Svenska kyrkan gjorde ett uttalande via kyrkomötet gällande Israel-Palestinakonflikten till stöd för de kristna i Palestina. Anledningen till detta uttalande var naturligtvis att de kristna ropar efter stöd i en fruktansvärt komplicerad situation. Kyrkomötet tog, efter en lång debatt, ett uttalande som kritiserar både de palestinska militära angreppen och de israeliska och vädjar om en stabil fred. För de kristna palestinierna har detta stöduttalande betytt mycket. Men frågan är vad vi i Svenska kyrkan kan göra mer än att uttala oss? Det är klart att vår röst betyder mycket men samtidigt är det bara en röst och ”snacka går ju”.
Det är viktigt att kunna kritisera regeringspolitik oavsett vilken regering det handlar om. Hamas, Fattah, Israels regering, den svenska regeringen – alla måste kunna utsättas för nationell och internationell kritik. När det gäller kritik av Israelisk politik handlar det om att kunna konststycket att skilja mellan israelisk politik och det judiska folket. På samma sätt gäller det att skilja mellan Hamas, Fattah och alldeles vanliga palestinier.
När jag skriver dessa rader är det mer en fråga om hur vi implementerar Svenska kyrkans uttalande Israel-palestinakonflikten på ett för alla möjligt sätt i våra olika stift. Jag är osäker på vad som skulle vara bäst – men kanke skulle man kunna tänka sig en dag där man på olika sätt i våra pastorat belyste frågan, samtalade om den försökte fördjupa den utifrån olika perspektiv – en dag där också en mässa skulle firas med förbön för det Heliga Landets invånare, både judar, kristna och muslimer? Kanske skulle Kairosdokumentet kunna studeras för att se vad det kan betyda för lokalt engagemang?
Allt detta sagt som en prövande tanke utifrån idén att implementera ett kyrkomötesuttalande i mer lokalt sammanhang. Vad tycker Du?