Jag är just hemkommen från en underbar luciakonsert i Skara domkyrka. Tack domkyrkoorganist Reijbjörn och organisten Åsa för fantastisk körsång med allt ifrån små barn till vuxna! 
Vår katedral var så gott som fullsatt och körerna sjöng många av de klassiska advents- och julsångerna. Luciatåget var långt och ljusen fladdrade i processionen i kyrkrummet. Lucia var i centrum.
När jag satt där i Skara domkyrka, byggd under medeltiden och Sveriges äldsta domkyrka, kom jag att tänka på Lucia ur ett annat perspektiv. Denna kvinna från Syrakusa i Italien gav, enligt traditionen, sitt liv för den kristna tron. Hon ville enbart tillhöra Jesus – ingen annan. För henne var den korsfäste och uppståndne Kristus allt. Sådana kvinnor (och män) behöver vi.
Jag gläds med våra katolska och ortodoxa bröder och systrar som mer naturligt än vi lutheraner, har helgontraditionen. Den finns där också hos oss, men vi talar alltför sällan om helgonen. För mig är de förebilder i den totala hängivenheten, hängivenheten till Jesus själv. Mitt ”favorithelgon” är Maximiliam Kolbe som gav sitt liv för en annan människa i Auschwitz. Han var dessutom bokförläggare på eget förlag och gav ut mycken from polsk litteratur. han startade världens största fransiskanerkloster i Polen.
På vilket sätt är han då en förebild? Jo, åter igen, i hängivenheten, i fokuseringen på Jesus. Mitt liv ser inte ut som hans liv. Mina förutsättningar är annorlunda precis som dina förutsättningar. Men jag tror att vi än mer borde se hur dessa helgon kan inspirera oss i vår vardag. Nu i julstressens tid är det så lätt att tappa fokus.
Må sankta Lucia, heliga Birgitta, Maximiliam Kolbe, Padre Pio och många andra heliga människor vara våra vägledare och inspiratörer till ett mer Jesuscentrerat liv – och därmed ett än mer mänskligare liv – även nu i advents- och jultid.
20 kommentarer
P-A Rudberg säger
13 december 2012 – 10:43Jag hoppas att Reibjörn tar upp Ivar Widéens Juloratorium - en gammal fin Skara-tradition.
Ivar Widéen var domkyrkoorganist i Skara från 1900 till sin död (vid 80 års ålder) 1951. Han skrev sitt juloratorium till julen 1945. Världen hade just genomlevt ett världskrig med ödeläggelse och död. Då skrev han sitt juloratorium som andas en visshet och ett hopp som blir som ett ljus i mörkret. Han tappade inte fokus.
LFL säger
13 december 2012 – 11:49Det är inte alldeles säkert att Lucia valde celibatet. Kanske gjorde hon det. Visst ville hon vara "Kristi brud". Men valet för henne stod faktiskt inte mellan Jesus och en jordisk man. Valet stod mellan Jesus och kejsaren - den klassiska konflikten för hednatidens kristna martyrer i det forna romerska riket. Man hade då en annan syn på synder än idag, när man försvarar skymf mot Gud med "Min Gud är större". Med nutida värderingar hade Lucia aldrig givit sitt liv för en sådan sak. Gud bryr sig ju inte om sådant!
I den s.k. katekesutvecklingen i den officiella översättningen av Luthers katekes 1876 står det tydligt om helgon. Det är personer som har kommit direkt till Gud. Enligt Uppsala mötes beslut 1593 (som inte heller förnekar detta) förbjuds bön till helgon, med motivering att det inte är säkert att helgonen hör våra böner och lägger fram dem inför Gud. Man ska alltså be direkt till Gud.
Vilken synd var det som Lucia ville undvika till vilket pris som helst?
http://larsflemstroms.blogg.se/2010/june/den-varsta-synden.html
Magnus Olsson säger
14 december 2012 – 04:10Med f Maximilian Kolbe skall man nog iakttaga en viss försiktighet. Han grundade 1935 tidningen " Maly dziennik" och månafstidskriften " Rycerz Niepokalanej", som drev en hätsk kampanj mot bland annat judar i Polen och hur detta blan mycket annat gjorde att antisemitismen i just det katolska Polen gav resultat som inte är klädsamt för hur den polska historieskrivningen av den tyska ockupationen under kriget, drabbade den judiska befolkningen, framgår av professor Kazimiera Ingdahls nyligen publicerade arbete " icke helt skall jag dö", där hon skriver " maksymilian Kolbes antisemitiska förflutna är idag utsuddat ur hans biografi." ( sidan 93) / Magnus Olsson
Magnus Olsson svarar
14 december 2025 – 08:12Ps kanske skall tilläggas att enligt prof Nydahl är ” Sions vises protokoll” ett av Kolbes starkaste argument i sin tidskrift, fö den största i det dåtida Polen. Ds
P-A Rudberg svarar
14 december 2025 – 08:12Maximilian Kolbes antisemitism kan ifrågasättas på goda grunder.
Han hamnade i nazistiskt koncentrationsläger för att han hade dömt judar undan nazisterna. Hans påstådda antisemitism känns lite svår att hävda med den bakgrunden…
LFL säger
14 december 2012 – 11:08Som jag skrev i min föregående kommentar har Svenska kyrkan aldrig avvisat tanken att vissa personer personer blir helgon.Sedan Luther skrev sin katekes har många "katekesutvecklingar'" (förklaringer) skrivits.. I den officiella svenska katekesutvecklingen 1876 förklaras att helgonen år personer som kommer dirket till Gud utan att invänta yttersta dagen.
Likväl har inga helgonförklaringar ägt rum i Svk sedan reformationen. Nåväl, det är inte kyrkan som bestämmer vilka som blir helgon, utan detta "konstateras" av kyrkan efter nogranna undersökningar, som liknar polisens brottsutredningar, fastän tvärtom om så att säga. Det är inga brott, utan snarare någons extraorinära förtjänster som ska bevisas. Detta var domprostarnas uppgift. En medeltida domprost skulle ha dubbla doktorsgrader, i både teologi och juridik.
Vid torvtäkt 1936 på gården Bocksten i Halland upptäcktes liket av en mördad man. Jag har läst en fascinerande bok, som hävdar att den mördade mannen var Linköpings stifts domprost Simon Gudmundi, som var på väg till Rom med bevisen för att den heliga Birgittas dotter Katarina var ett helgon. Vissa fynd tyder på att den mördade mannen var en kyrkans man i relativt hög ställning, sannolikt domprost. Katarina samt Brynolf Algutsson, som var biskop i Skara 1278 - 1317 hade med all sannolikhet blivit förklarade som helgon, om inte inbördeskrig, befrielsekrig och reformationen hade kommit emellan.
Att Gudmundi, som tydligen varken kom fram till Rom eller återvände till Linköping, mördades av politiska skäl förefaller mycket sannolikt. En helgonförlaring av Katarina hade givit "unionspartiet" (de som ville bevara unionen med Danmark) vind i seglen. En helgonförlaring av Katarina hade visserligen stärkt Sveriges anspråk på att vara ledande unionsland, men det var för sent, eftersom befrielsekriget (det var dock före Gustav Vasas tid) redan var i full gång.
Jag ser inga problem för Svenska kyrkan att erkänna de helgon, som helgonförklarades före reformationen. Dem har vi gemensamma med Katolska kyrkan. Men borde inte Svk erkänna även de två nämnda? Även om bevisen har gått förlorade trodde ju den svenska kyrkan tillräckligt starkt på dem för att de skulle hålla inför Vatikanens granskning. Det var precis som rättegångar.
Men de helgonförlaringar, som skett efter skilskmässan mellan Svenska kyrkan och Rom, har vi ingen del i. Vad vet vi om Maximilan Kolbes påstådda antisemitism? Padre Pio (1887 - 1968) bjuder också på problem, men av ett annat slag. De mirakler som tillskrivs honom är svåra att förena med luthersk tro. Många tvivel riktades dessutom mot honom från hans egen kyrka, den Katolska, medan han levde. Det är möjligt att hans levnadshistoria ger anledning till en helgonförklaring även om man inte tror på allt.
Svenska kyrkan tror på Jesu verkliga närvaro i nattvarden (realpresens). Att Jesus är närvarande i flera kyrkor samtidigt kallas bilokation, vilket helt enkelt betyder att en människa kan vara på flera platser samtidigt. Men den förmågan har bara en enda människa, nämligen den människa som även var /är Gud, nämligen Jesus. Det berättas emellertid att medan padre Pio förrättade mässan i en kyrka sågs han i en annan kyrka. Han var också uppe i luften och stoppade bombplan under Andra värlskriget.
Calvin tog helt avstånd från varje tanke på bilokation. Inte ens Jesus kan vara närvarande på flera platser samtidigt. Med realpresens menas ju Jesu kroppsliga närvaro genom det konsekerade brödet och vinet. (Därför viker jag inte en centimeter från tron att det ska vara "rätt" nattvard, eller ingen alls.Detta avgjordes av ärkebiskop Laurentius Petri redan under 1560-talet.) Guds Andes närvaro överallt ("ubikviteten") förnnekas inte av någon sant kristen.
Vad så beträffar Kolbe, så delar jag uppfattningen att det finns goda grunder att ifrågasätta hans påsåtdda antisemitism. Efter Andra världskriget drev Sovjetunionen lögnpropaganda mot Katolska kyrkan med anklagelser om nazism. Kolbe kan också ha fått en släng av den sleven. Men frågan hur Svenska kyrkan bör de på de helgonförlaringar som skett i Katolska kyrkan efter reformationen. Flertalet av dem helgonen kan säkert tjäna som föredömen även för vår kyrka. Men det är inte riktigt samma sak som att ge dem helgonstatus.
Magnus Olsson säger
15 december 2012 – 12:07Intressant påstående om " goda grunder" utan belägg mer än svepande formuleringar och uppenbar oförmåga att problematisera frågan om kyrklig/ teologisk antisemitism. Vad den åberopade professorns bok redovisar är blan annat hur antisemitism kan förenas med även sk goda handlingar gentemot förfölja judar men utan respekt för deras liv och tro. Frågan är nämligen något mer komplicerad än att så enkelt söka förklaringar som i sovjetisk propaganda. Forskningen får väl fortsätta efter hennes inlägg i debatten. Dock kvarstår i nuet att den antisemitiska idéen frodades i polsks katolska sammanhang och inte utan anledning var ex det mest av judar befolkade landet det sämsta på räddningsaktioner vilket ex visar sig i motståndsrörelsens mer eller mindre kompakta ovilja att hjälpa förföljda judar. Bland de då återkommande argumenten var dels påståendet om att judar var kommunister dels att judar var passiva inför sitt öde, medan den katolska kyrkan mer fokuserade på iden om " Jesu mördare". Att f M Kolbe räddade enskilda judar behöver inte betyda att han inte hyste antisemitiska idéer. Hans tidskrift med detta innehåll, enligt professorn kommer väl av andra forskare isåfall bevisas vara " sovjetisk propaganda" om så skulle vara fallet. Jag sätter mer tilltro till ett vetenskapligt arbete som ett fisskussionsinlägg än förenklade resonemang baserade på vad som kan googlas fram. Naturligtvis är f Kolbe hedervärd i sin gärning i koncentrationslägret Men det säger inget om hans antisemitism. Att sätta den gärningen i ena vågskålen och professorns påstående utifrån tidskriften i den andra kan man göra men att förbigå problemet pga det ena är som att säga att det fanns goda familjefäder bland bödlarna och det fanns det naturligtvis och det är just därför som den organiserade antisemitismen är och förblir 1900- talets största europeiska katastrof som klargjorde hurdan människan är. När amerikanska psykologer efter kriget undersökte den mentala hälsan hos förövare kom de fram till att de var mestadels högst normala. Det är detta som gör just kyrkliga / teologiska hållningar så viktiga. Inte för att jag vill spela ut helgon mot varandra men det bör kanske ihågkommas att Edit Stein också dog i samma läger som Kolbe. Det är två gestalter som personifierar frågans komplexitet. / Magnus Olsson
P-A Rudberg svarar
15 december 2025 – 08:12Magnus Olsson,
Så synd att du väljer en så nedlåtande ton i ett resonemang.
Jag tillskriver mig inte att ge en komplett bild som klarlägger fakta i minsta detalj. Jag ville med mitt inlägg ge en en kompletterande bild av synen på Maximilian Kolbe. Jag tror att alla vinner på att en sak belyses från olika håll.
Det kan ju vara intressant att fundera över i vilken utsträckning Kolbe sympatiserade med det som skrevs i den tidskrift som han startat. Det är också en ”problematisering” som behöver göras.
Att man reser frågor kring Maximilian Kolbes påstådda antisemitism innebär inte att man förnekar att antisemitismen funnits/finns inom kyrkan i t ex Polen.
LFL säger
15 december 2012 – 01:441) Simon Gudmundi uppges död 12 maj 1491, okänd dödsorsak. Hur kunde man veta exakt dödsdag om han var mördad och liket gömt? Detta är en huvudinvändning mot att han skulle vara Bockstensmannen. Emellertid kan detta vara den dag, då han lämnade Linköping på väg till Rom. Det var rätt årstid för en sådan resa. Att Gudmundi skulle vara Bockstensmannen är en ytterst osäker hypotes. Emellertid finns inga övertygande invändningar mot denna hypotes. Och sett i ett kyrkligt-politiskt sammanhang fanns nog skäl att röja honom ur vägen. Men bevis som skulle hålla i en mordrättegång saknas alltså.
2) Maximilan Kolbe helgonförklarades 1982 av påven Johannes Paulus II. Med tanke på att båda var polacker, att Johannes Paulus II lade ner mycket arbete på att försona kristna och judar, samt de ytterst noggranna undersökningar som görs inför en helgonförklaring, får det anses näst intill uteslutet att Kolbe var antizemit. Johannes Paulus II hade redan före Andra värlskriget ett mycket positiv inställning till judar, då hans närmaste vänner under uppväxtåren var judar.
Magnus Olsson svarar
15 december 2025 – 08:12Du förstår uppenbarligen inte poängen. Att den romerskt katolska kyrkan liksom även svenska kyrkan har en tendens till blindhet inför kyrklig/ teologisk antisemitism. Din hänvisning till den förre påven förändrar ingenting utan är enbart ett antagande du gör, inget fel i det. Du får tro vad du vill om den saken men något argument är det inte. Det finns såväl inom kyrka som ex politik många exempel på antisemitism utan att för den sakens skull dela en syn som ex det nazistiska. Tyvärr är ofta kyrkliga Disskusioner ” blinda” för detta. Det hänger ihop med en tendens att betrakta evangeliet som upphöjt över den judiska religionen och ett betraktande av judendom som ett passerat stadium vilket ger en ersättningsteologi där det intas en ” barmhärtig” syn på judendom samtidigt som en skarp kritik riktas mot judar. Detta är en av ingredienserna i den polska antisemitismen med förödande konsekvenser av tyst iakttagande. Det är en fråga som senare tids forskning sysslat mycket med. Det betyder inte att jag ifrågasätter personen / helgonet f M Kolbe utan att jag söker utifrån den redovisade källan påtala att frågan är komplex. Det gör att frågorna, de kritiska måste ställas och det är vad jag ansluter mig till. Om det uppfattas som en kritik av helgonet eller dess kyrka så är det ej min avsikt utan mitt motiv är att påtala frågans komplexitet och att kyrkor också den svenska behöver granska sitt historiska material. Om ytterligare böcker behöver konsulteras skulle jag varmt rekomendera professor Anders Jarlerts bok om ” äktenskap med förhinder” som går igenom hur svenska kyrkan som statlig myndighet hanterade hindersprövningen för vigsel mellan människor med avsikt att ingå äktenskap med tysks medborgare under kriget. Det är ännu ett exempel på problematiken om än en bra bit bort från frågan om f Maximilian Kolbe. Om du inte kan lägga fram några argument utöver det du tror finner jag ingen anledning att diskutera frågan. Tillsist: jag hyser stor respekt för f Maximilian Kolbe och han är en av mina favoriter men sedan jag läste prof Ingdahls arbete fick jag anledning att revidera den uppskattningen genom en god påminnelse om att vi människor är mer komplexa än vad en enkel beskrivning ”om” oss anger och det är den grundfrågan,såväl när den framträder som helgelse som motsatsen som intresserar mig och därför blir Kolbe mer mänsklig utan värdering , i mitt tycke. Det är alltid vanskligt att bedöma gågna tider med nutidens värderingar men det får inte hindra oss från ständig revidering av hur vi betraktar det historiska perspektivet. Likväl kvarstår faktum att oavsett hur mycket goda handlingar som utförts i Polen så förblir den kyrkliga/ teologiska hållningen och den mer sekulära/ intellektuella , en fråga som behöver belysas. I vår tid då tendenser till att antisemitiska hållningar återigen Visar sig liksom förenklade tankar om andra religioner bör svenska kyrkan fundera starkt över om något ” tappats” på vägen, inte minst när vi snart skall höra budskapet Johannes döparen bör fram. Det finns en tendens till att förenkla evangeliet så att det alltid aktuella judiska arvet som ingår i kristen tro går förlorat. Det var detta ödesdigra misstag som skedde i Polen, och vi kan lära oss något av för att det inte skall upprepas. / Magnus Olsson
LFL säger
15 december 2012 – 11:16Syftet med den kommentar från mig (14 dec 23.08) som du så häftigt invänder mot, var en varning att utan vidare uppfatta "katolska" helgon som helgon även i Svenska kyrkan. Jag anförde Kolbes påstådda antisemitism som ett exempel. Jag skrev : "Vad vet vi om Maximilan Kolbes påstådda antisemitism?" Jag fann det emellertid angeläget att avsluningsvis (sista stycket i kommentaren) markera att jag inte själv tror på detta förtal (som det med största sannolikhet är fråga om) mot Kolbe.
Att jag inte tror på förtal, har föranlett dig att att publicera tre långa kommentarer med påståenden att jag inte förstår poängen. Det gör jag visst det. Det är en trend i tiden att anklaga den traditionella kristendomen, och dess företrädare, för att vara roten till allt ont.
Magnus Olsson säger
15 december 2012 – 11:42Noterar att du säger dig förstå min poäng men likväl inte kommenterar den varför diskussionen för min del är avslutad. Vad gäller din slutsats som tycks mig vara en indirekt antydan om vad jag skulle vara en del av avstår jag från att kommentera det emedan jag inte hyser intresse av att dras in i en sådan diskussion som ligger utanför det jag påtalat. / Magnus Olsson
LFL säger
15 december 2012 – 03:20Utmärkt. Lås oss då avsluta den diskussionen, och återgå till ämnet som var: "..helgontraditionen. Den finns där också hos oss, men vi talar alltför sällan om helgonen."
Vad jag ville problematisera var de helgonförklaringar som skett inom Katolska kyrkan efter reformationen, vilka Svenska kyrkan inte haft någon del i. Vi borde kanske erkänna åtminstone en del av dessa helgonförklaringar, men bör i så fall ta beslut om varje helgon för sig. Varför inte börja med Maximilian Kolbe, som uppenbarligen är mycket populär inom Svk. Vi skulle därmed få de med all sannolikhet osanna beskyllningarna mot Kolbe om antisemitism ur världen och få detta markerat.
Jag föreslår att Svenska kyrkan tillsammans med det katolska stiftet i Sverige gör en ny utrening om Katarina av Östergötland och Brynolf av Skara, som med all sannolikhet hade blivit helgonförklarade om inte brytningen mellan Svk och Rom hade kommit emellan, och sedan göra en gemensam framställan till Rom om att fullfölja dessa helgonförklaringar. En rejäl genomgång av arkiven i både Sverige och Rom bör göras.
Simon Gudmundi hade otivelaktigt en nyckeroll i försöken att få Katarina helgonförklarad. Den hypotes, som framlats av en uppenbarligen mycket kunnig amatörforskare, att han är identisk med Bockstensmannen, bör utredas. Eller om han dog i någon sjukdom hemma i Linköping den 12 maj 1491, som opponenterna mot bockstenshypotesen hävdar.
Det var då minst 25 år kvar tills kontakterna med Rom bröts. Den 1 maj 1524 skedde den sista biskopsvigningen, av en biskop som verkligen var verksam i Sverige, inom den odelade Katolska kyrkan, vilket var ett resultat av Gustav Vasas personliga vädjan till påven att tillsätta de efter befrielsekriget vakanta biskopstjänsterna i Sverige.
Om Gudmundi inte ens hade påbörjat resan till Rom, borde ju någon annan ha sett till att bevisen för Katarinas helgonstatus, hade kommit fram till Rom. Kanske finns bevisen i Vatikanarkivet?
Såsom döpt framför Apostlarnas altare i jungfru Marias egen domkyrka i Sverige, Västerås domkyrka invigd på jungfru Marie himmelsfärdag 16 augusti 1271 hoppas jag att Guds moder jungfru Maria åter ska börja prisas som helgon i Sverige. Samt att Luciafirandet befrias från pepparkaksgubbar och tomtar, och i stället sanningen om Lucias val betonas. På den tiden bestämde mannen hustruns religionstillhörighet. Och Lucia vägrade gifta sig med en hedning, som hade tvingat henne att dyrka kejsaren som en Gud.
Uppsala möte 1593, som satte slutpunkten för den då 70-åriga striden mellan den gamla och den nya läran, förbjöd visserligen bön till helgon, men avvisade inte tanken på helgonens existens. Låt dem lysa som kristna föredömen!
Magnus Olsson säger
15 december 2012 – 04:50Eftersom du skriver " oss "'och definierar dagordningen vill jag bara av ren artighet meddela att jag inte är intresserad utan står fast vid att diskussionen är avslutad även om den aldrig påbörjades utan enbart uppkom genom din alludering på mitt ursprungsinlägg. Jag avstår fortsatt deltagande. / Magnus Olsson
LFL svarar
15 december 2025 – 08:12Om du vill avstå från att delta i diskussionen om det ämne, som blogginnehavaren själv har valt (”..helgontraditionen. Den finns där också hos oss, men vi talar alltför sällan om helgonen.”) så är det ett helt och hållet din ensak. Jag tvingar ingen att delta i några diskussioner, och ha ej heller ställt några frågor till dig, som jag krävt att du ska besvara.
Ordet ”oss” syftade inte specifikt på dig, utan på alla som läser den här bloggen. Hur vi ska ha det med hyllandet av helgon i Svenska kyrkan borde engagera många fler än bara Åke och mig. Jag gissar att alla åsikter är representerade bland Svk-medlemmarna, från ett absolut nej till helgonhyllningar till att detta skall förekomma rikligt. En och annan tycker kanske som katolikerna, att vi ska be till helgonen? (Katoliker ber dock inte till helgonen för att de själva ska utföra mirakler, utan för att de ska lägga fram våra böner inför Gud.)
Jag uppmanar härmed alla bloggläsare att yttra sig i frågan!
P-A Rudberg säger
15 december 2012 – 09:00Mina tankar kring helgonens roll i SvK är bara funderingar som inte är helt färdigtänkta (om de någonsin blir det).
För mig är helgonen människor som vi ska se upp till som förebilder och goda exempel. De har på olika sätt varit Guds röst och Guds händer på jorden. Vi kan alla vara det, men helgonen har tagit det steget längre. De hjälper oss därför att visa vägen till himmelriket.
Jag "dyrkar" inga helgon, men några av dem har fått en lite speciell betydelse för mig personligen.
Olle Ohlsson säger
15 december 2012 – 10:07Det verkar som om problematiken med vår från Rom diametralt skilda uppfattning om vad helgon är, helt har gått diskussionen förbi. Den som gillar listor med förebilder kan med fördel läsa så många helgonberättelser som helst, vörda dessa personer och tacka Gud för att de finns som exempel för våra liv.
Helgonen är en av centralpunkterna i reformationen, det vet varje högstadieelev. Rom hade en helt skriftfrämmande syn på helgon som bärare av plusmeriter och därmed undslippande skärselden och med ett fett saldo av goda gärningar på banken. Somligt av teologin lever kvar idag. Helgonen tillhör i Rom den segrande kyrkan, vi här på jorden den stridande kyrkan och de som är i skärselden den lidande kyrkan. Genom de heligas samfund hade kyrkan tillgång till helgonens kreditkort och kunde betala av de lidandes skuld, mot en slant till petruskyrkans byggande. Avlatsbrev, alltså.
Problemet med att börja ägna sig åt helgonförklaringar i vår kyrka uppstår i och med att helgon inte är någon särskild kategori frommisar här. Alla i den osynliga kyrkan är helgon, heliga eftersom Gud är helig. Att helgonförklara någon är därför rent nys. Därför är de heligas samfund i trosbekännelsen bara en bestämmelse av en helig allmännelig kyrka, med innebörden att den allmänneliga kyrkan är detsamma som den osynliga kyrkan.
Magnus Olsson svarar
15 december 2025 – 08:12Utmärkt kommentar av Olle! Som framgår av apostlarnas undervisning i de nytestamentliga breven så är heliggörelse, en förändring och förvandling utifrån Den Helige Andes verk till Jesu sinnelag något varje kristen är kallad till och som är helgelsens verk baserat på pånyttfödelsen. Några särskilda helgonststusar behövs inte annat än som inspiratörer. / Magnus Olsson
nya tant lila säger
15 december 2012 – 11:27Luciatraditionen hedrar minnet av en kvinna som blev förnedrande behandlad och brutalt mördad. Hur man kan framställa detta i så positiva ordalag som biskopen här gör är för mig en stor gåta! Vi ska väl inte jubla över något sådant. Vi borde förfasa oss i stället! Detta verkar på mig i allra högsta grad verklighetsfrämmande, som om man hade hört en vacker saga och tittat på ett tjusigt skådespel. Hemskt!
Låt oss hoppas att inte kristendomen mest styr mot underhållning för dem som befinner sig i stora värmestugor! Medan man känslomässigt pratar om hängivenhet och kärlek kanske man lämnar de riktigt kylslagna utanför, och de är nog andra än de grupper som höjer sina röster om sin sexuella läggning eller sina polyamorösa önskningar. Dessa grupper har ofta mod och därmed också kraft. De riktigt eländiga är de som inte hörs och knappast syns.
Tendensen finns på många håll! Det är fint och vackert i kyrkan, lite grädde på moset på högtiderna.
LFL säger
16 december 2012 – 01:09Att det har kommit kommentarer som tar helt avstånd från firandet av helgon i Svenska kyrkan är på sätt och vis glädjande, eftersom jag vet att även den åsikten finns i Svk. Helgonfirande uppfattas ju av många som en katolsk sedvänja. Och har man trots idogt gudstjänsfirande i Svk under flera decennier aldrig upplevt något helgonfirande, eller ens omnämnande av helgon i predikningar, så ligger ju slutsatsen nära till hands att detta inte är traditionell lutherdom.
Vad Luther själv tyckte i denna fråga, har jag inte studerat i detalj. Men klart är att han skarpt tog avstånd från sin tids avarter av helgonfirande.
Vad dessa kommentatorer dock bör betänka är att vi faktiskt firar Alla helgons dag i Svenska kyrkan. Detta är inte en dag för att minnas avlidna anhöriga. Det är emellertid lätt att förväxla Alla helgons dag, som är en lördag, med Alla själars dag, som är den söndag som följer direkt efter Alla helgons dag.
Under den senaste tiden har vi dessutom även i Sverige börjat fira, men i rent hedniska former, Alla helgons afton (Halloween). Firandet av alla avlidnas själar är sannolikt från början en hednisk sedvänja. Man tände eldar för att vägleda de avlidnas själar att återvända hem. Kanske tog de så småning boning i ett nyfött barn i det gamla hemmet. Det trodde man under hednatiden, och den tron är ju högst levande fortfarande.
Jag hoppas härmed på fler kommentarer till Åkes inlägg och särskilt till hans påstående att vi i Svenska kyrkan talar alltför sällan om helgonen. Sker detta för sällan eller för ofta?
Olle Ohlsson svarar
16 december 2025 – 08:12Tack Lars för din uppmaning att jag bör betänka alla helgons dag. Nu har jag gjort det. Jag var och är mycket medveten om skillnaden mellan alla helgons, och alla själars dag.
Att vi firar alla helgons dag är inte något uppseendeväckande, inte heller att vi under kyrkoåret firar ett antal specifika helgon, även om det inte nämns av dig. Jungfru maria uppmärksammas, vördas och firas både på Marie bebådelsedag, fjärde advent och på kyndelsmässodagen. Den helige Stefanos på annandag jul. Petrus och Paulus på apostladagen. Johannes döparen på johannes döparens dag och tredje advent. Jag har säkert glömt någon.
Det finns anledning att ta avstånd från avarter på det teologiska området, som exempelvis att kyrkan skulle kunna avgöra vilka som kommit till himlen redan före domens dag och där kan fungera som förebedjare för människor hos Gud. Jag är ledsen, men medlarverksamheten är inte avreglerad, utan ligger under monopol hos Jesus Kristus.
Helgonberättelsernas innehåll och sanningsanspråk var och är också djupt problematisk. Det visar de många varianterna av Lucialegenden, men än mer de fullständigt absurda berätteler som förekommer om bibliska och utombibliska helgon som var omåttligt populära i hela europa under namnet Gyllene legender under 14- och 1500talen. Läs till exempel om hur Marta for till Provence och dödade en drake med vigvatten. Det är därför hennes grav finns där och inte, som man kunde tro, vid Betania. Bland Fredrik den Vises drygt 20 000 reliker lär det också ha funnits något ben från hennes kropp.
Jag gillar helgon, jag älskar att läsa de inspirerande berättelserna, men vi får lov att hålla huvudet lite kallt, så att de inte blir avgudar.
LFL säger
17 december 2012 – 10:11Nu är det alltså antisemitism att tro på en förlåtande Gud och att de hämndlystna och straffande gudarna (Gardell) i GT tillhör det förgångna.
Jag är inte alldeles säker på att jag har förstått Gardell rätt (och i så fall kan jag kanske nödgas ta tillbaka det jag nu skriver). Men om jag har förstått honom rätt, så menar han att beskrivningarna av Gud i GT är så motstridiga, så att det inte kan vara samma gud, och att GT sålunda är ett hopkok av olika forntida religiösa föreställningar. Hans poäng med detta är (om jag har förstått honom rätt) att vi själva väljer vilken /vilka av de gammaltestamentliga "gudsbiler" som vi vill tro på, och att våra val säger mer om oss själva än om Gud.
Nej, jag tror inte på teorin om flera gudsbilder /gudar i GT, men jag uppfattar NT som ett NYTT testamente, som det NYA förbundet. Detta kallas av kristendomens inomkyrkliga belackare för "ersättningsteologi". Men är det då inte sant att nåden har "ersatt" straffen? Detta tror jag, men nu har alltså tron på en nåderik Gud blivit till "antisemitism".
Men innebär då denna "ersättningsteologi" att Gud har brutit sina löften till det judiska folket? Det tror jag inte. Jesus har ju själv sagt att han inte har kommit för att upphäva lagen och profeterna.
Anklagelserrna mot Kolbe för antisemitism, som kom i samband med hans helgonförklaring, gick tydligen ut på att han hade uppmanat judar att tro på Kristus som hela världens och alla folkslagens Frälsare. En mycket tunn anklaglese. Jesus sa: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig. " Johannesevangeliet 14:6. Detta sa han till lärjungarna, som var judar. Men juden Johannes upekas ju av de inomkyrkliga kristendomsbelackarna som de första antisemiten. Kristendomen är ju roten till allt ont!
Om det finns någon annan väg till Gud för judar, så är det inte för att det finns flera vägar i största allmänhet, utan det skulle i så fall vara just för judarna, som Guds utvalda folk. De som skulle bära fram Kristus. Vi kristna ska inte sätta oss till doms över judarna. Om det finns en särskild väg till Fadern för judar som inte tror att den historiske Jesus verkligen var den utlovade Messias, så gäller det inte för exempelvis muslimer. De "abrahamistiska" religionerna har ingen särställning exempelvis i förhållande till buddismen, hinduismen eller den fornnordiska asatron, som religionshistoriskt har gemensamma rötter med den fornindiska religionen. Det handlar här inte om religionshistoria, utan om Guds löften.
När judarna redan hade torah, trodde våra fornnordiska förfäder på asagudarna eller deras föregångare. För oss är Gud den Gud, som möter oss i NT, en nåderik Gud, som har instiftat ett nytt förbund med mänskligheten, med hela mänskligheten och inte bara med det utvalda folket. GT:s funktion är en historisk redogörelse om världsalltets skapelse, om människors ondska, och om fromma judar som stod emot denna ondska, profetior om vad som skulle komma, samt förklaringar av grundläggande begrepp, såsom "synd", och hur synden kom in i världen.
Det finns besynnerligheter, som ateister älskar att stoppa i halsen på troende, Och andra besynnerligheter, som används som argument av homosexuella, som frågar: "Varför tror ni på det här, men inte på det här?" Nej, NT är verkligen ett nytt testamente. När kristenheten har jämställt GT med NT och har använt GT som en lagbok (vilket förekom i svenska brottmålsrättegångar under 1600-talet) blev konsekvenserna förfärliga.
Tron att Gud först har ingått ett förbund med judarna, och sedan har ingått ett nytt förbund med hela mänskligheten är inte antisemitism.
Olle Ohlsson svarar
17 december 2025 – 08:12Jag föreslår en närläsning, eller åtminstone ett ordentligt genombläddrande av gamla testamentet och nya. Det nya och gamla förbundet (Jesus och lagen) har inte med böcker i Bibeln att göra. Jesus finns överallt i GT och lagen överallt i NT. Centralt för en kristen gudabild är att Gud förblir densamme. Inte nödvändigtvis densamme som vi önskar, dock.
Olle Ohlsson säger
18 december 2012 – 07:18Oj nu hettade det till. Om du vill göra mitt påstående lättare att smälta kan du byta ut så att det står "sonen finns överallt i GT" eller "Ordet finns överallt i GT". Men alla tre är korrekta. Utdraget ur athanasium du gör talar ju om exakt detta. Dels som typer för Jesus i form av historiska personer som i sitt liv och gärning förebådar hand gärning (mose, josef etc), dels i profetior, dels preexistent. Slå upp Jesu preexistens på Google eller i någon systematisk-teologisk/dogmatisk genomgång.
Sen har du problemet med historisk tid. Jesus var bunden av historisk tid under sitt jordeliv men är efter himmelsfärden en del av Guds evighet. Där har han alltsedan (och således "före" i historisk tid tänkt) mänsklig natur. Därför är det ortodoxt att säga att de teofanier som sker i GT, är korta möten med den uppståndne.
Det var en massa dravel i mitten som jag antar att du på något sätt tycker följer av mitt påstående, men på slutet menar du att lagen är ett hjärnspöke i NT. Detta får du allt utveckla.
LFL säger
18 december 2012 – 09:03Ojdå, en till som klappar på huvudet! Slå upp i en dogmatisk genomgång etc. Som om alla kristna hade kompletta teologiska bibliotek hemma. Nu råkade jag faktiskt äga en dogmhistorisk översikt. Jesu icke-fysiska preexistens råkade jag känna till. Irenaeus avvisade de spekulationer om förhållandet mellan Sonen och Fadern, som var i full gång redan under hans tid. Detta tillhör icke det uppenbarade.
Magnus Olsson svarar
18 december 2025 – 08:12Intressant ” en till som klappar på huvudet”. Det torde väl inte vara en helt ogrundad gissning att Olle nu klumpas ihop med mig även om jag inte nämns. Det är just den här typen av påståenden som ständigt återkommer bland kommentatorer här som är så tragiskt. Att inte kunna skilja på sak och person utan ständigt styra in på att tillvita något som saknar stöd i skriven text. Det är kanske inte tillåtet att inta andra ståndpunkter och föra diskussion utan den typen av tillfällen. Personligen tål jag mycket men vore tacksam om Olle indirekt inte får klä skott för ogillanden av mina ställningstaganden, tack! / Magnus Olsson
Olle Ohlsson säger
18 december 2012 – 10:05Jag instämmer i att tonen blivit mer än syrlig och ber om ursäkt för min del i detta. Ibland blir jag för engagerad i en diskussion.
Vad avser du tillföra med Irenaeus och vad menar du att denne säger angående förhållandet mellan fadern och sonen (klargörande fråga).
P-A Rudberg säger
18 december 2012 – 12:02Det här är ett utmärkt exempel på hur ett resonemang kan dra iväg utanför själva grundinlägget, men ändå vara otroligt intressant och lärorikt!
Tack för att ni alla delar med er av era tankar och kunskaper. :-)
LFL säger
18 december 2012 – 01:23Vad Irenaeus har att säga om förhållandet mellan Fadern och Sonen, är att han inte vill uttala sig närmare i den frågan. Om Gud hade givit mänskligheten en mer exakt kunskap och detta, så borde Irenaeus ha känt till det. Irenaeus, vars skrifter finns bevarade åtminstone i avskrift, var lärjunge till Polykarpos, som var lärjunge till Johannes, som var lärjunge till Jesus. Vad Irenaeus har skrivit är så nära källan vi kan komma; den Tradition, som hjälper oss att förstå Bibeln.
Det råder inget tvivel om Sonens andliga preexistens hos Fadern. Om han även hade en fysisk preexistens, så hade jungfrun inte behövt bli havande med ett foster, som föddes som ett litet barn. Han kunde ju i så fall ha stiget ner från Himlen som en fullvuxen man och påbörjat sin offentliga verksamhet direkt. Men detta ville Irenaeus inte spekulera om. Han nöjde sig med den kunskap om Gud, som Gud hade låtit uppenbara för mänskligheten. .
Jag tror förvisso att hela Bibeln är Guds ord, att Guds Ande är garant för att det som står i Bibeln verkligen har hänt, eller har sagts (= att det som står i Bibeln är sant). Men det betyder inte att allt som har hänt (inklusive att något har sagt något) är uttryck för Guds vilja.
Om vi är så rädda för att anklagas för antisemitism, så att vi jämställer GT med NT, så är risken att vi i stället framstår som "homofober", för visst står det i GT att homosexualitet är en "styggelse"? Och då blir Gardells frågor relevanta: "Varför tror ni på det här, men inte på det här?" Exempelvis hur mycket en man ska kräva i betalning, om han säljer sin dotter som en slav.
Nu kommer jag förstås att beskyllas för att vara dåligt påläst om judendomen, och det erkänner jag. Men kristendom och judendom är inte samma religion. Som kristna bör vi se på GT i ljuset av NT, även om det skulle innebära ett "underkännande" av den nutida judendomen (= efter Kristus), som inte erkänner Kristus som den utlovade Messias.
Kolbes påstådda antisemitism bestod tydligen i att han vill sprida budskapet om Kristus till sin egen samtids judar. I så fall är väl även Åke Bonnier antisemit, eftersom han trots sin delvis judiska härkomst bejakar Kristus? Någon måtta får det väl ändå vara på etiketterandet?! (Ämnet handlar om hur vi, i Svenska kyrkan ska set på helgonen. Och Kolbe har ju av Katolska kyrkan fastställts att vara ett helgon.)
"Kyrkan sträcker sig över hela världen till jordens yttersta gränser. Den har från apostlarans och deras lärungar emottagit sin tro: tron på den ende Guden, den allsmäktige Fadern, som har gjort himmelen och jorden och haven och allt vad däri är, och på den ende Kristus Jesus, Guds Son, som för att frälsa oss har antagit köttslig gestalt, och på den helige Ande, som genom profeterna har förkunnat Guds frälsningsordning." (Irenaeus)