För några timmar sedan lämnade jag Flämslätts stiftsgård utanför Skara efter en dag med stiftets internationella ombud. Ca 140 personer var samlade för att fördjupa kunskap om kyrkans internationella engagemang utifrån olika perspektiv. Chefen för Svenska kyrkans internationella avdelning Erik Lysén talade om ”Kyrkans roll i den internationella solidariteten”. Den tidigare utsända till Tanzania, Märta Bodin, talade utifrån ämnet: Detta tror jag är viktigast för personer jag mött i Tanzania och själv hade jag att tala om ekumenik och interreligiös dialog i ett internationellt perspektiv. Det var en dag fylld av föreläsningar av olika längd, seminarier på eftermiddagen och en avslutande mässa. Engagemanget hos ombuden gick inte att ta miste på. Jag gläds så över alla dessa ombud som ser att vårt uppdrag som kristna i Svenska kyrkan sträcker sig längre än den egna församlingens gränser, längre än det egna pastoratets gränser, längre än kontrakts- och stiftsgränser, längre än lands- och världsdelsgränser. Vårt medmänskliga uppdrag är gränslöst. Vi hör ju ihop som systrar och bröder oavsett var vi bor. Vi hör ihop med alla dem som är drabbade av torka och svält. Vi hör ihop med alla dem som kläms ihjäl av orättfärdiga system. Vi hör ihop med alla dem som drabbats av HIV och Aids. Vi hör ihop med alla dem som längtar efter en hållbar utveckling. Vi hör ihop och får dela våra resurser med dem.
Men, de hör också ihop med oss i den bemärkelsen att de har mycket att dela med oss. Så många människor i mottagarländerna är givare och vi måste vara öppna för att ta emot, inte minst då det gäller vad detta med kristen tro är, att kristen tro är en tro på liv och död. Våra systrar och bröder i Afrika, Asien och Sydamerika kan lära oss att se att kristen tro inte är en fritidssysselsättning bland andra fritidssysselsättningar utan en tro på liv och dö, en tro som bär i varje ögonblick – en tro på en Gud som är gränslös – där inte ens döden är en slutgiltig gräns.
Mitt delande i dag handlade om att vi som kristna hör ihop. Vi hör ihop och får se den andres kyrka, den andres samfund som vårt eget. Vi får glädjas med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter. Vi får också sträva än mer mot enheten i mångfald. Jesus både utmanar och uppmanar oss till den hållningen i Johannesevangeliet (Joh 17:21). Vi får än mer lära känna varandra, komma varandra närmare, se varandra klarare, älska varandra djupare. Det är sannerligen en viktig utmaning! För tillsammans blir vi ett starkt vittnesbörd om Gud som möter oss i Jesus – ett vittnesbörd så att världen kan tro.
Jag talade också om interreligiös dialog utifrån 10 punkter om hur man kan se på den andre, den som företräder en annan religion. I det sammanhanget påminde jag om det jag skrivit mången gång om i bloggsammanhang: Gud är inte religiös! Gud är inte kristen, muslim, jude etc. Gud är Gud och vi är religiösa och vi som kristna har att följa Jesus Kristus och vittna om honom. Det kan vi göra i tillit till Gud och i kraft av Guds heliga Ande samtidigt som vi får se att Gud är verksam utanför den kristna traditionen, att Gud mycket väl kan ha andra vägar än den vi har att följa. Gud är ju gränslös medan vi är begränsade. Det får vi aldrig glömma. Tillsamans med människor av annan tro, annan kyrkotillhörighet, annan religionstillhörighet får vi stå upp för människovärdet, stå upp för skapelsens integritet, stå upp för människan som Guds avbild då hon älskar och skapar.
Ja, det var en ”gränslöst” viktig dag! Tack alla ni som är lokalt engagerade, tack alla ni som planerat och organiserat denna dag. Må vi arbeta vidare för Guds rike – ett rike som är gränslöst!