Följande artikel skriver jag i Expressen idag:
Om några dagar ska Sverige fira en flykting. För Jesus blev tvungen att fly undan en paranoid härskare. Därför är det ett svek mot julens budskap att inte ha en generös och öppen flyktingpolitik.
Julevangeliet är en av bibelns vackraste och mest älskade berättelser. Barnet som föds i krubban till änglarnas sång och herdarnas uppvaktning. Och som får gåvor av vise män.
Men berättelsen har en brutal fortsättning. En kung som krampaktigt omfamnade sin makt var beredd att döda Betlehems alla spädbarn. Maria, Josef och Jesus tvingades fly till Egypten. Med få ägodelar och ett nyfött barn hamnar de i ett okänt land. Situationen är lätt att känna igen, och aktuell i obehagligt hög grad.
Vad tycker då kyrkorna och Svenska kyrkan i synnerhet om Sveriges flyktingpolitik? Svaret på den frågan visar sig i handling. Det finns knappt en flyktingförläggning i Sverige där kyrkan inte finns, ofta tillsammans med andra frivilligorganisationer. Många gånger har kyrkan en högre närvaro än migrationsverket.
Diakoner och ideella medarbetare organiserar klädinsamlingar, står till förfogande för samtalsstöd och ordnar andra aktiviteter. Allt för att göra livet lite lättare för människor på förläggningar som ibland är både materiellt och andligt torftiga.
Det är uppenbart att det finns ett stort förtroende för kyrkan. Både hos dem som driver förläggningar och hos stat, kommuner och myndigheter. Det är glädjande men dubbelbottnat.
Det verkar numera nästan ingå i kalkylen att kyrkan och andra organisationer ska ställa upp, och föra in lite medmänsklighet i flyktingmottagandet. Och det gäller oavsett färgen på regeringar. Vi gör det gärna, för det ligger i linje med vår övertygelse, men vi vill ogärna bli gisslan i ett politiskt och ekonomiskt spel.
Finns det en särskild kristen flyktingpolitik? Nej, det finns nog inte en kristen politik om man menar konkreta regler och lösningar. Men det finns utan tvekan kristna värderingar som bör ligga till grund för samhällets handlande. Många av de värderingarna delas både av andra religioner och av människor som anser sig icke-troende.
Enklast sammanfattas dessa värderingar i två ord: Se människan! Så enkelt och så svårt är det. För det är så lätt att inte se människan i tiggaren vid matbutiken, eller att betrakta flyktingen på ett annat sätt än den bofaste.
Efter de meningarna är det lätt att tänka att ”nu slår biskopen in öppna dörrar”. Ja, om det vore så väl. Men det börjar höras en obehaglig ton även i den svenska debatten.
Den tonen kommer inte främst från bankandet med järnrör eller pysandet från sprayflaskor som formar hakkors och slagord. Knappast heller från agitatorernas talarstolar. Men tonen finns vid fikabord, på idrottsläktare och i middagssamtal.
Det är tonen som säger ”hen är inte som vi”.
Och ingen är som vi, eller som du. Men det innebär inte att hen är mindre värd. Människors lika värde är en grundpelare i den kristna tron och i det etiska system som formats från kristna värderingar. Det borde också vara den bärande tanken bakom varje politiskt beslut och varje åtgärd. Detta är ingen aningslös snällhet utan en nödvändig hållning för ett mänskligt samhälle.
På annandag jul ska jag predika i Skara domkyrka. Bibeltexterna handlar då om martyrerna. Egentligen betyder ordet vittne. Och vi är alla kallade att vittna med våra liv.
Våra röster behövs, våra handlingar ger liv. Vi behöver tala högt och tydligt för människovärdet, för syskonskap, för gränslös omsorg, för ett sammanhang där kärleken är störst av allt. Det är så vi alla kan fira jul.
Åke Bonnier
Biskop i Skara