I skrivande stund har Barack Obama just vunnit det amerikanska presidentvalet. Jag vill inte sticka under stol med att jag är glad och lättad. Den konservatism som riskerade att breda ut sig om Mitt Romney skulle ha vunnit hade varit bekymmersam. Men, det är en sak att bli amerikansk president och det är en annan sak att vara amerikansk president. Barack Obama har en svår inrikespolitisk situation att hantera och krig i utlandet att avsluta. Vi som kristna får nu be till Gud om att Barack Obama ska få kraft att bidra till fred, försoning, upprättelse både i världen i stort och hemma i USA. När han kandiderade förra gången var mottot ’yes, we can!’. Nu kan i bara hoppas att fyra år till kan visa större positiva resultat för, inte minst, världen i stort.
I går samtalade ett 40-tal präster i Skara stift tillsammans med Thomas Ekstrand, som är docent vid Uppsala universitet och diakon,och med mig, om luthersk kyrkosyn. Vi talade en del om syndernas förlåtelse. Kan vi alls tala om syndernas förlåtelse som det viktigaste i en folkkyrka – att själva evangeliet just är detta? Ja, på ett sätt kan vi göra detta. Syndernas förlåtelse har ju sin grund i Jesu korsdöd och uppståndelse – det viktigaste av allt i den kristna tron. Det handlar ju om upprättelse och förnyelse, om ny möjlighet och ny tillförsikt. Detta måste förkunnas på ett sådant sätt att det berör den som möts av budskapet och som kanske inteär så hemma i det religiösa språket. Det är en utmaning. Man kan också fråga om Gud faktiskt förlåter vid det specifika tillfället då någon ber om förlåtelse eller om själva bönen och inställningen hos den bedjande handlar om att ta emot den nåd och den förlåtelse som är den ständiga nåden – den förekommande nåden. Oavsett allt är det bara att tacksamt öppna sig för den gudomliga nåden. Vi behöver den, Barack Obama behöver den. I den nåden får vi vila, i den korsfästes och uppståndnes nåd får vi leva – en nåd som är var morgon ny. Också denna morgon.