Så skriver Anders Frostenson i psalm 590. Det handlar om det fria ordet. Lördagen den 15 november påminns vi om det fria ordets storhet. Det är det de fängslade författarnas dag som högtidlighålls av bland andra Svenska PEN. Så många författare sitter i fångenskap beroende på att de låtit sin ”penna” ge en kritisk röst gent emot förtryckets, diktaturers och religionsfundamentalismens nedbrytande krafter. De har skrivit vad de känt, vad de upplevt, vad andra upplevt och de har fängslats för ordets skull, för sina drömmars skull, för sin längtans skull.
Jag tillhör en släkt som i generationer har värnat det fria ordet i bok- och tidningsform. Det är viktigt med en samhällsstruktur där vi har rätten att yttra oss, rätten att skriva också kritiska texter, rätten att uttrycka det som ligger oss varmt om hjärtat. Det fria ordet kopplat till yttrandefrihet och tryckfrihet är något som vi ska vara tacksamma över. Samtidigt har vi sett medaljens baksida när människor förtrycks, förföljs och smädas å det vidrigaste inte minst i sociala nätverkssammanhang.
Som kyrka får vi stå upp för det fria ordet i dess många olika sammanhang men vi får göra det utifrån Ordet som befriar. För sådant är Ordet. Sådan är Ordet – Ordet som blev människa för vår frihets skull. Kyrkans budskap handlar om frihet – frihet att vara den Du är, frihet att bli sedd, bekräftad och upprättad som den Du är. Var går då gränsen för det fria ordet? Finns det alls en gräns? Jo, gränsen går i det som jag ovan nämnt nämligen där människor förnedras, där hatet sprids, där lögnen förmeras, där ordet blir djävulskt – där går gränsen.
Må vi som kyrka värna det fria Ordet – Ordet som talar om mångfald, Ordet som kan komma till uttryck i regnbågens alla färger, Ordet med stort O – Kristusordet som tydliggör den kärlek som spränger all gränser. I 1917 års översättning av Ordspråksboken 31:8 står det: Upplåt din mun till förmån för den stumme. Det får vi göra. Det finns alltför många stumma i vår värld, alltför många marginaliserade, alltför många som inte törs visa vem de egentligen är och vad de egentligen tycker i rädsla för andras fördömmande Vi kristna kan inte tiga still när orättfärdighetens hantlangare slår till. Vi kristna får inte gömma oss i våra egna trosåskådningshörn som om vi levde i en skyddad tillvaro där tron enbart handlar om vår egen Gudsrelation separerad från omvärlden. Nej, säger den heliga Skrift: Upplåt din mun till förmån för den stumme. D v s – vi får som kristna engagera oss i den värld som är vår, den värld som vi delar med andra religiöst övertygade människor och med ateister.
Det fria ordet med möjligheten att tala i skrift och tal hör till de mänskliga rättigheterna – de rättigheter som är gudomligt sanktionerade. Upplåt din mun till förmån för den stumme. Guds skaparord ger möjlighet. Guds skaparord banar väg, den väg som går från liv till död och genom död till liv. Det ordet bär inga bojor, det ordet får vi bära ut. Det ordet får vi bäras av och låta det bli till befrielse.
Vår frihet är i Kristus som för oss alla dött. I hans försoningsgärning en värld är återlöst. Den som hans röst vill följa är inte bunden mer, kan gå dit han oss sänder och ge som han oss ger. (Psalm 590:3)
Den 15 november är de fängslade författarnas dag! Låt oss tillsammans med alla goda krafter höja vår röst för dem och stå upp för det fria ordet i kraft av Ordet som befriar. Till detta är vi kallade, av Honom som var Ordet som fanns i begynnelsen, som skapade och som blev människa till befrielse och upprättelse. Må vi be heliga Birgittas bön: Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”. Och med Maria – Jesu moder: Må det ske med mig som Du har sagt.