I senaste numret av Kyrkans Tidning talas det om att nuvarande kyrkoherdar degraderas då de blir komministrar i de nya stora pastoraten. Ordet degraderas kan naturligtvis tolkas som ett neutralt ord som vill uttrycka att någon som haft ett visst ledningsuppdrag eller annat högt uppsatt uppdrag, mister det mer eller mindre mot sin vilja. I mina öron är ordet ”degraderas” ett negativt ord. Men vad är det som sker då en kyrkoherde blir komminister eller motsvarande? Jo, komministern har mer tid för att predika, att döpa, att celebrera mässan, att konfirmera, att viga brudpar, att begrava, att leda bibelstudier, att vara ute i den lokala orten och möta människor, att på olika sätt vara engagerad för Guds rike utöver det som ett kyrkoherdeskap innebär. Någon måste vara kyrkoherde. Det är ett tufft jobb. Det innebär chefsskap, ledarskap som inkluderar budgetarbete, arbete med övriga styrdokument, en lång rad av sammanträden. Ibland säger kyrkoherdar: ”Var det verkligen till detta jag vigdes?” Svaret är: ”Nej!” När vi biskopar bekräftar den inre kallelsen genom att anta som prästkandidater och så småningom anta för vigning är det en vigning in i kyrkans vigningstjänst som kommer till uttryck i det vi kallar den prästerliga vigningstjänsten. Det är något oerhört stort, fantastiskt, underbart. Vi vigs inte till kyrkoherdar. Vi vigs till präster och hela vårt liv, varje andetag, varje skeund är vi sedan präster och ska leva vårt liv så att Jesu kärlek blir synliggjord i vår omgivning. Vilken utmaning! Vilket uppdrag! När nu tidigare kyrkoherdar får gå in än mer i detta stora är det bara att gratulera. Det är sannerligen ingen degradering. Det är ett på många sätt nytt uppdrag där Gud sänder vidare. Vi behöver många och bra präster som får vara Verbi Divini Minister – Guds Ords tjänare. Visst är det roligt och viktigt att bli och vara kyrkoherde, men det är inte det som präster vigs till, det är inte främst det som prästkandidater är kallade till.
Till er som funderar över om ni skulle kunna tänka er att bli präster vill jag säga: Lyssna till Er inre kallelse och pröva den, vrid och vänd på den och våga sedan ”språnget” för att låna ett begrepp av filosofen Soeren Kirkegaard. Den prästerliga vägen är fantastisk. Pris ske Gud!