Jag måste be att få bekänna inför Er alla som läser denna blogg att jag svikit ett personligt löfte. Under veckan som gått har jag tillbringat större delen av min tid som ”gröngöling” eller ”förstagluttare” på kyrkomötet. Det var en intressant upplevelse och med många goda samtal med både skarastiftare och andra från när och fjärran fält. Under veckan kom jag att ett flertal gånger tänka på mässan som skulle stunda. Denna gång var det inte nattvardens sakrament som främst var i åsyftande utan snarare bokmässan.
När jag biskopsvigdes fick jag en hel del spännande böcker av vänner och bekanta, av kommun och församling etc. Även bokförlag har skickat en hel del böcker till mig – och som det ”bagarbarn” jag är så gläds jag över ”bullarna”. Men när jag tänkte på bokmässsan, som jag skulle besöka med hustrun i lördags, mognade beslutet fram att inte inköpa några böcker. I år skulle jag för första gången på länge stålsätta mig mot bokmässans alla frestelser, och dessutom klara av detta. Sagt och gjort. Vi tog oss dit på lördagsförmiddagen. När väl ytterkläder och reseväskor var avlämnade och dörrvakten tagit hand om inträdesbiljetten gick vi med raska steg till Värmlandsmontern. Där brast alla tidigare löften gällande inköpsförbud. Där föll både hustrun och jag pladask – fast för olika saker. Själv kompletterade jag vårt ”lilla” bibliotek med Kristuslegender av Selma Lagerlöf. När så den första boken var inköpt dröjde det inte länge förrän flera andra böcker – alldeles nödvändiga böcker – köptes. Jo, jag är en ”bokmissbrukare” i den bemärkelsen att jag älskar böcker och köper böcker som jag verkligen vill ha. Den enda som felas mig är tiden att läsa dem. Men, som jag brukar säga, det får bli efter pensioneringen. Vi har redan många ”efter-pensioneringen-böcker” i vår bokhylla och fler lär det bli. Vårt/mitt fall var stort även i år, på bokmässan och tre kassar med inköpta böcker blev det att ta hem till biskopsgårdens bibliotek.
Men ordet ”mässa” handlar inte bara om det som man kan besöka i Göteborg och på andra ställen. Denna morgon begav sig hustrun och jag till Trollhättans kyrka som firade 150-års jubileum innevarande helg. Jag var hedersamt inbjuden att celebrera mässan i den festhögmässa som firades med tre körer, flera präster, diakon, gudstjänstgrupp och en fullsatt kyrka i övrigt. Det var en fantastiskt fin högmässa på alla sätt och som biskop gladde jag mig mycket över att få vara med. Trollhättans kyrka var ljus och härlig och efteråt minglade vi i ett tält där tunnbrödsrullar och tårtbitar gick åt som ”smör i solsken”.
I mitt hälsningsanförande till församlingen talade jag om kyrkan som magnet och missionsstation. Jag påminde om att kyrkan för 150 år sedan och framåt nog hade varit mer av en magnet än den är idag. Troligen var det så på 1800-talet och långt in på 1900-talet att den fylldes, söndag efter söndag. Detta berodde naturligtvis också på att det fanns en kyrkplikt som handlade om att man var mer eller mindre tvungen att gå i kyrkan och dessutom skulle man, då mässa firades, ta emot nattvarden. Annars var man ju inte en riktigt pålitlig person. Idag är det tack och lov frivilligt att gå i kyrkan och frivilligt att ta emot nattvarden. Idag kanske kyrkan snarare mer är som en missionsstation som finns mitt i det område som ska missioneras. Vid missionsstationen får man hämta kraft, rusta sig för uppdraget att gå ut – gå ut i det sammanhang där man verkar och lever. Jag talade om vikten av att stärka våra kyrkotillhöriga så att de kan känna att de verkligen representerar sin lokala församling där de bor och arbetar. Ingen ska behöva säga: Varför kommer aldrig kyrkan till mitt arbete? Istället ska man kunna se sig i spegeln, räta på ryggen och tänka: Jag är kyrkan på min arbetsplats, tillsammans med de andra som vill vara kyrkan på arbetsplatsen. Det Handlar om att myndiggöra våra medlemmar – att rusta dem att vara det de är – Guds älskade barn, Jesu Kristi sändebud – nådens vittnen – de utsända änglarna. Detta är en viktig del i folkkyrkotanken. Evangelium åt folket handlar om att bemyndiga människor att i sitt liv tala om och leva evangeliet. Då behövs missionsstationen. Då behöver alla vi som vill vara med dras till kyrkan som till en magnet därför att vi vet att vi kommer hem när vi kommer till vår lokala kyrka. Men liksom hemmet är en plats för vila och krafthämtning men inte är tänkt att vara en borg i vilken vi låser in oss, är kyrkan inte tänkt att vara de ”heligas tillhåll” utan en plats där många (eller få, här spelar inte själva statistiken så stor roll) kan hämta kraft, förnyelse och inspiration.
En av de källor som ger denna kraft är mässan. Nattvardens mysterium, Kristi kropp och blod i brödets och vinets gestalt, ges oss, inte därför att vi är så fromma, inte därför att vi råkar kunna Tio Guds bud, Den Gyllne regeln eller det dubbla kärleksbudet, inte för att vi tror rätt i förhållande till våra trosbekännelser, utan bara för nådens skull. Nattvarden är också ett nådemedel. Genom det lilla brödet och den lilla mängden vin som är Kristi kropp och blod, om än på ett sådant sätt att vi inte riktigt förstår hur det går till, förmedlas Guds gränslösa kärlek och nåd till var och en av oss. Nej, vi är inte värdiga. Ingen är värdig att ta emot. Ingen biskop, ingen präst, ingen diakon eller pedagog eller kyrkorådsordföranden. Alla är vi ovärdiga. Men just som ovärdiga är vi värdiga. Just som dem vi är får vi ta emot detta väldiga, detta fantastiska, detta outtryckbara som handlar om Guds gränslösa kärlek och nåd.
På många håll i Skara stift tycks det råda en viss försiktighet i mässfirandet. Det får inte vara för ofta. Kanske bara en gång i månaden i huvudgudstjänsten. Jag ser som ett av mina uppdrag att visa på Nattvardens storhet och enkelhet. Vi behöver inte vara så oroliga för att fira mässan för ofta. Istället borde en huvudgudstjänst ( t ex på söndagarna) alltid innehålla mässfirande. Enligt Augsburgska bekännelsen är ju kyrkan just där Ordet klart förkunnas och sakramenten (dopet och nattvarden) rätt förvaltas (eller räckes). Vi behöver mässan precis som vi behöver vanlig mat och dryck. Om detta vill jag gärna tala mer i samband med olika besök. I morgon påbörjar jag min första visitation. Det är också starten på min resa till alla Skara stifts pastorat – en resa som jag ska ägna mig åt det närmaste året. Då finns det anledning att tala om Mässan. Men framför allt vill jag inspirera till att ge Jesus äran!