I dag på Kyndelsmässodagen invigde jag utställningen Jerusalem. Följande tal höll jag inför en tämligen månghövdad skara i Västergötlands museum i Skara:
Det är med stor glädje jag i min egenskap av biskop i Skara stift är med och inviger utställningen Jerusalem av Elisabeth Olsson Wallin. Man kan förståss fråga varför en biskop i Svenska kyrkan ska vara med och göra detta? Strider inte bilderna mot det som kyrkan står för, det som religionen vill uttrycka? Mitt svar är naturligtvis format utifrån min kristna tro och Svenska kyrkans bekännelse. Med det som utgångspunkt är svaret på den ställda frågan ett entydigt nej. De bilder som finns utställda här på museet uttrycker den mänskliga kärleken som är en avbild av den gudomliga kärleken, ett ringa uttryck för den kärlek som är Guds väsen.
Tre saker sägs rakt och tydligt om Gud i Nya testamentet. Det första är att Gud är ljus, det andra är att Gud är Ande och det tredje är att Gud är kärlek. Det ligger i Guds väsen att älska och att skapa. När Gud skapar människan skapar Gud henne till sin avbild i den bemärkelsen att när människan älskar och när människan skapar är hon i samklang med Gud. När jag betraktar Elisabeths bilder på denna utställning (och jag har tjuvkikat i katalogen som jag fick för några veckor sedan), kunde jag bara se människor som uttrycker sin kärlek. De två männen som har sexuellt umgänge vid gamla Jerusalem, uttrycker en ömsinthet som är vacker. De två kvinnorna som pussar varandra vid smörjstenen i den Heliga Gravens kyrka uttrycker också sin ömsesidiga kärlek på den plats där kärlekens Herre, enligt traditionen, lades efter korsfästelsen. Det är en stark bild värd att mediteras över. Han som dog för att visa att kärleken inte kan stoppas av något, inte ens döden, har också dött för de två kvinnorna som uttrycker ömsesidig kärlek.
Jag förstår att bilderna kan vara stötande för de andra abrahamitiska religionerna. Men jag skulle önska att det både i judendomen och också i islam skulle kunna vara så att homo- och bisexuella och transpersoner skulle kunna få känna sig sedda, bekräftade och upprättade som de är som individer – som Guds skapade och älskade barn. Nu vet jag att den relativt nye rabbinen i Stockholm har engagerat sig och den judiska församlingen i Pridefestivalens olika sammanhang.
När jag som representant för Svenska kyrkan är med här idag och inviger, gör jag det väl medveten om att kyrkans män och kvinnor inte är homogena i sin uppfattning om möjligheten för hbt-personer att just få känna sig hemma i kyrkans sammanhang som den man är. Alla, oavsett sexuell identitet är i vissa sammanhang välkomna och älskade för dem andra vill att de ska vara. I kyrkans sammanhang har man uttryckt kärleken till medmänniskan genom att säga till en homosexuell eller lesbisk: Vi älskar Dig. Du är underbar och vi ska hjälpa Dig att hitta Din sanna identitet, en identitet som inte har handlat om att få vara den man är utan att vara den andra önskar att man ska vara och där Bibeln blivit ett slagträ för detta. Med sådana vänner behöver man inga fiender.
Jag är glad över att som biskop få stå här idag på ljusets dag, Kyndelsmässodagen och inviga en utställning som uttrycker den gränssprängande kärleken, den kärlek som snarare innesluter än utesluter. Jesus, som jag vill följa och ge äran, påminde sina lärjungar om det viktigaste av alla bud. Det var två bud i den judiska traditionen som den kristna traditionen kommit att kalla ”Det dubbla kärleksbudet”. Det lyder i förkortning: Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv. Det är egentligen tre viktiga led. Det första handlar om att se att tillvaron är större än det vi med vårt begränsade förstånd kan greppa. Gud är större än alla våra bilder av Gud. Gud är större än alla våra sanningar om Gud. Och ändå så hävdar vi kristna att vi bäst möter Gud eller förstår Gud, som alltid är större, i en människa, i Jesus från Nasaret. Men Gud möter oss också i medmänniskan. Därför har vi att relatera till alla medmänniskor som om vi relaterar till Jesus själv oavsett hudfärg, oavsett kön, oavsett, etnisk och sexuell identitet. Det sista ledet i det dubbla kärleksbudet handlar om att kunna älska sig själv. Vi måste möjliggöra människor att älska sig själva sådana de är. Där har kyrkan en del på sitt samvete. Man kan inte av hjärtat älska någon annan om man inte av hjärtat kan älska sig själv d v s tillåtas att räta på ryggen och säga att detta är jag.
När jag talar om vikten av att få stå upp för sin identitet gör jag det naturligtvis med den reservationen som all sann kärlek automatiskt innebär eller borde innebära nämligen att man inte på något sätt skadar sin nästa eller sig själv. Man ska ju älska sin nästa – såsom sig själv och då måste också min nästa ges rätten att vara den han eller hon är på djupet så länge inte det skadar någon annan och så länge inte vederbörande skadar sig själv. Allt måste ske i kärlekens tecken, den gudomliga kärlekens tecken – en kärlek som är störst av allt.
När jag studerat bilderna på utställningen är det en bild som jag först studsade inför. Det var den bilden som valdes till vernissageinbjudan. Jag var glad för den text som Lars Gårdfeldt skrev till bilden och som gjorde att den föll på plats också för mig. Bilden heter Sodom och skildrar myten om den homosexuella människan som en sorts ”sexual maniac” som endast ägnar sig åt sex på alla tänkbara sätt. Lars Gårdfeldt skriver: En myt som legitimerar hat, våld och död. Den heterosexuella människan kan titta på bilden och sedan lämna den bakom sig. Den homosexuella människan möter denna bild, dag efter dag, i fördom efter fördom, i hot efter hot, i slag efter slag.
Låt oss slå hål på myterna om varandra. Låt oss lyssna tillvarandras innersta längtan, låt oss se att vi är syskon som hör samman i regnbågens alla färger. Låt oss låta det gudomliga ljus tränga in i oss så att våra fördomar och förutfattade meningar om vår medbroder och medsyster blir synliggjorda som fördomar . Låt oss låta det gudomliga ljuset tränga in så att vi ser att vi är älskade som de vi är och att vi får älska andra som dem de är – att vi får räta på ryggen i kärlekens stolthet. Utställningen Jerusalem kan hjälpa oss att se detta klarare.
Med dessa ord förklarar jag utställningen invigd.