderande sätt låta var och en känna sig sedd och respekterad och innesluten (om man nu vill det och det egna viljan bestämmer ju var och en över…) i den ende Gudens kärlek.
Men låt oss inte sälja vår själ! Vi måste diktera premisserna för kyrkans arbete – inte det statliga skolverket!
Ps: Tack Stefan Attefall för en klok artikel idag i SvD Brännpunkt i ämnet ovan.ds