Det är väl inte jag? Orden är hämtade från Skärtorsdagens evangelietext i Markusevangeliet och är en fråga som ställdes av lärjungarna när Jesus sa att en av dem skulle förråda honom.
I dag på morgonen samlades omkring 200 präster och diakoner i Skara domkyrka för att fira Skärtosdagsmässa med förnyelse av vigningslöftena. Det blev en oerhört stark gudstjänst där Jesus själv var närvarande mitt ibland oss på flera sätt. Prästerna och diakonerna fick komma och bara vara, bara ta in det som så starkt berör oss alla – Jesus själv i den måltid som han instiftade i samband med den judiska sedermåltiden. Men när man arbetar som kyrkans tjänare och Jesu tjänare är det så lätt att man känner sig tillhöra ”innegänget”, de som s.a.s. har ”sitt på det torra”. Man är ju ändå vigd, har anställning eller har haft anställning. Man har ju ändå tjänat Gud så länge genom tjänst i kyrkan. Någon ordning får det väl ändå vara. Det är väl inte jag?Det är väl inte jag som förråder, förnekar och beter mig illa inför Gud? Det måste handla om honom eller henne. Den där som inte går så ofta i kyrkan, den där som inte tror som jag, som inte har samma teologiska tolkning som jag, den där som är en riktig syndare.
Men svaret är att det är jag som förråder Jesus. Det är jag som förnekar Jesus. Det är jag! Jag gör det och kan inte skylla på någon annan. Jag gör det för jag är fången i mina inre övertygelser, fången i mitt sätt att vara, fången i mitt sätt att se på andra, fången i bedömningsträsket, fången i duktighetsivern, fången i behov av fördelar och framgång. Det är jag som förråder. Men likt Petrus som förnekade, likt Judas som förrådde, likt Thomas som tvivlade, likt Sebedaios söner som kämpade om bästa platsen bredvid Jesus i himlen, får jag ändå vara med. För det är nåden, Guds nåd som gäller – en nåd som är förunderlig, en nåd som inte kan begränsas av våra mänskliga bedömningar och uppfattningar, en nåd som befriar. Den nåden har fått sin brännpunkt i Jesu faktiska närvaro i brödets och vinets mysterium. Den nåden går inte att meritera sig till. Nattvardens bröd och vin är ingen medalj för proffstroende – bara ett uttryck för just Guds nåd, för Guds kärlek, för Guds gudomliga omsorg om var och en av oss – en omsorg som ser, bekräftar och upprättar.
Jag skulle önska att Du som läser denna blogg känner att nattvarden inte är till för andra främst utan är till för Dig. I en av våra psalmer i psalmboken står det: ”Du dukar bord för alla, här är de döptas hem.” (Psalm 399:1) Så är det. Nattvarden är de döptas hem och hemmåltid. Du behöver inte tro tillräckligt för att få vara med. Du kan inte tro tillräckligt. Så är det. Du kan inte heller meritera dig genom goda gärningar. Så är det! Det enda vi kan förlita oss på är honom som instiftade denna måltid till vår tröst och salighet.
I Skara stift finns en viss rädsla för att fira nattvard för ofta. Det kan lätt bli till slentrian säger en del. Det är för högheligt och inte till för mig, säger andra. O, vad jag önskar att det kunde bli en nattvardsväckelse i vårt stift. Låt oss tillsammans be om det, för det handlar ju om fördjupad gudsrelation, fördjupad gudsnärhet och därmed också en djupare förståelse av den egna identiteten som sedd, bekräftad och upprättad.
För dig utgiven! Tänk så fantastiskt – trots allt!