I morgon inleds fastlagstiden – en tid då vi egentligen borde ha färgglada fastlagsris i alla våra hem. Jag får erkänna direkt att jag inte har det i biskopsgården i Skara. Troligen kommer jag inte att hinna ordna det innan Askonsdagen, som är nu på onsdag. Då får det istället bli ett ris med violetta fjädrar som påminner mig och alla andra om att fastetiden börjat. men det har den inte i skrivande stund. I morgon är det alltså Fastlagssöndagen och temat är ”Kärlekens väg”. Aposteln Paulus talar om en väg som är överlägsen alla andra (1 Kor 12:31) och sedan kommer de berömda orden om kärleken – en kärlek som är störst om man jämför tro, hopp och kärlek.
Kärlekens väg – var går den? Går den bara i min egen familj, bland mina barn och min fru och min mamma, bland mina syskon och släktingar, kort sagt bland dem som står mig nära? Nej! Men, går den då kanske också bland mina arbetskamrater, de jag har lätt att samarbeta med, de som är sympatiska och som tycker som jag, men inte bland några andra? Nej! Kärlekens väg är en väg som går, ”dit du inte vill”. (Joh 21:18). Jesus för mig fram till min broder och syster oavsett vem och oavsett vad jag spontant tycker om denne/denna. Kärlekens väg handlar om att älska alla, att se Jesus själv i min medmänniska, att göra allt det jag gör för min medmänniskas skull – att ha det medmänskliga perspektivet.
Hur lever vi detta i vår vardaga? För, det handlar om att leva denna kärlek konkret. Hur lever vi denna väg på nätet. Vi kristna, vad använder vi för språk när vi bloggar, när vi twittrar, när vi är ute på facebook? Hur kommenterar vi varandras inlägg? Finner vi lusten i att drämma till den andre därför att vi kämnner oss trygga i anonymitetens dimma? I veckan som gått har nät-mobbing och nät-hot varit belysta på olika sätt. Fasansfulla kommentarer och som handlar om ditrekt hot om att döda förekommer ofta på Facebook bara för att man ogillar någons kommentar. Nu tror jag inte (eller vill inte tro) att någon som skriver så dessutom kallar sig kristen och inte heller jude eller muslim. Grunden i de tre monoteistiska religionerna är ju att få leva i frid – shalom och i relation till den ende Guden – Gud som mötte Mose i den brinnande busken, Gud som också stavas Allah, Gud som uppstod på den tredje dagen.
Denna Gud möter mig och Dig som tydligast i Jesus Kristus och Han visar oss kärlekens väg som vi har att levca konkret i vår vardag. Alla ni som läser min blogg och vill kommentera; fundera över hur ni formulerar er så att ni ger rösten åt den kärlek som fått sin brännpunkt i mannen som gett sitt liv för oss på korset. Alla ni som hugger och drämmer till med ord som kan göra ont, fundera över vad ni vinner på detta – hur ni är med och bygger en mänskligare värld där människor känner sig sedda, bekräftade och upprättade även om de inte alltid tycker lika.
Naturligtvcis måste också jag tänka på vad jag säger, vad jag gör, vad jag tänker. Jag ber om nåden att låta mitt liv också i dessa bemärkelser bli genomlyst av korsets Herre. För tänk om allla vi som bekänner oss som kristna kunde börja leva denna väg- denna kärlekens väg, ta kärlekens initiativ och vara först att älska. Då skulle världen se annorlunda ut. Men jag kan inte vänta på att Du ska börja. Jag måste börja nu. Och Du kan inte vänta på att jag ska börja. Du måste börja nu.
Kärlekens väg är den inkluderande vägen – en väg som är överlägsen alla andra! Låt oss vandra den ett steg i taget ledda av kärlekens Herre – Jesus själv!
Kyrie Eleison!