Jag har suttit och diskuterat begreppen mission och evangelisation med kollegor. Det var en oerhört viktig diskussion där vi vände och vred på begreppen utifrån kyrkans uppdrag att bedriva mission. Men vad är mission idag? Är det ett alltför belastat ord? Och vad skiljer evangelisation från mission? Handlar evangelisation om mission till varje pris? Det gäller att omvända alla människor till Jesus Kristus – ”att föra människor till Kristus”? Men kan vi alls föra någon till Kristus? Är det inte så att Kristus redan är där vi är – det gäller bara att upptäcka detta och att få till stånd en ömsesidig relation? Men vad betyder detta å andra sidan i ett multireligiöst samhälle? Vad betyder det utifrån ett religionsdialogperspektiv? Ja, det blev många olika typer av frågor. För min del anser jag att både mission och evangelisation är belastade ord. Vi behöver återerövra orden och fylla dem med betydelse som bär också på 2000-talet. Det finns dock ett annat ord som jag kommit att fastna för och det är det lilla ordet ”vittnesbörd” eller verbet ”att vittna”. Det är vad vi i Kyrkan (med stort K betecknande alla vi kristna tillsammans). Vi ska vittna om Gud som är kärleken, om Gud som älskar så gränslöst mycket att Gud blir människa, vittna om det som Jesus sagt och gjort i ord och handling. Kort sagt ska vi som kristna leva vårt liv så att vi som enskilda, som församlingar och som kyrkor blir levande vittnen om vår Herre Jesus – den korsfäste och uppståndne. Att vittna är inte att tvinga andra till omvändelse. Att vittna handlar om att vara stolt och glad över det egna, att tala högt och tydligt om Jesus men göra det i respekt och lyhördhet för människor av annan eller ingen tro.
För att klara av att vara vittnen behöver vi fördjupa vår egen gudsrelation, fördjupa vår egen förståelse av Jesus Kristus, fördjupa vår egen relation till Jesus själv. Det är viktigt att med all kraft motverka sekulariseringen. Då tänker jag inte på sekulariseringen i samhället utan snarare den inre sekulariseringen i kyrkans sammanhang. Vi som är anställda av kyrkan att bära ut evangeliet, att vara just vittnen om den levande Herren, får inte reducera uppdraget att vara kristen till en arbetsuppgift som vi har betalt för. Om inte kyrkans anställda har sitt personliga centrum i Jesus Kristus, om det inte är viktigt att leva av nådemedlen också då vi inte har betalt, vad blir det då av kyrkan? Våra församlingsbor får sällan betalt för att gå i en gudstjänst. Vi behöver leva av nådemedlen (dopet, nattvarden, Ordet och bönen) också vi andra tillfällen än då vi tjänstgör. Om Svenska kyrkan ska ha en framtid, om kristen tro i Sverige ska vara ett viktigt alternativ till allt annat måste vi som är anställda, tillsammans med ideella medarbetare och förtroendevalda visa att detta berör oss alla på djupet oavsett lön, oavsett arvode.
Därför behövs en inre mission, en inre evangelisation som just handlar om fördjupning och förnyelse. Vi behöver be tillsammans också på andra tider än de schemalagda. För kristen tro är mer än det som är inbokat i våra kalendrar. Kristen tro handlar om livet, om relation och liv. Därför må handling och bön bli ett!