Nu har det gått några få dagar sedan ca 20 små barn i 6-7-årsåldern, ett antal vuxna i skolpersonalen och mördarens mamma sköts ihjäl i Newtown i USA. Det går inte att förstå hur de drabbade familerna har det. Jag kan bara ana. Det är fullständigt obegripligt att ta in detta faktum att en liten pojke eller flicka som gick glad i hågen till skolan, som längtade efter julfirande, som gladde sig åt så mycket i livet slets bort från sina föräldrar av en galnings dödande kulor. Jag kan inte förstå hur det känns att förlora ett barn. Hur överlever man som förälder? Hur orkar man alls tänka på en morgondag? Jo, jag förstår och vet att vissa saker måste gå vidare. Man måste äta något, man måste planera för begravning, man måste försöka ta in det som hänt. Men jag kan bara tänka på hur jag skulle ha mått och känt om någon av mina två döttrar hade varit ett av barnen. Jag förstår inte hur jag skulle orkat.
Vad finns det att säga till någon som förlorat sitt barn? Jag tror inte att ord räcker, att ord kan förändra den fasansfulla situationen annant än att möjligen låta den drabbade förstå att hon eller han inte är övergiven. När Gud blir människa i Jesus är det för att på alla sätt visa att Gud delar vårt mänskliga lidande, att Gud delar vår mänskliga smärta, att Gud delar vårt mänskliga liv med allt det som det innehåller. Maria, som vi firar lite extra nu på söndag, förlorade sitt barn. Hennes barn blev offentligt avrättat. Hennes barn togs ifrån henne. Hon fick se sitt barn lida och dö. Hur överlever man det som förälder? Maria kan vara vår syster som vet hur det är att förlora sitt barn.
Gud själv visar oss både genom inkarnationen och korsdöden och uppståndelsen att inga gränser finns för Guds delande och Guds kärlek. Jag tänker att de små barnen i Newtown nu är helt och hållet omslutna av Guds kärlek på ett sätt som bara de själva förstår vidden av och de som överlevde och lämnats kvar med all smärta, alla tårar, all förtvivlan, bärs ett litet steg i sänder framåt på den ofattbara Via Dolorosa – smärtans väg, bärs av Honom som ropat de sörjandes, de drabbades, de förkrossades rop: ”Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?”