På söndag är det 1:a advent. Det är en fantastisk dag i kyrkans sammanhang. Så många människor söker sig till kyrkorna runt om i vårt avlånga land och gläds över att få sjunga de underbara adventspsalmerna, lyssna till evangeliet om hur Jesus rider in Jerusalem, och stämma in med hopen som följde Jesus, både de som gick före och de som gick efter: ”Hosianna, Davids son! Välsignad vare han. Välsignad David son, som kommer i Herrens namn.” Adventsljuset tänds, böner beds, välsignelsen läses och det är som det har varit sedan så långt tillbaka som vi nu levande kan minnas.
Men allt detta utspelar sig en dag då Sveriges alla kommunala skolor har stängt. Allt det ovan nämnda utspelar sig inom den privata sfären. För religion tycks i somligas ögon vara något som bara hör hemma där. Gärna en rejäl högmässa bara inte religionen ”läcker ut” i det offentliga rummet.
Jag spetsar naturligtvis till det i en sorts frustration över den rädsla för religion som tycks råda i den lagstiftning som skolverket tolkar. Sveriges skolbarn får gärna besöka kyrkan i religionsundervisningen och får då ta del av vad en präst, pedagog eller annan församlingsmedarbetare har att säga. Skolbarnen får också gärna komma till kyrkan i samband med julavslutning men då bör avslutningen enbart innehålla kulturella inslag. Den senaste förståelsen av detta är att det nu går bra att sjunga om Jesus. Det går bra att läsa julevangeliet från Lukas 2:a kapitel. Prästen får gärna hälsa välkommen och önska god jul, men Gud nåde den präst som vågar tillönska Guds välsignelse. Jag måste i detta blogginlägg erkänna att jag inte kan få ihop logiken i att alla barn ska sjunga Nu tändas tusen juleljus och andra psalmer. Alla barn ska tvingas lyssna till den bibelläsning som förekommer i julavslutningssammanhang, men när prästen vill tillönska var och en det finaste som finns, det bästa man kan önska en människa – välsignelse från den Gud som är kärlekens Gud och om vilken alla stunden innan sjungit och hört om i textläsning, ja då är det stopp. Denna underliga ordning är inte skolans eller rektorns fel. Tvärtom kan det finnas rektorer som i princip tycker att lagstiftningen är tokig men som samtidigt känner att de måste följa den.
Kyrkans goda kontakter med skolan är viktiga. Vi ska inte ta till drastiska åtgärder för att vi inte får önska Guds välsignelse. Men samtidigt måste man fråga sig hur man i från kyrkans håll ska se på skolavslutningen och vad som är poängen med att den ska vara i kyrkan? Om man vill sjunga psalmer går det ju bra att göra detta i aulan i skolan och även julevangeliet kan läsas där. Eller ska kyrkan kanske se sig som lokalutlånare? Det finns orter där kyrkorummet är den lokal som rymmer störst antal människor samtidigt. Det kan vara en gudi behaglig gärning att låna ut kyrkolokalen till skolavslutningar så länge inget sker som kränker det sakrala rummet.
Nå, skulle jag ändå ge ett biskopligt råd till alla församlingspräster i Skara stift skulle det bli att föra ett gott samtal med den lokala skolan, se vad skolverkets regler betyder, samtala om möjligheter och svårigheter, se hur man kan hitta en win-win-lösning. Att samtala med varandra är mycket bättre än att samtala om varandra.
När jag tänker på adventspsalmen ”Advent är mörker och kyla” kan jag inte låta bli att tänka att hela denna debatt om skolans avslutningar i kyrkorummet, denna religiosnrädsla som präglar lagstiftningen får sin tolkning i den psalmens inledande ord. Själv kan jag bara stilla be likt psalmisten: Hosianna! (=Herre hjälp, Herre låt väl gå!)