Kolumnisten Jenny Nordberg har skrivit en omdebatterad kolumn i SvD med skarpt riktad kritik mot Svenska kyrkan (läs den här). Hon är kritisk mot att Svenska kyrkan tar upp medlemsavgiften via skattsedeln, kritisk mot att kyrkan tar upp kollekt till egen verksamhet och kritisk till att man inte använder mer av ”skog och silverbucklor” d v s att man tycks slippa gör sig av med dessa. Dessutom är hon kritisk mot prästers förkunnelse. Hon skriver: ”visst är det charmerande med bröllop och dop, men det känns mer som en jackpot än regel att en svensk präst får ur sig något verkligt intressant eller originellt vid ett sådant tillfälle. ”
Att kyrkan tar upp medlemsavgiften via skattsedeln sker för att det är en möjlighet som givits Svenska kyrkan och flera andra trossamfund i Sverige. Det underlättar naturligtvis rent tekniskt. Kyrkoavgiften bekostar framförallt kyrkans grundläggande uppgift. Vi ska fira gudstjänst, vi ska bedriva undervisning och utöva diakoni och mission. Till detta behövs personal och lokaler. Detta är vad kyrkoavgiften (medlemsavgiften) används till. I några pastorat i Sverige avsätts också en ringa summa för internationell diakoni som handlar om Svenska kyrkans internationella arbete (det som tidigare hette Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission). Förutom medlemsavgiften är kyrkan nationellt, regionalt och lokalt beroende av ytterligare intäkter. En sådan intäktsväg är kollekten. Vi har rikskollekter som ofta går till olika typer av organisationer, eller Svenska kyrkans internationella arbete, Svenska kyrkan i Utlandet etc. Stiftskollekterna kan gynna olika ändamål som är viktiga i stiftet liksom församlingskollekterna är tänkta att gynna det som ligger församlingen varmt om hjärtat. Kollekten bygger på frivillighet och det står var och en fritt att ge så lite eller så mycket som man själv vill.
Jag kan på ett sätt förstå Jenny Nordbergs kritik eftersom man skulle önska att kyrkoavgiften skulle kunna täcka alla omkostnader inklusive bidrag. Men avgiften räcker inte beronede på stora kostnader, inte minst för fastigheterna ( i vssa pastorat i Skara stift finns över 20 kyrkor varav flera medeltida kyrkor) och trots att det går att söka kyrkoantikvariska medel och kyrkobyggnadsbidrag blir kostnaderna stora för pastoraten.
Men Jennys allvarligaste kritik kanske inte är frågan om kyrkoavgifter, kollekter och andra ekonomiska möjligheter utan orden om att ”visst är det charmerande med bröllop och dop, men det känns mer som en jackpot än regel att en svensk präst får ur sig något verkligt intressant eller originellt vid ett sådant tillfälle.” Jag vet inte hur ofta Jenny går i kyrkan men oavsett det måste alla som förkunnar ta förkunnelsens uppdrag på allvar. Kanske handlar det inte om att vara så orginell som möjligt utan snarare att lägga ut evangeliet om Jesus Kristus på ett sådant sätt att människor känner sig berörda. Det är en utmaning att predika, en utmaning att säga något som får texten att öppna sig också för den besökare som bara kommer vid ett enskilt tillfälle. När Jenny och andra kyrkokritiska personer väl kommer till kyrkan ska de inte behöva mötas av en sådan förkunnelse och en sådan genomförd liturgi att deras tidigare negativa erfarenheter blir bekräftade. Man ska inte behöva säga eller känna ”vad var det jag sa” när man går ut ur kyrkorummet utan snarare ”hit vill jag komma tillbaka!”. Vi måste ta alla förkunnelsemoment och alla förkunnelsetillfällen på största allvar. Det ser jag som en viktig utmaning för alla oss som på olika sätt arbetar med detta i Skara stift. Förkunnarna är många; präster, diakoner, pedagoger, musiker och biskop men också förtroendevalda och ideella medarbetare. Alla är vi förkunnare på olika sätt i kyrkans gudstjänstsammanhang. Vi måste lyssna till Jenny Nordbergs kritik och samtala både internt och utåt om hur vi kan nå ut. Vi måste våga vara djärva och använda många olika typer av språk. Evangeliet om den korsfäste och uppståndne kan också förkunnas genom film, genom dans, genom modern konst, genom konsertant musik, genom installationer av olika slag. Men vad vi än gör så är det vvv som gäller och vvv är förkortning för ”vi vet varför”. Allt det vi gör i kyrkans sammanhang har egentligen bara en enda uppgift och det är att bära ut evangeliet om Jesus Kristus – det evangelium som ser, som befriar, upprättar och bekräftar. Det är ett budskap som jag önskar att Jenny Nordberg ska få möta också i Svenska kyrkans sammanhang, och inte bara Jenny utan alla människor, oavsett ålder, som oavsett orsak, söker sig till kyrkan. När vi gör olika gränsöverskridande saker i kyrkans sammanhang (och det sker verkligen på många håll) ska vi veta varför vi gör det och ha klart för oss vem det djupast sett handlar om. När vi vet varför är det viktigt att ha en öppen attityd till det heliga rummets många möjligheter.
Skara stift fyller 1000 år nästa år. Det ska vi fira. Vi har som organiserad kristenhet funnits i Sverige i 1000 år. Det är fantastiskt och vi kan på många sätt glädjas över vår historia och samtidigt vara strakt kritisk till fler ”inslag”. Men för oss i Skara stift handlar också jubileet om att se framåt, se hur vi kan vara kyrka på ett relevant sätt också i nutid och framtid. Kyrkan är inte främst dåtidens organisation utan nutidens. Vårt budskap och det vi bärs av handlar inte enbart om något som ägde rum i historien för länge sedan utan om något som bär i nutid och framtid. Det är detta som vi bärs av och det är detta som vi vill förmedla och det är detta som vi hela tiden måste hitta olika former för (både nya och gamla) att nå ut med. 1000 år ligger förhoppningsvis framför oss och den allra första dagen är i dag.
Jag tänker också på mina forna arbetskamrater i S:ta Clara kyrka i Stockholm som formulerade sin vision och sitt uppdrag med några få enkla ord: ”Jesus i ord och handling.” Det är den stora utmaningen där Jennys kritik sätter fingret på en öm punkt. Jag hoppas att Jennys röst fortsätter att höras – hon och andra interna och externa kritiker behövs. Jag skulle med glädje sitt i ett offentligt samtal med henne för att lyssna, föra att föra en dialog om kyrkans uppgift och för att ännu bättre kunna leva som vi lär – i ord och handling och ännu bättre göra det som jag menar att vi än mer ska göra i Skara stift och i hela Svenska kyrkan: Ge Jesus äran!