Gud är störst!


Så har jag just avslutat kontraktsvisitationen i Redvägs kontrakt – det sydligaste kontraktet i Skara stift och det blev en underbar högmässa i en fullsatt Tvärrreds kyrka med efterföljande lunch och visitationsstämma. Det har varit två mycket intensiva veckor med näst intill dygnet-runtarbete för oss från stiftskansliet. Tack alla i de olika pastoraten som varit involverade! Tack alla som var ansvariga för den underbara gudstjänsten idag med efterföljande sopplunch! Tack! Det har varit så roligt och stimulerande!

En biskops liv innehåller så mycket. I går var jag och stiftsprosten inbjudna till Skövde muslimska kulturförenings 20-årsjubileum. Det blev fantastiska timmar som inleddes med lunch där jag fick möjlighet att samtala med en av de ansvariga ”överimamerna”. Denne man är verksam i en församling i Malmö. De flesta muslimerna hade på ett eller annat sätt koppling till Bosnien. Efter den goda lunchen och stimulerande samtal fick vi vara med om bön. Det var så fint och andligt inspirerande att se hur alla bad med hela kroppen. Våra muslimska bröder och systrar och våra judiska bröder och systrar har verkligen en del att dela med sig av då det gäller hela människans gudstillbedjan. Något lite av detta har vi ju också då vi står upp och sitter ned och våra karismatiska vänner då de räcker upp händer i tillbedjan. Men ändå. Att se både äldre kvinnor och män falla på knä vända mot Mecka och höra imamens bönerecitation var fantatstiskt. Mina tankar gick omedlebart till den muslimska formuleringen ”Gud är större” eller ”Gud är störst”. Så är det Gud är Gud bortom alla våra beteckningar. Och jag är så gränslöst tacksam för detta.

Efter bönen var det ett kulturprogram med sång och tal av olika slag. Jag fick möjlighet att lämna en hälsning från Svenska kyrkan i Skara stift och det gjorde jag med stor glädje. Det är viktigt att vi som kyrka finns med i det muslimska dialogsammanhanget trogna vårt eget och i glädje över deras tro och liv i Sverige. Det tal som jag höll var följande:

Kära vänner,

Det är en stor glädje för mig att som biskop i Svenska kyrkan och mer specifikt i Skara stift få möjlighet att lämna en hälsning vid detta 20-årsjubileum. Jag känner mig dessutom oerhört hedrad över att ha blivit inbjuden. När jag tänkte på vad jag ville säga denna dag kom jag att tänka på morgondagens psaltarpsalm som återfinns i Svenska kyrkans evangeliebok. Psaltaren är ju en av de böcker som judar, kristna och muslimer har gemensamt. Orden är hämtade från den 96:e psaltarpsalmen. Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung till Herrens ära hela världen! Sjung till Herrens ära, prisa hans namn, ropa ut hans seger dag efter dag. (Ps 96:-2). 20 år är en kort tid sett i det långa perspektivet. De monoteistiska religionerna har funnits länge, där vi trots allt slås med hästlängder av våra judiska bröder och systrar. Kristendomen har funnits i 2000 år och Islam 400 år kortare. Vår gemensamma historia är komplicerad på många sätt och vi behöver fördjupa den, lära mer om den för att förstå varför allt skedde som skedde. Men detta behöver vi göra för att kunna leva tillsammans i nutid och framtid. Det finns ju bara en Gud. Det är vi rörande överens om. Gud är Gud och Gud är alltid större. Gud är inte kristen, Gud är inte jude eller muslim. Men Gud är bortom dessa beteckningar. Sedan får vi som är kristna och muslimer, liksom judarna vara trogna vår egen väg  till Gud och möta Guds tilltal på det sätt som sker i de olika religionerna i helig glädje över att våra systrar och bröder i de andra religionerna har sin väg och vi har vår väg.

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung till Herrens ära hela världen! Sjung till Herrens ära, prisa hans namn, ropa ut hans seger dag efter dag. (Ps 96:-2). Det finns så många uppfattningar om våra olika religioner. Inte minst frodas i Sverige en islamofobi där man är påverkad av den politiskt extrema islamismens framfart i länder som Afghanistan, Irak, Pakistan o s v. Vi läser om terrordåd och tror att detta är Islam, tror att detta är vad Muhammed ville. Så fel! Likaledes kan vi se på s k kristna religionskrig genom historien – också vår nutida historia. Kristna har slagits mot andra trosutövare och delvis vunnit seger och delvis besegrats. Mest kända är de fasansfulla korstågen på 11- 0ch 1200-talet. Men också de krig som förts på Irland och på andra håll har haft religionen som ett sorts förtecken. Det har handlat om den rätta läran – på ytan. Men i verkligheten har religionen snarare utgjort en fernissa som legat som en blank yta över en grumlig politisk maktkamp.

Kära bröder och systrar. Låt oss istället tillsammans bekämpa fördomarna om varandra. Låt oss tillsammans vandra Guds vägar i stolthet över det egna och i glädje över den andres väg. Vi har så mycket gemensamt. Låt oss hålla fram det. Vi har en hel del som skiljer oss åt i vår trosuppfattning. Låt oss nyfiket lyssna till den andre, försöka förstå den andre från den andres perspektiv – så det blir den andre som får berätta om sig själv.

Samtidigt som detta 20-årsjubileum firas har Moskén i Fittja utanför Stockholm haft sitt första böneutrop som har ljudit från minareten – ett utrop som kallar till bön och som påminner om frälsning. Jag tackar Gud att böneutropet nu har blivit en verklighet också i Sverige. Jag hoppas att detta sprider sig. För kyrkklockorna ringer och säger likt böneutropet från minareten  att Gud är den störste, kom till bön, kom till frälsning, kom till framgång. Sedan ser ni Muhammed som den viktigaste av profeterna och vi ser Jesus Kristus som vår frälsare. Men tillsammans får klockor och böneutrop vittna om Gud som är större. Så kära  muslimska vänner  här i Skövde. Grattis till 20-årsjubileet. Jag är glad över att ni är här och hoppas på många dialoger, samtal och annat tillsammans. Det är först tillsammans som vi riktigt klart och tydligt kan göra det som psalmisten inbjuder oss till: Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung till Herrens ära hela världen! Sjung till Herrens ära, prisa hans namn, ropa ut hans seger dag efter dag. (Ps 96:-2).

All Guds välsignelse önskar jag Er i det innevarande och i det kommande!

Jag hoppas ivrigt på fortsatt dialog och fördjupad förståelse av våra religioner i den goda och trygga förvissningen att det bara finns en Gud och det är Gud (Allah på arabiska). Kanske skulle vi kunna bilda ett interreligiöst råd i Skara stiftsområde. Jag nåddes av en sådan önskan. Må detta ske så snart som möjligt!

Vilken helg!

 

46 kommentarer

Magnus Olsson säger
28 april 2013 – 07:42

Fantastiskt! Tack för fin läsupplevelse denna söndag med det underbara temat att växa. / Magnus Olsson

LFL säger
28 april 2013 – 07:48

Ett mycket bra tal till våra muslimska bröder och systrar. För muslimernas bröder och systrar är vi. Alla människor, oavsett religion eller icke-religion, är syskon, ty alla är vi skapade av Gud. Alla troende är dessutom syskon i tron (som samlingsbenämning på alla religioner), dock inte i samma tro.

Det uppskattas dessutom att biskopen tilltalade sina muslimska syskon som bröder och systrar och inte som en flock höns ("hen"). Låt oss därför slippa detta tilltal, som markerar tillhörighet med en viss grupp av god-kulturförnekare och exkludering av all andra, även i rent kristna sammanhang.

Det är också viktigt att lyfta fram de delar av Bibeln, som i samma lydelse erkänns av judar, kristna och muslimer. Men låt oss slippa nya synkretistiska bibelöversättningar, som har till syfte att dölja att kristna, judar och muslimer har olika översättnings-traditioner. Tänk bara vilken oreda felöversättningarna i Bibel 2000 har ställt till med.

Var det den ännu inte komna judarnas Messias, den historiske Jesus som var Guds son, eller Muhammed - Guds profet men själv inte Gud, som är den utlovade i GT? Låt oss förbli oense om det, och ändå hålla fred med varandra. Det är alltså överensstämmelserna i de traditionella översättningarna som ska framhållas. De som vill konvertera ska veta vad de konverterar till. Om man konverterar till en annan religion än den man är född in i, ska man veta det - så att man förstår att det är något mer allvarligt än att byta samfund inom sin gamla religion.

Rasister och deras efterföljare påstår ofta att kristendomen är en kärlekens religion (vilket iofs är sant, men hur kan då dessa rasister påstå sig vara krisna?) och att islam är en hatets religion, vilket de stödjer med jämförelser mellan Bibeln och Koranen, som om muslimer vore motståndare till allting som står i Bibeln.

Det finns många historiska exempel på hur världsliga härskare, politiker, har försökt skapa fred i sina riken genom att tvinga alla undersåtar att ansluta sig tll samma religion, som i en del fall har varit en mix mellan de gamla religionerna. Dessa har dock inte försvunnit, utan den religiösa splittringen - och förföljelserna mot "oliktänkande" har blivit ännu värre. Det finns tydliga tecken till detta i dagens Sverige, även i Svenska kyrkan, när det är tillåtet att tro på osynliga andeväsens existens, men INTE ATT GUD ÄR STÖRST.

Det som är rubriken för biskopens inlägg. Nu är det väl bara en tidsfråga innan biskopen faller i onåd hos Seglora smedia - som närmast är en "kristen" motsvarighet till den iranska religionspolisen, som noga övervakar religionens statsnyttighet. Dialogen med troende i andra religioner, och då kanske särskilt dialogen mellan kristna och muslimer har viktiga uppgifter:

1) Att tillsammans försvara den i det nutida Sverige hotade religionsfriheten. Att försvara varandras religionsfrihet. Att bilda en gemensam front mot den anti-religiösa indoktrinering som bedrivs i de kommunala skolorna med stöd av Skolverket.

2) Att förhindra s.k. religionskrig, och tvärtemot de militanta ateisternas i förbundet Humanistera lögnpropaganda avslöja de verkliga orsakerna till dessa krig, nämligen som biskopen skriver: "Det har handlat om den rätta läran – på ytan. Men i verkligheten har religionen snarare utgjort en fernissa som legat som en blank yta över en grumlig politisk maktkamp"

3) Att lösa praktiska problem, som uppstår när människor med olika religioner bor tillsammans, i samma stadsdel och barnen kanske går i samma skola. Vid skolavslutningar i kyrkan ska prästen välsigna alla elever. Det exakta upplägget kan utformas i samråd med föräldrarna och de andra religiösa samfund som finns på orten.

Jag fäster mig särskilt vid följande ord av biskopen: " Det var så fint och andligt inspirerande att se hur alla bad med hela kroppen. Våra muslimska bröder och systrar och våra judiska bröder och systrar har verkligen en del att dela med sig av då det gäller hela människans gudstillbedjan. / - - - / Att se både äldre kvinnor och män falla på knä vända mot Mecka och höra imamens bönerecitation var fantastiskt"

De faller alltså på knä på de hårda golvet. Men vår kyrka - Svenska kyrkan - har tagit ifrån oss kristna denna gudsupplevelse, till och med vid mottagandet av det allra heligaste sakramentet. Förr hade vi kristna också möjligheten att falla på knä på den bekväma knäpallen vid altarrundeln med ansiktet vänt mot öster (som är den traditionella placeringen av huvudaltaret i kristna kyrkor) - vid mottagandet av den heliga nattvarden. .

Vågar man hoppas på ett initiativ av biskopen till en re-formering av nattvardsfirandet, åtminstone i Skara stift?

Lubliner säger
28 april 2013 – 08:17

BÖNEUTROPET I FITTJA

De vill påminna alla hörande
om Den Store och Ende,
som skall tillbedjas,
eftersom bara Han
mäktar att rädda världen.
Efter rätt många
om och men,
fick de nyligen
en polisvälsignelse.
Nu kan de höra
trosbekännelsen
sjungas högt,
från en raketliknande
minaret.
Känner mig ganska utanför
på moskéns lilla gård,
men vittnar om,
att det inte är någon fara
eller något obehag,
med en offentlig bön;
den överröstar inte alls
våra kyrkklockor
eller ens glassbilen!
Glädjetårarna rinner
på mångas kinder
och just då,
under böneutropens
sista ord och ton
spricker alla moln,
solen kommer fram
och håller sig kvar.
Jag åker härifrån
fast övertygad om,
att himlen gillar
även denna böneform!

H. S.
2013-04-26

Rolf Pettersson säger
29 april 2013 – 07:57

Det är sant att Gud är större. Men just därför måste Guds uppenbarelse i Kristus styra våra ord och bilder om Gud.

Rolf Pettersson

nya tant lila säger
29 april 2013 – 09:16

En kyrka i halvt kaos- för det är den vad biskop Tuulikki och kanske andra än påstår. Den är fylld av bråk och konflikter på nationellt plan såväl som på lokalt plan.
Media visar pajkastning mellan olika företrädare för vägen framåt och präster vill tvinga varandra att tiga och att inte yttra sig var de vill..
Vad gör man då för att läka?
Satsar på att möta andra religioner över gränserna? Eller börjar med att se om sitt eget hus först? Det brinner!
Domkapitel struntar i att människor kränks. Det finns präster och biskopar som inte ens svarar på tilltal. Medlemmar lämnar kyrkan i övertygelsen att deras kyrka bara består av bråk.
Det skulle vara roligt att läsa om något annat än hur gulligulligt det är att mötas över religionsgränserna! Om några krafttag för att komma tillrätta med en kyrka som blöder till exempel! För det gör den biskop Åke Bonnier och andra som sitter högt uppe till synes helt utan verklighetsförankring.
Stig ner och stig ut och se verkligheten!
Det kommer upp så konstiga ord i mitt huvud. Något om Vägen, Sanningen och Livet. Och den där vägen till Fadern som det bara finns en av. Undrar var jag läste det någonstans? Och så var det viss något om att göra alla folk till lärjungar...

vally svarar
19 januari 2019 – 11:14

Mycket bra tant lila.
Jag håller verkligen med.
Måste ÅB smöra så…

nya tant lila säger
29 april 2013 – 09:18

visst något

nya tant lila säger
29 april 2013 – 09:29

Det finns ett ord som jag anser måste strykas från vokabulären inom kyrkan.
Ordet FINT!
Vi kommer kanske ett litet steg på vägen om vi slutar använda det!

Bengt Olof Dike säger
29 april 2013 – 12:51

Jag har inget att erinra mot biskopens ord vid 20-årsjubiléet, bortsett möjligen ifrån den ofta återkommande relativiseringen av religionsvåld- och förföljelser.
Ty, och detta är oerhört allvarligt, faktum är ju att i dag är kristna de som förföljs mest i världen: varje dag dödas cirka 100 kristna, och förföljelsen är starkast i just muslimska stater (se här Dagen 26/4), där det i några av dem är förenat med dödsstraff att konvertera till kristendomen. Kan vi få våra muslimska bröder och systrar i Sverige att aktivt delta i opinionsbildningen mot denna förfärande verklighet? Vad säger biskop Bonnier?

Det är också ett faktum, att flertalet terrordåd sker i religionens (islams) namn, och att det inte är rättvisande att i dag relativisera våldet och i debatten gå tillbaka till 1100-talet för att finna kristna övergrepp.
Vi måste från kyrkans sida mer tydligt våga tala om och reagera mot den fasansfulla förföljelsen av kristna och inte förtiga den i dialogerna med våra muslimska vänner?

Biskopen däremot? Eller LFL?

LFL svarar
29 april 2019 – 08:13

En fatwa mot dem som förföljer kristna skulle sitta bra.

Vi måste försiktiga vid omvärderingar av historien, så att vi inte slentrianmässigt intar den diamentralt motsatta ståndpunkten mot tidigare, om exempelvis korstågen. Muslimska staters erövringar och expansion har ju också förekommit. Statliga historieskrivare, med uppgift att försköna den egna erövringspolitiken och utmåla fienden som blodtörstiga barbarer har funnits, och finns fortfarande, även hos muslimska stater.

De nidbilder om muslimer och islam, som sprids av rasister i Sverige och övriga Europa har en direkt motsvarighet i de nidbilder som finns hos muslimer om kristna och kristendom som en hatets och våldets religion. Det är bra att genom det personliga exemplet i dialog med muslimer visar att detta inte är sant, men kristna bör akta sig så att de inte motsäger detta personliga exempel genom att historierevisionistiskt bekräfta de nidbilder som finns bland muslimer om kristna och kristendom. Och om judar och judendom.

Hur gammal är demokratin i de första demokratisk arabstaterna, och möjligheten att fritt ifrågasätta schablonerna? Två år!

Vi kan inte lägga på varje enskild muslim ett personligt ansvar för att protestera mot politiskt missbruk av religionen islam, liksom vi inte kan lägga på varje enskild jude ett personligt ansvar för att protestera mot de motbjudande delarna av Israels politik.

Men när vi hoppas och tror på en fredlig samexistens mellan kristna, muslimer och judar i vår del av världen, hoppas vi givetvis att de goda exemplen ska spridas till resten av världen också. Och vi får inte glömma att goda exempel finns bland muslimer i muslimska länder också.

Jag tror att det har betydelse vad svenska muslimer har att berätta om Sverige under samtal med släktingar och andra landsmän i det gamla hemlandet. Finns utrymme för en minoritetsreligion i en demokrati?

nya tant lila svarar
29 april 2019 – 08:13

Jag tror så här; det är jättetrevligt och mysigt att delta i varandras firanden. Alla är bröder och systrar och allting är mjukt och varmt.
Men för att rätt känna människor och människors mentalitet och djupa värderingar måste man umgås med dem i vardagen. Inte bara vid festliga tillfällen där man konverserar och äter på vita damastdukar.
Det är vardagen som visar vem du är, om du är någon som i djupet delar min livssyn. Det är när polityren har fallit och allvaret träder in, eller när vi i våra liv känner oss hotade på något sätt som vi lär känna varandras karaktärer.
Vi har nog alla milstolpar i våra liv, saker som har gjort att vår syn på något har förändrats. Själv hade jag en sådan för många år sedan när jag besökte de ockuperade områdena på Västbanken och i Gaza.

Rossina i Vargön säger
29 april 2013 – 01:44

Som väl är så är Gud alltid större än våra subjektiva sinnestillstånd. "Tant Lila" ser bara negativa och bekymmersamma företeelser i vår Svenska Kyrka.
Kyrkan drabbas, som alla sociala sammanhang, av svårigheter, kriser och oro. Bästa Tant Lila! vänd Dig till någon klok diakon och ventilera Dina bekymmer. Detta enkla råd med goda hälsningar.
Vill gärna betona att det är viktigt med religionsdialog. Jag känner en ung flicka som har en kristen mor och en far med muslimsk bakgrund. Trosfrågor var alltid närvarande under hennes uppväxt, men hon bestämde själv när hon ville döpas i 10-årsåldern. Även konfirmationen var ett stort val!
Vi kan aldrig få några nya lärljungar om vi inte kommer till tals med människor, inte delar deras liv. Jag förstår verkligen att Biskop Åke haft en fantastisk helg i vackra Redväg och i Skövde. Tusen tack för Dina intryck!

nya tant lila svarar
29 april 2019 – 08:13

Rossina, jag är en gammal människa med lång erfarenhet av kyrkan både politiskt och som anställd och jag har följt debatten i många år.
Jag behöver ingen diakon, och skulle jag vända mig till någon så vore det knappast till en diakon. Problemen ligger mycket högre upp. Diakoner håller dessutom på många ställen- åtminstone här i länet- att försvinna i budgetbantningarna. Så tror du på diakonin så borde du skrika till!
Problemet är definitivt inte mitt!
Men jag ser en klar trend på olika håll, senast också inom KviSk att det intressanta tycks vara de interreligiösa dialogerna mera än att läka kyrkan.
Du får gärna ge mig goda exempel, där det inte har förekommit bråk, utköp eller återkommande konflikter. Trots att jag har bott på flera håll i landet har jag sällan sett något sådant. Jag skulle kunna rada upp många församlingar och också stift, men jag ska inte göra detta. Jag vet garanterat vad jag pratar om! Och jag tror att många instämmer med mig.
Men visst man kan gurgla sin förtjusning medan skeppet sjunker.

nya tant lila svarar
29 april 2019 – 08:13

Och sedan kan jag berätta för Rossina att jag har ägnat 20 år av mitt liv på heltid, plus en massa år på deltid, åt praktisk religionsdialog då jag har arbetat med invandrare/asylsökanden.

Sven Andersson säger
29 april 2013 – 01:56

Dock gäller oavkortat för mej såsom kristen att Jesus Kristus är Vägen,
Sanningen och Livet. Endast genom tron på honom såsom korsfäst,
död och uppstånden får jag syndernas förlåtelse och ett evigt liv.
Denna sanning får inte gömmas eller glömmas. Möjligen kan man und-
vika att poängtera det just vid muslimers 20-årsjubileum...

nya tant lila svarar
29 april 2019 – 08:13

🙂

staffanw säger
29 april 2013 – 07:16

Mycket finns att säga om biskop Bonniers inlägg. En hel del ställer jag mig helhjärtat akom. Det är bra med dialog mellan olika religioner som människor omfamnar i Sverige. En dialog där vi alla har full respekt för att vi är olika – men respekterar öppenhet och frihet och alla människor lika värde. Det är svårt att tro att Åke Bonnier ställer samma krav – åtminstone utifrån det tal och det han skriver i sin text. Här några frågor som belyser vad jag menar:
1. Finns det bara en Gud, alltså den Gud vi tillber – muslimer, judar, buddhister, hinduer och olika naturfolk? För om det bara finns en Gud, kan det väl inte bara gälla de monoteistiska religionerna. VI kan alla gärna kalla den Gud vi tror på för Gud. Men vem är då denne Gud. För bibelns Gud är ju långt ifrån koranens Gud, eller det som de buddhistiska skriftsamlingarna uttalar. Hur denne ende, sanne Guden uttrycka så diametralt olika budskap till oss människor
2. Och var hamnar då Jesus – Jesus som är ”vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utan genom mig”. Ja, Jesus nämns knappast i Bonniers tal. Av förklarliga skäl. Enligt Muhammed uttalar den som tror att Gud är Kristus, Marias son, en hädelse och för sådant gäller dödsstraff. Så detta är en huvudfråga för varje kristen – vem är Jesus? Svaret avgör vem du är.
3. Kan man bagatellisera det extrema våld som utförs idag, nu, i muslimska länder, riktade mot andra troende, främst kristna, med att kristendomen minsann har en hel del blod sitt samvete, t ex genom korstågen? Åke Bonnier tycks mena det. Men omfattningen av förföljelserna mot kristna, kan väl ändå inte skyllas på enstaka terrorister. Kan det kanske ha att göra med koranens texter. På vissa ställen uppmanas ju till blodbad på t ex judar och kristna (sura 47:4). Och läser man från olika delar i av den muslimska världen, framgår att de som representerar Allah här på jorden – mullor och imamer – är med och uppmuntrar till både bombdåd och våldshandlingar
4. Och synen på kvinnan i muslimska länder bottnar väl ändå i koranens texter, annars skulle man väl inte så konsekvent försvara förtrycket. Koranen kräver väl att kvinnor är beslöjade. Det finns massor av suror, som bekräftar synen på kvinnan – t ex. Sura 4:14 ”Om någon av era kvinnor begår en grovt oanständig handling, tillkalla då fyra bland dem av er som har bevittnat handlingen, och om de vittnar [att de har sätt den], stäng då in henne i hennes hem till dess döden befriar henne eller Gud visar henne en väg. ”Och detta tillämpas även idag, även i Sverige. I uppdrag granskning för några år sedan beskrevs vad som sas i svenska Moskéer och avslöjade att islamistiska imamer/ledare så som Mamhod Adam, Walid Zaaroura och Abdul Kadir med flera försvarade mäns rätt att slå sina kvinnor, kräva sex samt ta flera fruar. Och i FN kunde man läsa följande: Kvinnors rörelsefrihet ses som ett hot på många håll. Nyligen satte egyptiska Muslimska brödraskapet klackarna i backen när FN-kommissionen för kvinnors rättigheter försökte bilda enighet kring en resolution. ”Samhället kan förstöras” om kvinnor tillåts resa, arbeta och använda preventivmedel utan att ha tillstånd av sin make, varnade brödraskapet. Men kanske går det ändå framåt? I SvD kunde man för några veckor sedan läsa om utvecklingen i Saudi-Arabien: Förbudet mot kvinnors cyklande har nyligen lättats upp i Saudiarabien. Ett framsteg, men ändå så talande. Numera får en kvinna cykla – förutsatt att hon bär den fotsida abayan, har sällskap av en manlig släkting och gör det endast på avgränsade platser, till exempel i en särskild park.”
5. Är det inte rimligt att kräva att muslimer i Sverige, någon gång, tydligt tog avstånd från allt våld, och en förnedrande kvinnosyn i muslimska länder. För att visa att man är för såväl religionsfrihet som en jämställd syn på kvinnan. Då skulle det kännas lite enklare att tala om dialog med våra muslimska bröder och systrar.

Åke Bonnier svarar
29 april 2019 – 08:13

staffanw,
Jag ska försöka svara på Dina frågor men antar redan från början att Du inte kommer att vara helt nöjd eftersom Du och jag tycks ha olika tolkningsuppfattningar. Men det får vi leva med. 🙂
1 och 2) Jo, det finns bara en Gud och Gud är inte religiös. Vi är religiösa och vi tillber med många olika ”språk” en och samma Gud – den Gud som är störst. För mig som kristen möter jag Gud som allra tydligast i Jesus Kristus och menar att det han har gjort har betydelse för alla människor samtidigt som jag mycket väl kan tänka mig att Gud uppenbarar sig på andra sätt i andra religioner eftersom Gud är Gud och inte en svenskkyrklig teolog…:-) Kort sagt Guds möjligheter är obegränsade. Jesu ord om att ingen kommer till Fadern utom genom mig kan förstås på flera sätt:
A) Ingen kommer till Gud utom genom Jesus. Det kan betyda att den som in te erkänner Jesus som sin personliga frälsare hamnar någonstans efter döden utan Gud. Kanske lever vederbörande redan nu utan Gud. Gud bryr sig bara om den som bekänner Jesus som sin frälsare. Alla andra tar Gud avstånd ifrån eftersom de aktivt, passivt, i okunskap, struntar i Jesus.
B) Vi som kristna ska inte följa någon annan väg än Jesus själv. Honom ska vi lyssna till. Hans bud skall vi leva efter. I Honom ska vi förbli och om Honom och om allt det han har gjort ska vi berätta i ord och handling på ett respektfullt sätt för dem som vill lyssna.
C) Ingen kommer till Fadern utom genom mig, säger Jesus. En möjlig tolkning av det är att Fdersbegreppet är speciellt betonat i den kristna traditionen. Jesus håller fram det när han talar om bönen och använder det arameiska ordet Abba som ju handlar om den nära relationen. En möjlig tolkning skulle vara att Jesus, enligt evangelisten Johannes håller fram den aspekten av Gud som är den nära aspekten – fadersaspekten och denna nära fadersaspekt får vi del av genom Jesus.
A-tolkningen tar jag bestämt avstånd från. B-och C-tolkningen är förenliga och inte minst B-tolkningen håller jag fram i olika smamanhang.
Men, bäste staffanw, kom ihåg den gyllne regeln då det gäller religionsdialog: Alltid jämföra det bästa hos den andre med det bästa hos Dig själv. Aldrig jämföra det bästa hos Dig själv med det sämsta hos den andre.

3) Du gör ett fel när Du talar om att jag bagatelliserar vidrigheter. Inga vidrigheter i krigs- och terrorsammanhang kan bagatelliseras. Det är en missriktad formulering som Du använder och bäste staffanw, har Du suttit i samtal med imamer i Sverige? Har Du lyssnat till Korantolkning i våra sammanhang av dem som är skolade i det sammanhanget? Om Du hade gjort det skulle Du inte formulera dig som Du gör. Då skulle Du inse att det är en sak att vara islamist med den typen av korantolkning som mer handlar om att söndra och härska än den tolkning som återfinns i Islam såsom den möter i den tradition som återfinns i Sverige. Vi kan hålla fram sådana som anför kristendom som grund för vidrigheter. Det finns en del bibelcitat i vår bibel som vi skulle kunna få i ”vårt ansikte” om någon så önskade…

4) Bäste staffanw, istället för att enbart citera lösryckta citat från Koranen skulle jag ösnak att Du fick samtala i ömsesidig respekt med någon av alla de imamer jag mött i Sverige. Du tycks, enligt vad Du beskriver, behöva få en mer nyanserad bild av Islam. Vad betyder Koranen idag i Sverige? Vilka likheter och vilka skillnader finns det? Vad är viktigt i den muslimska traditionen? Vad betyder bekänelsen att Gud är störst (eller större)? Vad säger Koranen om familjeliv i dagens västerländska samhälle etc, etc. Jag tror att Du skulle få en oerhört intressant stund och säkerligen en hel del aha-upplevelser. Det får man i den goda religionsdialogens sammanhang

5) Våld föder alltid våld. Och det behöver vi tala högt om i alla sammanhang, muslimska som kristna och jag menar att vi alla borde tydligt markera vår avsky för detta – gärna tillsammans. Det betyder också det psykiska och fysiska våld som åsamkas människor av kristna fundamentalister.

Jag tänker på Jesus som säger: Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra. staffanw, låt oss som kristna leva det budet där måttet på vår kärlek blir det som Jesus gjorde när han gav sitt liv för oss. Vi får ge vårt liv för våra medmänniskor i den bemärkelsen att vi vågar vandra med andra etts tycke på deras väg, lyssna in hur de vill förstå sig själva och sin trostradition, se en broder och en syster i vår medmänniska oavsett om vederbörande är jude, kristen, muslim, hindu, buddist etc. Det är en utmaning för både Dig och mig – men den utmaningen förändrar världen.

LFL säger
30 april 2013 – 12:01

Men, Åke! Även om du kanske tycker att det är att märka ord, så måste jag reagera när du skriver " Vi är religiösa och vi tillber med många olika 'språk' en och samma Gud – den Gud som är störst-"

Oden var väl störst i den gamla asatron?

Jag tycker fortfarande att huvuduppgiften i den interreligiösa dialogen ska vara att arbeta både tillsammans och var för sig för att våra respektive religioner inte ska kunna utnyttjas av skumma politiska krafter för nya krig mellan kristna och muslimer. Storheten i det arbetet är ju att hålla fred med människor, som inte tror som vi, som kanske inte ens tror på samma gud. Vi kommer inte ett dugg närmare det målet om f.d. kristna och f.d. muslimer startar en ny, synkretistisk religion.

De gamla religionerna kommer ju att leva vidare och ha sina anhängare vid sidan av den nya religionen. Splittringen och konfliktrisken ökar. Vad kommer att hända med Israels ortodoxa och ultraortodoxa judar, om Israel förlorar ett nytt krig med sina grannar? Ska de tvingas konvertera till den nya religionen för att undgå en ny förintelse?

Det är inte lätt att, som kristen, läsa och förstå Koranen "som det står", i t.ex. Zetterséns okommenterade översättning från slutet av 1800-talet. Koranen är öht ingen bok som nybörjaren kan förstå genom att läsa från första till sista sidan. En översättning, som kan ge en bättre förståelse är "Koranens budskap" av Muhammed Knut Bernström.

Magnus Olsson säger
30 april 2013 – 12:13

Intressant svar biskopen ger. Kan inte Gud också vara minst? / Magnus Olsson

LFL säger
30 april 2013 – 12:15

Åke

Jag tror på Jesu egna ord, när han säger "Ingen kommer till Fadern utom genom mig.." Men jag tolkar inte detta negativt, som du gör, när du tolkar det som ett uttalande om vilka som INTE kommer till Fadern. Jag tolkar det som ett uttalande om vilka som faktiskt kommer till Fadern. De andra då? Om dem vet vi ingenting säkert.

nya tant lila säger
30 april 2013 – 12:17

Ursäkta, Åke Bonnier, att jag som ovärdig, icke-teolog och kvinna (den synen verkar finnas här också ibland!) träder in i debatten.
Dina ord är alltid så vackra.
Men ofta har jag undrat vilken verklighet du lever i.
Jag har arbetat i tjugo år med muslimer, och jag kan koderna numera. Jag gör inte bort mig i medelålders mäns ögon och jag kränker inte dem genom mitt uppträdande. Dessutom inger min ålder en viss status och respekt.Men gå ut på en skola med unga lärare och fråga dem hur de känner sig när de äldre muslimska männen nekar att prata med dem för att de är kvinnor!
Eller fråga de gifta kvinnorna som står under stenkoll från sina mäns sida om de vågar lyfta från hemmet hur de egentligen har det i ett land där män och kvinnor ska vara jämställda.
Sådan, Åke Bonnier, kan DEN PRAKTISKA VERKLIGHETEN SE UT! Den där verkligheten som finns bakom alla de där vackra orden! Jag och andra med mig är rädda för att vi håller på att vrida klockan tillbaka många år i jämställdhetsarbetet i det här landet. Allt handlar nämligen inte om texter!
Även kvinnoförtryck är en form av förtryck!
Det är inte alltid det hjälper att älska den andre! Ibland behövs det annat också!

Åke Bonnier svarar
19 januari 2019 – 11:14

Bästa nya tant lila,
Jag har full respekt för den verklighet Du lever i och har levt i under ett långt (och förhoppningsvis) innehållsrikt liv. Du har hunnit med en hel del och har lång erfarenhet. men kanske borde dock både Du och jag och alla andra fördjupa en kunskap. Ingen av oss har hela sanningen. Ingen av oss lever i den verkliga verkligheten i den bemärkelsen att vi har klart svar på alla frågor. Låt oss lyssna till våra muslimska syskon i Sverige. Låt oss inse att det är skillnad på muslimska tolkningar och muslimskt liv beroende på var man är och vem man är och i vilken korantradition man står liksom det är skillnad på judiska och kristna tolkningar beroende på i vilken tradition man står. Låt oss lära av varandra, försöka förstå varnadra på djupet. Det finns mycket vi kan reagera PÅ och kanske MOT som svenskar då det gäller våra nya svenskar. Hedersrelaterade brott är något som de flesta av oss – oavsett varifrån vi kommer, tar avstånd från.

En bok som jag med glädje vill skaffa och läsa är Eli Göndörs bok ”Religionen i demokratin – ett politiskt dilemmas återkomst” (Timbro). Vi behöver tala mer om och skriva mer om hur religionen kan fungera i det ”civila” samhället, vad den kan betyda, vilket rum den får ta. I dag finns en risk att religion enbart knyts till terrorism, till tradition och till tabun. Både Du och jag vet av egna erfarenheter att religion handlar om Gudsrelation och att Gud vill liv, vill glädje, vill det sant och djupt mänskliga. Låt oss förstå denna Guds vilja också hos våra muslimska, judiska, hinduiska, buddistiska systrar och bröder. Det är också ett sätt att leva kärleken och älska den andre.
+Åke

Kjell Dellert, präst säger
30 april 2013 – 08:08

Bra skrivet som alltid, biskop Åke. Jag är övertygad om att du har rätt när du skriver att den Gud vi tillber på olika sätt, är samma Gud. Jag tror att Gud ger sig till känna för oss på det sätt som vi behöver, det sätt som vi kan ta till oss. Jag är kristen och tror på Gud genom Bibeln, som muslim tror man på Gud genom Koranen. Men det finns inte två, eller fler, gudar, och vem är jag att säga att mitt sätt att tillbe är bättre än någon annans? Jag vet bara att mitt sätt är bäst för mig, beroende på olika saker som exempelvis den tradition och den miljö i vilken jag är uppväxt.

LFL svarar
30 april 2019 – 08:13

Men om inte ditt sätt att tillbe är bättre än någon annans, ska du väl inte vara präst? Och hur kan du, som är så ovetande om allting vara så tvärsäker på att det inte finns flera gudar?

Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?

LFL säger
30 april 2013 – 11:29

Dessutom tycker jag inte att vi ska behandla muslimer som småbarn, som ska tröstas.: "Du menar nog samma sak som vi, fastän du säger det på ett annat sätt".

Bengt Olof Dike säger
30 april 2013 – 12:34

Biskopen har i sitt långa svar till StaffanW inte alls berört - det som jag också frågade honom om - det allt allvarligare våldet mot kristna i världen och vad Svenska kyrkan skall göra i frågan. i stället skriver han en mening om psykiskt och fysiskt våld orsakat av kristna fundamentalister. Alltså ännu ett exempel på en relativisering, som förtar den helt överskuggande frågan: förföljelsen mot kristna - huvudsakligen í muslimska stater! Varför vågar många ledande i vår kyrka inte tala om och se denna förfärande sanning i vitögat: människor som dödas för sin kristna tros skull, stater som har dödsstraff för konvertiter till kristendomen? Är det fel, bäste biskop att ta upp frågan i religionsdialogen med våra muslimska vänner, är det fel att skärpa kyrkans officiella ton och protester i det internationella arbetet?

Och varför skall man ständigt relativisera våldet? Det finns, mig veterligt, ingen som helst förföljelse från kristet håll mot andra trosbekännare som överhuvud kan jämföras med det som sker i ett antal muslimska diktaturer?
O.s.a nu bäste Åke Bonnier!

Åke Bonnier svarar
19 januari 2019 – 11:14

Bäste Bengt Olof Dike,
Gällande våld i religionernas namn och därmed våld av religiösa fundamentalister och extrimister, ja allt våld egentligen, är något som jag tar avstånd ifrån. Men man vinner ingenting på att i jubileumssammanhang stå och proklamera ett avståndstagande från muslimska terrorister när man firar ett muslimskt jubileum. Avståndstagandet har andra platser och oftast är sådana platser just dialogens platser. När Du och andra läser in en relativisering läser ni min text som en viss potentat läser den heliga Skrift.
Kyrkan borde tydligt fördömma allt våld och med kyrkan menar jag alla kristna. Men så är det ju inte idag. Kyrkan är inte bara dess biskopar, präster och diakoner eller andra anställda. Kyrkan, i svenbska kyrkans tappning, är alla som tilhör svenska kyrkan och Du och jag Bengt Olof får göra allt vi kan för att stärka kyrkans medlemmar lokalt och regionalt att våga stå upp, räta på ryggen, och känna att man kan uttala sig som kristen och som en del, en lem, i svenska kyrkan.

En paroll som jag ofta citerar är att våld alltid föder våld! Dom Helmer Camara skrev en utmärkt bok som jag tror kom ut i slutet av 70-talet som heter våldets spiral som beskriver just detta. Våld föder alltid våld. Så är det. Sen kan man ändå fråga sig om det finns något tillfälle där man kan tala om det rättfärdiga våldet? Det finns säkert sådant ögonblick där våld kan vara befogat men till vilket pris?

Skarastiftspräst säger
30 april 2013 – 02:30

Det låter så fromt och vackert det Åke Bonnier lyfter fram, men det är också en försåtlig väg att närma sig och lyfta fram företräden hos en annan religion. Det börjar lukta "religionssynkretism" lång väg i Åke Bonniers resonemang. Var och en blir salig på sin egen fason. Detta är inte Bibelns väg till frälsning för en människa, inte Jesu väg heller. Men den väg Jesus betonar i alternativ A hos Åke Bonnier vill han inte själv kännas vid. Det är minst sagt ett förvånande yttrande av en biskop i svenska kyrkan. Sitter tron på Jesus så löst hos en företrädare som är satt som herde för en kristen församling?

Det enda positiva jag kan se med den religionsdialog som Åke Bonnier lyfter fram som ett föredöme i debatten med andra religioner är att skapa ett gott klimat i samtalen dem emellan, inte minst för att man skall kunna fungera att leva och verka tillsammans för sitt lands bästa, det som väl Luther syftade på när han talade om det världsliga regementet. För människors bästa i det dagliga umgänget, som inte har så mycket att göra med trons innersida.
Men "om" man nu skall ha denna religionsdialog mellan olika religioner, så får man ju inte dra sig för att betona avigsidorna hos den andre. Att bara sitta och "gulla" för inte dialogen framåt. Det verkar som om Åke Bonnier har backat här, inte vågat, inte velat reta den andra partnern i samtalen. Det är viktigt att ta upp och med skärpa säga sin mening, när muslimska extremister bränner kristna kyrkor i ex.vis Egypten, Kenya och för övrigt på många platser världen över. När hörde vi någon representant från muslimskt håll här hemma ta avstånd från de illdåd som förekommer på många ställen ute i världen? Är det månne ett tyst samtycke?
Jag ställer mig undrande om Åke Bonnier överhuvudtaget har berört detta vid sina muslimska samtal? Bara han själv kan svara på den frågan och det borde han också göra. I stället tar han upp hur kristna har förföljt muslimer, om jag har fattat inläggen här rätt. Man tar sig för pannan. När och var skedde det i nutid? Eller är det de gamla korstågen Åke Bonnier åsyftar? Men vi lever ju nu och det är nu som kristna förföljs och dödas runt om i vår värld. Detta får inte förtigas och om man gör detta, då har religionsdialoger med utövarna noll och intet värde. Det förvärrar situationen ytterligare för våra kristna bröder och systrar i muslimsk omgivning, därför att en svensk biskop har låtit detta passera utan kommentarer eller fördömanden. Det är inte att "ge Jesus äran", utan det är att svika vår Frälsare.

LFL säger
30 april 2013 – 04:45

Syftet med den interreligiösa dialogen få INTE vara att religionerna ska närma sig varandra läromässigt, men ej heller att omvända någon till den egna tron. Jag tror inte heller att detta har varit muslimernas syfte med mötet. Men man får nästan intrycket att Bonnier har uppfattat deras avsikt så, och velat gå dem till mötes. För det är väl inte så - hemska tanke - att biskopen överstepräst för alla religioner i det geografiska område som kallas Skara stift? Muslimernas syfte med mötet har sannolikt varit att visa de är vanliga, hyggliga och civiliserade människor, som vi inget har att frukta från.

Jag kan tänka mig ett möte mellan en biskop och ett gäng ateister, som är vanliga, hyggliga och civiliserade människor. Hur mycket synkretism skulle inte kunna komma ut ur ett sådant möte: Något slags halvreligiös gudsförnekelse? Jaja, det finns väl redan i Svenska kyrkan. Det är väl lite symptomatiskt hur det går när naiviteten möter verkligheten. Man tvingas kanske revidera sina förutfattade meningar om "de andra", men går längre än så.

Jesu missionsbefallning finns fortfarande. Men när människor med olika religioner måste leva tillsammans i samma land, i samma värld, måste det finnas mötesplatser, där man inte talar om den egna religionens förträfflighet och den andra religionens förkastlighet, utan dryftar praktiska problem som måste lösas för att samexistensen ska vara möjlig. Inte bara i Sverige, utan i hela världen.

Även i länder, där förföljelser mot kristna anstiftas av personer, som påstår sig ha en muslimsk tro, och där våldsdåden utförs av personer som har blivit ilurade att det är Allahs vilja. Men vi bör inte ha överdrivna förhoppningar om vad de muslimska församlingarna i Sverige kan göra,. Faktum är ju att de inte ens lyckas stoppa det våld, som drabbar muslimer. Vi måste också tänka på att invandrare från länder, där detta sker, kan vara rädda för att terroristern ska hämnas på släktingar som bor kvar.

Det är visserligen tydligt att de, som utför våldsdåden själva tror att de själva ska få en enkelbiljett till Paradiset, men jag tycker att det är dubiöst att kalla anstiftarna för "muslimer". Varför skaffar de inte sig själva omgående biljett till Paradiset, om de verkligen tror på sin förkunnelse? Varför skickar de sina egna barn till fina privatskolor i Europa i stället för till marknaden i Bagdad iförda bombbälte med fjärrutlösning?

Jag tvivlar inte på att "våra" imamer gör vad de kan för att hålla rent i de muslimska leden i Sverige. Jag mer än anar att det finns tipsare till Säpo. Men det är inget som man talar högt om, av förklarliga skäl. Den mig veterligt hittills enda uttalade fatwan på svensk mark var ett skarpt fördömande av alla som eventuellt dristar sig till att försvara bombdådet i Stockholm i december 2011.

Ja är bestämt emot statlig teologisk utbildning av imamer i Sverige. Jag tycker tvärtemot att undervisningen i kristen teologi vid de statliga universiteten borde avvecklas. Statliga utbildningsmyndigheter i ett sekulariserat land ska inte avgöra vad som är rätt och riktigt i religionens värld.

Men jag tycker att alla imamer, som har sin fullgjort sin teologiska utbildning i ett annat land ska erbjudas en ettårig utbildning i svensk samhällskunskap vid våra statliga universitet. Så att de åtminstone inte är ovetande om de konfliktytor som kan finnas mellan svensk lagstiftning och islam, samt mellan svensk och orientalisk kultur - och då även får penetrera vad som är teologiskt respektive kulturbetingat i sådana traditioner, som inte passar i ett västerländskt, mångreligiöst och sekulariserat samhälle.

Om jag inte missminner mig, har det nu så omdiskuterade Islamska förbundet själva efterlyst en sådan utbildning.

LFL säger
1 maj 2013 – 08:18

Vi som förespråkar en mjukare linje mot muslimerna i vårt land får ofta påskrivet att vi är naiva och inte ser riskerna med en "islamisering" av Sverige. Det är inte bara rasister, som talar om ett "muslimhot", utan även vanliga kristna, som är oroliga för kristendomens framtid. Men för det första handlar det inte om naivitet. Om man är kristen vill man självfallet att Sverige ska förbli ett kristet land. För det andra kommer inte hotet mot kristendomen från muslimskt håll, utan från den militanta ateismen och från den kristna kyrkan själv.

Den sedan länge målmedvetna avkristningen har gjort Sverige till ett religiöst vacuum. Historien lär oss att religiösa vacuum inte består någon längre tid. Försvinner en religion, kommer någon annan i dess ställe. Om vi inte vill att Sverige ska bli ett muslimskt land, måste landets största kristna samfund, Svenska kyrkan satsa på evangelisation inom den s.k. infödda befolkningen. Något som biskop Åke har skrivit om tidigare . Har någon annan biskop gjort det? Men då är det naturligtvis kristendomens särart som ska evangeliseras, och inte relativiseras!

Det som somliga kallar naivitet är för mig kristna metoder. För det första får vi inte ge rasismen och islamofobin ett lillfinger, och för det andra är Svenska kyrkan en kristen rörelse och inte ett politiskt parti. Kyrkan använder kristna metoder, och politiken använder politisk metoder för att uppnå sina mål, vilka de nu är. Kyrkan ska inte bedriva invandringspolitik. Kyrkan ska å ena sidan inte låta sig utnyttjas för sabotage mot den invandringslagstiftning som vi har, men å andra sidan inte heller låta sig utnyttjas som ett slagträ mot invandringen, inte ens i det förföriska syftet att bevara Sverige som ett kristet land. I båda fallen handlar det om politik.

Kyrkan uppgift är att breda ut gudsriket på jorden, den svenska kyrkan i första hand i Sverige. Föremål för kyrkans i Sverige omsorger är de människor som vistas i Sverige. Kyrkan frågar inte "Har du papper på att du får vara här?" Det är en polisiär uppgift. Kyrkan är inte de profana myndigheternas förlängda arm, när det gäller människor (möjligen när det gäller vården av det kyrkliga kulturarvet). Detta innebär inte att de profana myndigheten är onda. Men de och kyrkan har olika uppgifter.

Kyrkan frågar därför inte vem som har rätt att vistas i Sverige, utan vem som vistas i Sverige. Om någon har fått avslag på sin asylansökan och ska avvisas, så har han i varje fall rätt till den svenska kyrkans tjänster så långe som avvisningen inte har verkställts.

Jesu missionsbefallning gäller alla människor, som ännu inte är kristna. Missionsbefallningen upphör inte för att någon har kommit till Sverige. Ur den synpunkten är det egalt, om någon stannar kvar i det land där han är född, eller har invandrat till Sverige. En annan sak är att vi inte ska bedriva påträngande eller försåtlig mission. Vi måste kunna umgås med utövare av andra religioner med både kärlek och respekt.

Den kristna vägen är inte hatets eller rädslans väg. Och inte politikens väg. Vilket inte får hindra någon kristen att vara politiskt engagerad. Vilket förhållningssätt ska då kykan ha till våra svenska muslimer? Det är givet att varje muslim (eller vem som helst) som vill ha undervisning i den kristna tron, som vill konvertera, som vill döpas in i den kristna tron, ska få detta.

Men vi måste också visa respekt för de troende, som vill bli kvar i sin gamla religion, och samarbeta med dem om allting som vi har gemensamt, och inte minst det gemensamma försvaret för religionsfriheten, som är en rätt att ha en religion, en rätt att tro på den Gud som man tror på, en rätt att utöva sin religion och att slippa hädelse mot det som man håller heligt.

De, som försöker övertyga oss om att det finns ett "muslimhot", säger aldrig vad den som tror på sådant tal, ska göra som ett steg två.

nya tant lila säger
1 maj 2013 – 09:03

En fjärdedel av Malmös befolkning är muslimer. Böneutropen ljuder över Botkyrka. En gammal väninna till mig, utflyttad till Australien på 1960-talet, skrev ett mejl häromdagen och undrade om vi hade tappat omdömet i Sverige.
Det tror jag också att vi har gjort. Betyder religionsfriheten i det här landet att vi ska förändra vår kristna kultur? Det är inte så att vi kommer att göra detta i nuvarande utveckling, utan det är så att vi redan HAR GJORT DETTA!
Det förvånar mig att LFL som har skrivit så mycket om skolavslutningar, som absolut ska vara i våra kyrkor, har en så annorlunda inställning i övrigt. Man kan inte både ge stort utrymme åt andra religioner, eller till och med börja mixa religionerna ( vi är många som tycker att detta verkar vara på gång) och samtidigt tvinga på folk besök i andra religioners kyrkor i en konfessionslös skola. Då blir det lite ologiskt! Men LFL, vi startar INTE den diskussionen igen!

nya tant lila säger
1 maj 2013 – 09:09

Vi borde kanske förändra uttrycket "Bevara Sverige svenskt" till "Bevara Sverige kristet" eller "Låt Sverige vara kristet!"
Det handlar väldigt mycket om vad som dominerar i det offentliga rummet. Se på Italien!
Vem i Svenska kyrkans ledning idag arbetar för det?

Lubliner säger
1 maj 2013 – 08:36

Jag skriver mig under den fromma appellen "LÅT SVERIGE VARA KRISTET".
Självklart! Men för den skull tänker jag inte begränsa min nyfikenhet på
de "okristnas" tankar och tillåter mig, att glädjas när de ber, istället för att ägna sig åt oönskade gärningar...
Böneutropet ljuder inte över hela Botkyrka!
Det hörs på ett 300 meters avstånd och låter mycket angenämt,
nästan magiskt i mina kristna öron.
Om det är brist på omdöme, då vill jag förbli omdömeslös och tacksam för, att svenska muslimer påminner mig och många "privat religiösa"
i Sverige, att det är dags att be, att vi alla ska be så ofta som möjligt,
om vi ska förbli kristna (eller Gudsökande), att våra böner, även de som sjungs högt ibland, inte förorenar det offentliga rummet, utan snarare helgar det.
H.S.

nya tant lila säger
1 maj 2013 – 11:08

Det är kanske inte alla som förknippar böneutropen med bilden av mängden av ryggar på knäböjande män i total underkastelse. Utan kvinnor närvarande!!!

Magnus Olsson säger
1 maj 2013 – 11:53

Har nu läst alla frågor, svar och kommentarer. Många rader. Upprepar min lilla enfaldiga fråga: kan Gud vara minst? / Magnus Olsson

nya tant lila svarar
19 januari 2019 – 11:14

Jag tror att det bara finns en Gud, sedan må han kallas Allah eller Gud. Men är man kristen så måste man väl tro att vägen att nå fram till honom bara går via Jesus Kristus. Varför är man annars kristen?
Jag förstår inte Magnus Olssons fråga om Gud kan vara minst, men jag är ju inte heller teolog. Dessutom kvinna.
Men att reducera religionerna till någon sorts tänk om att allting är rätt det stöter mig. Då blir Gud liten för mig.
Hela det här resonemanget påminner mig om småborgerliga middagar där alla sitter och är så rörande överens om det de samtalar, och ingen av dem är ärlig och sann!

Magnus Olsson svarar
19 januari 2019 – 11:14

Min fråga ställdes till biskop Bonnier. / Magnus Olsson

Åke Bonnier svarar
19 januari 2019 – 11:14

Hej Magnus,
Ja, Gud är minst – så liten att han ryms i Ditt och mitt hjärta, så liten att han ryms i alla människors hjärtan och samtidigt så stor att Gud alltid är störst!
Men Gud möter oss som allra tydligast i det lilla barnet som föddes för två tusen år sedan i det vi idag kallar för Det Heliga Landet, barnet som enligt Bibeolns berättelser delade livet som bistadslös flykting, som senare växte upp i Nasaret, som döptes, prövade livsuppgiften, visade i ord och handling på Guds rike, dömdes av romarna, korsfästes av romarna, led och dog efter tortyr och korsfästelse. Uppstod från de döda.

Jo, Magnus, med dessa ord vill jag säga att Gud också är minst precis som aposteln Paulus uttrycker det i den underbara Filipperbrevshymnen i Fil 2:5ff.

Allt gott!
+Åke

LFL säger
2 maj 2013 – 12:55

Ä dä int Fingal Olsson som sitter där borta?

Nä, dä ä Fingal Nilsson

Nä, för Fingal Nilsson sitter ju här.

Nå, för han som sitter här är ju Fingal Olsson,

Då finns väl inte flära som häter Fingal Olsson.

Ja, dä håller jag mä om. Alla som häter Fingal Olsso ä samma person.

Han som sitter här häter ju Fingal Nilsson.

Fingal Nilsson ä bara ett annat ord för Fingal Olsson. Då ä samma person.

Ja så ä dä. Om vi är överäns om att dä bara finns en Fingel Olsson

Anders Gunnarsson säger
2 maj 2013 – 09:43

Många ord, många viljor; EN Gud.

Gud är större än kristendomen, men fullt närvarande i Kyrkan. Han valde att bli människa - i tjänargestalt - för att frälsa alla. Men spåren av den uppenbarade sanningen blänker till - ofta klarare utanför Kyrkan - än innanför.

Judar, muslimer och jehovas vittne är våra bröder o systrar. Olika tro, men med olika bitar av sanningen inbakat i missuppfattningarna; i fallen ovan är man allihop arianska i uppfattningen om Jesus.

Vi tillber dock som Abrahams barn alla samma Gud.

Att stå upp för sanning, är inte motsatt samtal o förståelse av andras religiocitet. Öppenhet o tydlighet är inte varandras motsats; utan både i urKyrkan, högTiden och i dagens Kyrka en naturlig del av att vara katolsk (=kata holicos = allomfattande eller helhetsdelande)!

En, helig, apostolisk o katolsk är ursprunget och målet. Synkretism är dock alltid en markör av avfallet; kyrkligt som okyrkligt.

Vincit omnia Veritas!

staffanw svarar
19 januari 2019 – 11:14

Men den stora och intressanta frågan är ändå:

– Vem är denne Gud?
– Vad vill han med oss människor?
– Vad är hans Vilja?

Och var någonstans hittar du svaren?

nya tant lila säger
2 maj 2013 – 10:06

För mig handlar det inte om att man inte ska möta sina bröder och systrar i andra religioner. Men utvecklingen inom Svenska kyrkan verkar onekligen luta åt att man mera koncentrerar sig på att överskrida religionsgränser och finna det gemensamma- i och för sig inget fel- än att ta tag i det som säkerligen är mycket svårare, nämligen att läka en kyrka i internt sönderfall. Så speglas det i vart fall utåt. Man kan inte lyfta på mattan, sopa undan det som behöver åtgärdas och låtsas som att allting är bra medan man ägnar sig åt intressanta sysselsättningar som att möta andra religionsföreträdare.
Varför inte starta processen genom att komma till tals INOM Svenska kyrkan. Där tigs och undanhålls det alldeles för mycket!?
Ibland, hemska tanke, uppfattar jag det som att Svenska kyrkan är till för att en del företrädare ska få grädde på sina egna liv i stället för ett seriöst tjänande och seende av de behövande runt dem eller i församlingarna och stiften. Därmed inte sagt att det inte jobbas seriöst på många håll.
Men visst måste det vara glassigt att få sola sig i närheten av kunglig glans och att främst surfa runt bland de hattklädda damerna! Så fiiint...

Bengt Olof Dike säger
2 maj 2013 – 12:23

Bäste biskop!

Det är svårt att - trots vad Du skriver - se de aktuella texterna som fria från relativisering; Du nämner också nu att kyrkan skall fördöma ALLT våld, samtidigt som Du tidigare nämnde vålet från kristna fundamentalister.
Förföljelsen mot och dödandet av kristna på flera håll i världen har accelererat under de senaste åren och har alltså nått ett förfärande antal döda - dagligen.

Du skriver att den frågan skall beröras på andra "platser", exempelvis i religionsdialogerna. Men görs detta? Jag anser att vår kyrka måste sätta en helt annan tyngd och kraft i protestaktionerna än vi ser idag. Och visst har du rätt i konstaterandet, att ej blott biskopar och präster har ett ansvar här; exempelvis bör kyrkostyrelsen agera och reagera. Förföljelsen mot kristna är en fråga, som också direkt hänger samman med att de stater, där den är mest frekvent, samtliga är diktaturer, där makthavarna inte sällan åberopar islam i sin maktutövning.

Svenska kyrkan har ett ansvar som en del i den världsvida kyrkan att påtala och alltså emd kraft reagera mot förtrycket och fasorna.
Och i det arbetet har Du, Åke och Dina biskopskollegor, ett stort ansvar. Men också alla andra i kyrkan kan, som Du menar, dra sina strån till proteststacken!

LFL svarar
19 januari 2019 – 11:14

Det finns idag inte många länder, vars myndigheter förföljer kristna. Iran är ett sådant land. Man måste dock skilja mellan förföljelse och diskriminering. Kristna diskrimineras i Saudiarabien. Det är bl.a. inte tillåtet att bygga kyrkor. Förföljelse av konvertiter från islam till kristendomen förekommer även i länder, där förföljelse av personer, som är födda inom den urspungliga kristna minoriteten, är förbjudet.

Alla stater är skyldiga att beivra förföljelser mot religiösa minoriteter. Man måste dock skilja mellan stater som inte vill och inte ens försöker uppfylla denna skyldighet, och stater som inte kan, exempelvis för att de inte har full kontroll över sitt eget territorium. Militärdiktaturen i Burma anklagas för att inte ha gjort tillräckligt för att skydda landets muslimska minoritet mot de terrordåd som begås av extrema buddistnationalister. Den nuvarande militärdiktaturen i Burma har en svår sits, eftersom man uppenbarligen vill göra sig själv överflödig och införa civilt styre. Just nu ser det ut som ett val mellan pest och kolera, mellan fortsatt militärstyre och anarki.

Förhoppningsvis ett övergångsstadium, som snart avlöses av en civil regering, som bestämmer över militären, som troligen är den enda kraft som kan ingripa mot det anarkistiska våldet något sånär effektivt. Ett problem med militär mot civil terror är dock att militären är rustad och tränad för krig, med följd att militära insatser lätt kan bli alltför våldsamma i förhållande till det civila våld som ska bekämpas.

Extrema islamisters, med anknytning till al Qaida, förföljelser mot kristna i Irak har varit svår, och hälften av landets kristna och praktiskt taget alla mandéer har fördrivits.. Men terrorn har också drabbat muslimska minoriteter, poliser och vanliga civila med bomber mot marknadsplatser. Det är svårt att se hur en regering, som inte ens kan skydda vanliga muslimer ska kunna skydda de religiösa minoriteterna. (Mandéerna är en från början judisk sekt, som hyllar Johannes döparen och inte Jesus som den utlovade Messias. De har lyckats överleva i Irak ända tills nu)

Egyptens kristna minortet trakasseras av extrema islamister. Under militärdiktaturen skyddades de kristna av militären. De har också skyddats av frivilliga civila muslimer. Vad den nuvarande regeringen vill, känner jag inte till. Om denna regering kan påverkas i rätt riktning av svenska muslimer, så torde det vara svenska muslimer som står Muslimska brödraskapet nära, eftersom det är dom som innehar regeringsmakten i Egypten. Att Islamska förbundet i Sverige skulle vara en gren av MB i Egypten är troligen en grov överdrift. Socialdemokraternas behandling av IF:s ordförande Omar Mustafa är inte bra, eftersom han har varit öppen för interreligiös dialog med kristna och judar.

Om ett lands regering inte fullt t vill eller kan bekämpa det civila våldet mot religiösa minoriteter, kan frivilliga insatser av civila muslimer ha betydelse. Dike har iofs rätt i att terrorn mot kristna i muslimska länder inte uppmärksammas tillräckligt. Men Dike är ensidig, när han varken nämner de goda exempel som dock finns bland den muslimska civilbefolkningen, och ej heller nämner den terror som utövas mot muslimska minoriteter. Vi får inte göda de islamofoba vanföreställningar, som framställer muslimer som kärlekslösa och våldsbenägna.

Vi får inte glömma att Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som är mer långtgående än FN-deklarationen om mänskliga rättigheter bara gäller i Europa. FN-deklarationen ger envar rätt att utöva sin religion (vilket inte följs fullt ut ens av Sverige), samt rätt för envar att byta religion.(vilket strider mot traditionella islamska uppfattningar). Någon uttrycklig rätt att religiöst påverka andra finns dock inte i FN-deklarationen.

Kristen mission i muslimska länder kan vara både olaglig, enligt landets egna lagar, och upplevas som provocerande av både den muslimska majoriteten och av den urspungliga kristna minoriteterna, som ser den även av dem oönskade missionärsverksamheten som ett hot mot den fredliga samexistensen mellan muslimer och kristna.

Sekteristiska missionärer, som inte ens erkänner orientaliska kristna som kristna, har inget att göra i muslimska länder, som gör alldeles rätt – åtminstone enligt min mening – när de utvisas dessa självgoda provokatörer. De enda som har något att vinna på deras verksamhet är ju de extrema islamisterna.

.

Inez säger
2 maj 2013 – 08:23

biskop Åke och andra intresserade,

Jag vill gärna länka till några av Svenska kyrkans publikationer om religionsdialog.

Kyrkornas världsråd publicerade 2011 det ekumeniska dokumentet: ”Kristet vittnesbörd i en mångreligiös värld”.

http://www.skr.org/wp-content/uploads/2012/11/kristet_vittnesbord_i_en_mangreligios_varld.pdf

Svenska kyrkans Teologiska kommitté publicerade 2011 dokumentet: ”Sann mot sig själv – Öppen mot andra”.

https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=826020

Sveriges kristna råd publicerade 2013 dokumentet: ”Kristna i möten med människor av annan tro”.

http://www.skr.org/wp-content/uploads/2013/04/Kristna-i-m%C3%B6ten-med-m%C3%A4nniskor....pdf.pdf

Sveriges kristna råd publicerade 2013 dokumentet: ”Samtalsguide till Kristet vittnesbörd i en mångreligiös värld”.

http://www.skr.org/wp-content/uploads/2013/04/samtalsguide-till-Kristet-vittnesb%C3%B6rd-i-en-m%C3%A5ngreligi%C3%B6s-v%C3%A4rld.pdf

Jag hoppas att ovanstående skrifter ger ett bra underlag för vidare diskussioner och respektfulla förhållningssätt.

Inez

Lubliner säger
2 maj 2013 – 10:00

"Det kanske inte alla som förknippar böneutropen med bilden av mängden av ryggar på knäböjande män i total underkastelse."( Nya tant lila, 1 maj, kl 23:08)

Bästa Nya tant lila,

Är inte det eviga livet i Skaparens och Frälsarens närheten värd
en total underkastelse?!
Våra tankar ryggar ofta för den, våra känslor sviker och just då kan kroppens
ödmjukhet och ansträngande gester under bönestunderna hjälpa oss,
att disciplinera våra bångstyriga tankar och vilda känslor.
Vissa kristna sitter eller står numera under mässan, vissa knäböjer, gör
korstecken, sänker huvudet, slår sig stundom för bröstet, knäpper händerna.
På Jesu tid, vände sig de bedjande judarna mot Jerusalem, bugade sig ofta, kastade sig ibland med ansiktet mot marken, lyfte händerna mot himlen.
Denne ställning älskade också de första kristna!
Muslimerna lärde sig vissa av de gesterna från Muhammeds
israelitiska färdkamrater.
Är det beundransvärda eller helt förkastliga sedvänjor?!
H.S.

nya tant lila svarar
19 januari 2019 – 11:14

Hemskt! Jag tror att Gud/Kristus behöver stolta och frimodiga arbetare, inte krypande och hukande människor i halv skräck inför Guds ansikte!
Människor behöver plöja väg och inte ligga förskräckta som i skyttegravar, där rädslan och underkastelsen kanske gör att de själva blir farliga för andra!

LFL svarar
19 januari 2019 – 11:14

Hade Muhammed israeliska (judiska) färdkamrater? Såvitt jag vet var han visserligen född fattig, men var köpman och hans första hustru var en rik änka som ägde en massa kameler. Med kamelerna som lastdjur gjorde han köp- och säljresor vida omkring. Och kom då i kontakt med både judar och kristna, som han försökte intressera för sin egen version av tron på en enda Gud. Men de lät sig inte övertygas. Judarna, som bebodde ett land som ligger där karavanvägarna möter Medelhavet, var till stora delar ett handelsfolk, som hade handelskolonier runtom i Mellanöstern. Även djupt inne i nuvarande Saudiarabien.

Islam må vara en fascinerande religion, och det är lätt att bli imponerad av troende muslimers starka reliositet och deras stolthet över sin religion. Men man behöver väl inte alldeles falla i farstun av okritiskt beundran. Vad vi har att lära av muslimerna är stoltheten över sin religion och modet att visa sin tro öppet, samt oviljan att inlåta sig i synkretistiska spekulationer, som leder bort från den egna religionen. Muslimer inlåter sig gärna i synkretisiska diskussioner, under förätsättning att det är icke-muslimerna som närmar sig islam och inte de själva som fjärmar sig från islam.

Felet är inte att vissa kristna knäböjer under mässan, utan att alltför få kristna gör det. Knäböjandet vid altarrundeln med ansiktet mot öster under mottagandet av nattvarden var det enda tillfället till knäböjande, som förekom i Svenska kyrkan innan även Svk började med oskicket att ta emot nattvarden stående och med ansiktet vänt åt vilket håll som helst, mest nedåt. Jag förstår inte alls hur man kan visa Gud större vördnad med ansiktet vänt mot golvet på muslimers vis än med ansiktet vänt rakt fram mot öster, som är de kristna traditionen.

Att härma muslimerna i lära och beteende är väl inte detsamma som att lära sig av deras stolthet över sin egen religion och dess traditioner?

nya tant lila säger
3 maj 2013 – 10:12

Naturligtvis kan man diskutera trosfrågor. Man kan ha olika uppfattningar om vad som hör till den religion som man bekänner sig till och var gränserna går för vad som är kristen lära.
Men att inbilla sig att man som människa kan IDENTIFIERA GUD, då är man nog ute på djupt vatten. För just i detta att Gud är större ligger ju att han icke är identifierbar för oss.
Inte ens av en biskop!
Att tro detta måste vara att lida av hybris!
Tala om övertro på utbildning!!!

Magnus Olsson svarar
19 januari 2019 – 11:14

Att samtidigt som du påstår att Gud inte kan identifieras också påstå dig kunna identifiera hybris hos en annan människa är synnerligen märkligt. Att ständigt läsa Biskop Bonniers texter som de enbart var informationstexter, röjer hur sekulariserat språket blivit. Försök ett ögonblick att se att Biskop Bonnier vågar röra vid en av vår tids viktigaste frågor: den existensiella. Jag delar inte biskop Bonniers ställningstaganden i en rad frågor men jag blir djupt beklämd av att läsa dina utfall, det finns ingen som helst anledning att skylla honom för hybris. Den ende som kan skylla honom för det är han själv. Och det bör vi alla, ständigt göra: rikta den svåra frågan till oss själva. Med andra ord, var mer barmhärtig mot dig själv än vad du är när du skriver sådana påståenden. Vad gäller utbildning så skall inte det fråntas varken biskopar eller andra att kunna vara utbildade av Gud. / Magnus Olsson

Anneli Magnusson säger
3 maj 2013 – 04:49

Det verkar finnas grupper i alla religioner, som uttrycker misstro mot andra uppfattningar än deras egna i liknande ordalag. Frågan är om dessa grupper sinsemellan har mer gemensamt än de har med många i det egna samfundet?

Jag tror inte att muslimer i allmänhet har mer gemensamt med islamisterna, än kristna hade med t.ex. IRA, eller judar i gemen med bosättarna i Israel.
Vi får inte tro att våldsbenägna fundamentalister eller ens fundamentalister är representativa för sin religion.
Jag tycker också att varje troende har ett ansvar att visa på mångfalden i sitt samfund och inte låta de extrema åsikterna vara bilden utåt.

Som Staffan W, tror jag att det är, skriver så borde vi ägna oss mer åt Gud och mindre åt hur andra uppfattar Gud (vilket är lättare sagt än gjort...).
Anneli

Magnus Olsson svarar
19 januari 2019 – 11:14

Det var exakt därför jag uttalade mig om språkets sekularisering i ett tidigare inlägg. Ett ofta förbisett fenomen att språket röjer verklighetsuppfattningen. När kyrkan vågar på allvar ta i frugan om språket, samvetet och kroppen kommer många låsningar ges överraskande lösningar. / Magnus Olsson

LFL säger
3 maj 2013 – 07:29

Men inlägget handlar väl ändå om hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till andra religioner och inte om att definiera Gud internt. Och dessutom vänder jag mig mot allt klankande på "fundamentalister". Ett fundament måste man ha, även för tron, Sa inte Jesus något om att man inte ska bygga hus på lösan sand?

Och Sverige är väl inget katolskt land? Jag förstår inte varför man öht blir katolik om man vill ersätta de kristna fundamenten med kvicksand. Det bör vi naturlitvis inte heller göra i Svenska kyrkan. Men om man vill stanna kvar som medlem av nostalgiskäl, fastän man inte tror på de kristna fundamenten, så talar väl nostalgiskälen för den som är född i Sverige för Svk och inte för Katolska kyrkan?

e säger
4 maj 2013 – 06:31

Personlig och andlig utveckling kräver: mod,självkontroll,självinsikt,ansvar och tillit.Samtliga av dessa åtaganden är för de flesta av oss högst skrämmande och folk blir rädda och arga.Besegra detta fängelse av rädslor och öppna friheten och bli snällare och gladare

Sven Andersson säger
4 maj 2013 – 07:56

Men är det inte "LFL" som skriver där borta?
- Nej, de kan de inte va´. Han har ju skrivit,
och inte skriver han så ofta och så långt...

Magnus Olsson svarar
19 januari 2019 – 11:14

Sven. Jag förstår uppriktigt sagt inte varför du återkommande vill att den som läser den här bloggen skall ta del av dina syrliga intetsägande kommentarer om andra. Om man inte delar någons synsätt kan man faktiskt överväga att bara förbigå det med tystnad. Att jag nu yttrar mig är inte för att jag delar det synsätt som företräds av den du kritiserar, tvärtom, det gör jag ibland och ofta inte, men jag finner det anstötligt att det med jämna mellanrum när jag tittar in på denna blogg finner dylika uttalanden. Kan du inte för dem av oss som de facto inte hyser intresse av att läsa dylikt någon gång överväga att inte uttala dylika elakheter? Du får naturligtvis om du så behagar möta detta mitt uttalande med nån oförskämd kvickhet om du så önskar, jag kan inte hindra dig, men jag vill härmed bara göra dig uppmärksam på att det inte finns någon som helst anledning att återkommande vara spydig. / Magnus Olsson

Sven Andersson säger
5 maj 2013 – 10:21

Kortareändå!

LFL säger
5 maj 2013 – 11:22

Sven

PÅ den här bloggen ska man reda ut skillnaden mellan katoliker, som bekämpar katolska kyrkan, och IRA. Gör det! Du kan säkert också bidra till debatten om språkets sekularisering,

nya tant lila säger
5 maj 2013 – 04:46

Debatten om språkets sekularisering? Spännande det här! Vad jag som språkmänniska förstår måste det nu ha myntats ett nytt uttryck här. Och jag är fullständigt övertygad om att LFL på ett mycket vederhäftigt och ingående sätt kan förklara för oss okunniga vad detta uttryck betyder. För prästen Magnus Olsson var ju inte villig att förklara vad han själv hade skrivit.
Språkets sekularisering!? Nej, jag får nog inte ihop det.

Men hur kan Sven Andersson få en så konstig idé som att LFL är mångordig?

Magnus Olsson svarar
19 januari 2019 – 11:14

Nu släpar du mitt namn i smutsen genom att inte tillgodogöra dig vad jag svarade dig, det är inte vackert och jag skulle vara tacksam om du lät vänligen bli det. Du såg själv vad jag svarade dig. Jag avstod att gå in i svaromål på din fråga eftersom du formulerade den bra mycket annorlunda än som en öppen fråga. Jag har inte vägrat svara utan klargjort att på de premisser du ställer upp frågor önskar jag inte gå in i dem, försök respektera din medmänniska. / Magnus Olsson

Sven Andersson säger
5 maj 2013 – 04:49

Bättre!

LFL säger
7 maj 2013 – 02:34

Det är bedrövligt att man inte kan tänka praktiskt i kyrkan, utan måste ha en (pseudo-) teologisk motivering till allting. Nu har man dragit igång något som kallas "religionsteologi" med förord av en biskop (Jackelén). Som om det funnes teologi, som inte har något med religion att göra.

För många år sedan hörde jag på en diskussion mellan pastor Stanley Sjöberg och imam Abd al Haqq Kielan, som inledde med "Vi får vänta till yttersta dagen, för då kommer Gud att tala om för oss, vem av oss som hade rätt."

Detta är all "religionsteologi" som jag behöver. Om den ena har rätt, så har den andra fel. Eller vice versa. Så enkelt är det.

- Men man kan väl inte tro att den som tror fel, går miste om det eviga livet? Så kan väl inte en god Gud göra? Det är väl ändå bäst att sätta gud under en mänsklig förmyndare, så att han inte gör något dumt? Och i Guds namn lovar att ingen kommer att gå förlorad!?

Jag tänkte över vad imamen hade sagt, och bestämde mig för att inte jojo-konvertera mellan islam och kristendom. För jag hade läst att så gör många i England. Muslim ena dagen, och kristen nästa dag, med fingret i luften. Man ska inte hålla fast vid sin ursprungliga religion för att de är "vårt" sätt att bli frälst. De, som resonerar så tycker att de är mångkulturella och toleranta antirasiter. Men i grunden är det en djupt rasistisk tanke: Olika frälsningsvägar för nordueropéer och araber?

Om islam är den rätta frälsningsvägen för en enda arab, så är islam den rätta frälsningsvägen för mig också. Punkt och slut. "A och icke-A" kan inte gälla samtidigt. Man måste välja det ena eller det andra. Och hålla fast vid det som man har valt (eller fötts in i, och valt att stanna kvar i) tills man eventuellt har blivit överbevisad om att man har haft fel. Imamen lyckades inte övertyga mig om att jag har haft fel hela livet. Å andra sidan lyckades inte pastorn övertyga någon enda av de många muslimerna i publiken om att de hade fel.

Det är genom att lita på Gud, genom att lita på att han senast på yttersta dagen, kommer att tala om för oss vem av oss som hade rätt, som kristna och muslimer kan hålla fred med varandra. Låt oss, kristna och muslimer (och alla andra) tillsammans försvara både vår egen och den andres religionsfrihet, d.v.s rätten att utöva sin religion och att tro på det som den egna religionen lär ut. Försvarar vi inte den andres religionsfrihet, mister vi vår egen. Hårda bud, men så är det i ett land, där skola och politik styrs av hårdföra ateister.

Jag läste på en blogg att bloggägaren motsätter sig skolavslutningar i kykan, moskén eller synagogan, allt som kan förknippas med religion, eftersom skolan är obligatorisk. Jag tänkte de att religionsfriheten är en rätt till religion, inte en rätt från religion. Demonstrationsfrihet är inte detsamma som demonstrationsfri 1 maj, för att göra en jämförelse.

Det är nu dags att troende i alla religioner (utan att upprätta pseudo-teologiska dokument om olika frälsningsvägar) går ihop och försvarar religionsfriheten inkl rätten att visas i lokaler som "kan förknippas med religion" även under obligatorisk skoltid. Om ateisterna ska få sin krav om en totalt religionsfri skola uppfyllda, så ska troende ställa som motkrav att ingen elev ska behöva vistas i lokaler som kan förknippas med ateism. Vilket innebär att alla skolor, som det statliga Skolverket bestämmer över, måste stängas!

Kyrkan måste hålla hårt på sin rätt att inte upplåta kyrkor för skolavslutningar utan religiösa inslag. Ateisterna ska inte gömma sig bakom muslimerna. Kyrkoherden kan komma överens med imamen om en "minsta gemensam nämnare", vilket inte är detsamma som synkretistiska gudstjänster.

Att kykan ska hålla på att kyrkan bestämmer över användningen av kyrkobyggnaderna är inte en rätt för ateister att kräva lokaler som inte "kan förknippas med religion". Ska inte ens skolaulan få användas, om den har hyrts för ett frireligiöst väckelsemöte?

Det är självklart att vi kristna försvarar muslimers rätt till böneutrop. Varför skulle böneutropen vara värre än glassbilens truddelutt?

Sven Andersson säger
7 maj 2013 – 06:53

"krav om en religionsfri skola...ingen elev skall behöva vistas i lokaler som Skolver-
ket bestämmer över...måste stängas", för de är ateistiska!!!
BRAVO! LFL: Kort konsist!

LFL säger
7 maj 2013 – 09:51

Sven. Kort och koncist. Du är kristen och bär plank på en brädgård. Din arbetskamrat är muslim. Ni sitter kanske båda i fackföreningens styrelse. Behöver du en ni en särskild "religionsteologi" för att bära plank tillsammans? För att driva fackliga krav tillsammans? Måste ni vara övertygade om att ni båda kommer till Paradiset - fastän på olika vägar - för att uträtta dessa jordiska värv? Behövs verkligen en nytolkning av Bibeln för att kristna och muslimer ska kunna samarbeta i försvaret av religionsfriheten?.

Sven Andersson säger
8 maj 2013 – 08:42

Nej.

LFL säger
12 maj 2013 – 01:23

Läs de båda inläggen från sign Daniel 10 maj. Synd att kommentarerna inte är numrerade. Rulla tillbaka till 30 april, så hittar du Daniels inlägg bland de kommentarer som skevs 30 april. Daniel har alldeles rätt. Mycket bra skrivet.