Denna julhälsning utgörs av min julnattspredikan som jag höll i Lidingö kyrka i år. God fortsättning önskar jag alla läsare.
Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren låtit oss veta (Luk 2:15) Och vi begav oss av mot ingången till den stora katedralen vid Krubbans torg, böjde ned huvudet vid själva den lilla och låga ingången som var låg för att inga skulle kunna rida in i kyrkan. Vi passerade det makalösa mosaikgolvet som gick att se under ett trägolv i öppningar gjorda av forskare, vi passerade en av de många ortodoxa altarna som finns i kyrkan liksom många av alla dessa brinnande oljelampor och ikoner och anslöt oss i den starkt rökelsedoftande katedralens inre rum till den lika långa som förväntansfulla kön av människor som längtade efter att komma ned i det allra heligaste i själva kyrkan – platsen för Jesu födelse. Jag stod där i trappan bland många andra, många kristna från världens alla hörn, och från många av jordens kyrkofamiljer. Vi stod där och längtade, längtade efter att få komma ned i kryptan, ned till altaret där vi kunde böja knä och beskåda stjärnan i golvet under altarskivan, stjärnan i oxiderat silver med den svarta stenen i mitten. Där, under oljelampor och altarskiva, kunde vi beskåda själva platsen. Där föddes Jesus. Och när vi legat på knä tillräckligt länge för att med händerna vidröra den svarta stenen och be någon bön och ta några foton, kunde vi resa oss upp och se inbuktningen där Jesu krubba sägs ha stått. Likt ett mantra kunde vi viska för oss själva: här var det. Här föddes Jesus. Här stod krubban. Här fanns djuren, halmen, värmen, här var skyddet när det inte fanns rum i härberget för den unga gravida kvinnan och hennes betydligt äldre trolovade. Här sökte de skydd. Här förändrades världen genom ett nyfött barns första skrik. Var gång jag är i Betlehem så måste jag likt herdarna gå och se det som har hänt och som Herren låtit mig veta.
Mitt hjärta är entusiastiskt var gång jag får vara i kryptan. Men min hjärna är mera nykter. Ta och lugna ned Dig nu, tycks hjärnan säga var gång. Kan det verkligen ha varit här som det skedde? Kan inte Jesus lika gärna varit född i Nasaret där både hans mamma och hans jordiska pappa fanns? Har det över huvud taget hänt det som står berättat hos evangelisten Lukas i hans andra kapitel? Har det alls funnits några herdar som vaktat sin hjord om natten och som då fått änglauppenbarelse? Har det alls funnits något stall där Josef och Maria skyddat sig mot vindens och nattens kyla? Har det alls lyst någon sorts stjärnkonstellation? Och stjärntydarna som Matteus berättar om i sitt evangelium – har de alls funnits eller var det bara en tradition som Matteus anknöt till – att stora män skulle uppvaktas av kungar, religiösa ställföreträdare med vetenskaplig bakgrund? Jag är en kritisk person till mitt sinne och kan mycket väl tänka mig att denna ljuvliga barndomsberättelse bara är en legend och att när jag faller på knä i kryptan i födelsekyrkan på Krubbans torg i Betlehem så är det en plats där det som sägs ha hänt inte har hänt. Samtidigt säger arkeologerna att denna plats mycket tidigt var en kristen kultplats – att romarna byggde ett Adonistempel just där väldigt tidigt för att provocera de kristna. Men varför gjorde man det om det inte var för att den platsen betydde mycket för de kristna väldigt tidigt?
Men med mitt kritiska sinnelag måste jag få vara där i kryptan – jag måste få böja knä, klappa stenen, bedja och kanske ta ett foto när jag är där. Det må vara hur det vill med själva platsens historicitet men vad jag påminns om är att Gud de facto blivit människa, att Gud de facto kommer mig till mötes i ett litet barn – o makalösa mysterium! Men så är det! Det viktiga är inte var detta skedde utan att det har skett, att inkarnationen, Guds människoblivande, har ägt rum i en historisk verklighet.
Var inte rädda (Luk 2:10), sa änglarna till herdarna. Var inte rädda är budskapet till oss i kväll. För många är rädda, rädda för religion, rädda för att gå in i en gudsrelation, rädda för att tappa greppet om den bild, den förståelse som andra och man själv byggt upp kring det egna jaget. Vad händer om jag blir religiös? Vad händer om jag får en gudsrelation? Vad händer om detta med Gud blir viktigare för mig än bara som en skön stund på julnatten, en tradition, något som jag låter mig beröras av? För tänk om sanningen om Jesu födelse är en djupare sanning som inte främst handlar om var och när utan som handlar om mig själv, dig själv? Hos många finns föreställningen att s k religiösa människor är annorlunda än andra, att religion för oss ut ur vardagssfären ut till något helt annat, annat beteende, andra vanor, bort från det vi är vana vid, kanske t o m bort från vänner vi umgåtts med. Religion blir något exkluderande och exklusivt. Men Gud blir inte människa i något specialreservat. Gud möter oss inte i någon sorts religiöst betingad nationalpark utan i det vardagliga. Gud är den inkluderande snarare än den exkluderande. När Gud blir människa är det för att visa att just det mänskliga och gudomliga hör ihop. Gud och gudsrelation har med hela tillvaron att göra. Gud och gudsrelation har med klimatfrågor att göra, med andra politiska frågor att göra, med sociala frågor att göra, med hur vi hanterar våra tillgångar att göra o s v. Gud går inte att isolera för Gud har blivit människa i vår verklighet.
På det viset möter oss Gud i relationen. När vi tar in i vårt hjärta att Gud kommit oss mänskligt nära kan vi också ta in vår medbroder och medsyster i vårt hjärta. Vår väg till Gud och Guds väg till oss går genom vår medbroder och medsyster oavsett vem. Gud inkarnerades inte som en julprydnad. Gud inkarnerades inte som ett minnesmärke. Gud blev människa för att visa att vägen till Gud går via en medmänniska och för att visa oss att Du och jag som är varandras medmänniskor är gränslöst värdefulla. Jo, det har vi svårt att ta in men i kväll får Du stava på den stora sanningen om Dig själv – den sanning som barnet i krubban kom för att visa – sanningen som säger Du är gränslöst älskad, gränslöst värdefull oavsett allt – ett värde som ingen och ingenting kan ta ifrån Dig.
Det sista jag vill säga i denna julnattspredikan är en påminnelse om Maria – Maria som förenar oss med våra katolska och ortodoxa bröder och systrar, Maria – den unga flickan som gav Jesus till världen. Hon får vara vår förebild. För när hon, enligt evangelisten Luka s hade hört herdarnas berättelse, tog hon allt detta till sitt hjärta och begrundade det. (Luk 2:19) Hon tog in det i hjärtat. Hon var beredd att låta sig påverkas, att låta livet förändras, att låta Gud inkluderas i hennes vardag både utanför och innanför de religiösa lokalernas verklighet. Så våga låta Gud ta plats i Ditt hjärta eller ta än större plats i Ditt hjärta. Våga låta Gud spränga Dina förutfattade meningar, Dina förutbestämda åsiktspositioner i frågan om livet, om Dina medmänniskor och om Dig själv.
För om Du är riktigt allvarlig, om Du är beredd att lyssna på djupet, om Du är beredd att ta Din egen innersta längtan på allvar kommer Du att kunna höra ängelns ord som en viskning in i Din egen verklighet: Var inte rädda, jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. (Luk 2:11) Den glädjen handlar om Ditt liv, den glädjen har sin brännpunkt i det barn som föddes i det Heliga Landet för 2000 år sedan och som i kväll kan födas i Ditt hjärta.
Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen