Nu är det bara någon dag kvar innan vi firar jul. Jag är en stor julentusiast. På den tiden jag var kyrkoherde i Lidingö församling skrev jag en artikel i vår församlingstidning Kyrkonytt, en artikel med rubriekn ”En julmissbrukares bekännelser”. Jag berättade om julfirandet hemma i vår bostad och om julgirlanger, julgran, julmat och mycket annat. Naturligtvis berättade jag om julgudstjänsterna och om hur mycket jag älskade dem.
Jag älskar fortfarande allt det nämnda – också julgudstjänsterna även om jag som biskop har betydligt färre än jag haft under mina 28 år som präst. I år predikar jag bara ”live” i Skara domkyrka på Annandag Jul. Men julbön med domprosten Anders Alberius och mig kan Du se på SVT 1 kl 17.30 på julafton.
På julen sjunger vi om herdar, om barnet som fötts, om Betlehem o s v. Ibland tänker jag att dessa underbara barndomsberättelser i Bibeln nog mest är mytiska. Det är underbara berättelser (inte sagor!) som vill berätta något livsavgörande. Jag tänker på Paulus och Markus och Johannes för att nu ta skribenterna i den ordning de tillfogat något i Bibeln. D v s Paulus är den äldste skribenten. Hans material är troligen från början av 50-talet. Markus är den äldsta evangelieskribenten och Johannes den yngsta. Ingen av dessa berättar något om Jesu barndom. Det var något annat som var viktigt för dem. Jag tror att de ville understryka detta fantatstiska att Jesus från Nasaret var Gud, att han hade dött och uppstått, att han hade levt på jorden, att han på olika sätt hade förkunnat och förkroppsligat Guds rike.
Men födelseberättelserna då? Jo, de är underbara att läsa och för mig säger de något oerhört viktigt: Det är histoiriskt sant att Gud har blivit människa, att Gud har kommit oss ofattbart nära i en historisk person och att detta har betydelse för Dig och mig idag. Om Jesus var född i Betlehem eller Nasaret är inte så viktigt. Om herdar låg vakt om natten över sin hjord, om krubban alls har funnits, om stjärntydare kommit eller inte, ja det är inte så viktigt. Inget kan vara viktigare än just detta att Gud är med oss – Immanuel – Gud med oss! Det är julens underbara budskap. Ingen av oss är ensam. Gud är med oss. Gud har delat vår mänskliga gldäje och smärta. Gud vet vad det är att vara glad, att vara ledsen, att sörja, att skratta, att känna sig övergiven. Allt detta vet Gud och Gud är med. Det är det viktiga, det är det vi får påminnas om när vi läser eller hör om att ”det hände sig vid den tiden…” (Luk 2).
Men är inte Betlehem viktig? Inte för frälsningshistorien men för den historia som är nu. Våra kristna bröder och systrar i Betlehem ropar på hjälp, ropar på solidariska yttranden från Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har genom kyrkomötet svarat upp mot detta. Vi har också goda kontakter med våra lutherska systrar och bröder i Betlehem, Jerusalem och Jordanien. Vi gläds över att biskop Munib Yunan är ordförande i Lutherska Världsförbundet. Vi får aldrig sluta att lyssna till de kristnas rop från Palestina och Betlehem. Men vi får inte heller glömma att Jesusbarnet var ett judiskt barn som föddes i ett ockuperat land med risk att bli dödad. Idag föds det många judiska barn som riskerar att bli dödade av misiler från Gazaområdet. Vi måste också lyssna till ropet från dessa familjer och när vi riktar skarp kritik göra det gent emot både palestinsk misilterror och israelisk militärpolitik.
Kanske är Betlehem viktig i alla fall – som en stad vars namn betyder brödhuset – en stad vars religiösa grundtradition (idag är den i stor utsträckning muslimsk) vittnar om fred och frid därför att den underbara traditionen bjuder att fredsfursten föddes i den krypta som ligger i födelsekyrkan på krubbans torg. Betlehem, med allt den staden rymmer får påminna oss om att sträva efter fred, att tala om vikten av fred, att leva freden och friden i de sammanhang där vi är. Det är sannerligen en utmaning. Må vi gripas av den!
Nu önskar jag Dig, kära läsare oavsett var Du är och vad Du tycker och tänker, en riktigt God Jul!