Apropå uppmaningen på Facebook att ta fram/köpa och bära ett kors i solidaritet med förföljda kristna så kan jag på ett sätt känna sympati för tanken. Vi borde inte vara så ”buskablyga” med vår kristna tro. Ett kors är inte främst ett smycke, något vackert i guld eller annat material att ha runt halsen. Det är inte främst ett minne från konfirmandtiden eller från annat sammanhang. Likaledes är det inte heller ett dödstecken som främst ska användas i dödsannonser eller på gravstenar för att markera dödsdatum. Nej korset är främst ett segertecken ett tecken på Guds kärlek som övervunnit allt, ett tecken på Gud som ”gått in i din kamp på jorden” (Sv.Ps 358) och ”gått före oss längst in i ångesten” (Sv.Ps 74) och som vunnit seger över döden så att vi, likt aposteln Paulus kan säga: ”Död var är din udd?” (1 Kor 15:55) Korset är alltså något som vi kristna kan vara stolta över att bära och göra det med glädje.
Jag bär ett kors på mig dygnet runt – ett kors som jag fått i ett speciellt sammanhang och som av det skälet betyder mycket för mig. Självklart bär jag nästan dagligen mitt biskopskors som jag också är glad för. Jag är inte glad för det för att det skulle vara något märkvärdigt eller snarare visa på att jag är märkvärdig. Nej, jag är glad för det för att det, likt mitt andra kors, påminner mig om att kraften är Hans, att Jesus själv, den korsfäste och uppståndne delar allt det som är mitt med mig och att Han som är korsets Herre ger mig kraft ”när allting annat sviker och bedrar”. (Sv.ps 189) Jag bär också mitt biskopskors som en förkunnelse i linje med det biskopsmotto som jag valde i samband med att jag blev vald till biskop: ”Ge Jesus äran”. Det påminner mig och alla andra om hoppet i hopplösheten, om liv trots allt när livet kan te sig mörkt, om det glada budskapet som Bibeln vittnar om i ord. ”Herren lever, våga tro det, lämna den tid som gått. Hoppet är framtid , nu är livet vår möjlighet”. (Sv.Ps 155:1). Det är Bibelns stora budskap som kan sammanfattas i Joh 3:16 som ju också kallas ”Lilla Bibeln”: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Det Handlar om Guds kärlek som inte riktar sig till några speciellt utvalda. Det står inte att Gud älskade de troende, de som höll sig till lagen, de som var beredda att lämna allt och beredd attfölja Jesus. Nej, det står att Gud älskade världen och jag menar att Gud älskar världen. Gud älskar Dig och mig. Gud älskar mina muslimska bröder och systrar. Gud älskar mina judiska bröder och systar, mina hinduiska bröder och systrar, mina sikiska bröder och systrar, mina buddistiska bröder och systrar. Gud är ju Gud och allas Gud. Gud är i den bemärkelsen inte en speciell grupps Gud. Kort sagt..: Gud är på det sättet inte religiös utan Gud. Gud är Gud och vi är religiösa. Jag är religiös. Jag är kristen och jag vill fortsätta att med stolthet bära mina kors för att på olika sätt i olika sammanhang vittna om Honom som burit allt på korset – inte som en Guds hämnd för mänsklighetens synder utan för den kärleks skull som inte söker sitt, som tror allt, hoppas allt och uthärdar allt och som bland tro, hopp och kärlek är störst. (1 Kor 13:13)
Men jag vill också bära mina kors i solidaritet med alla muslimer som genom eget val vill bära sina religiösa tecken och mina judiska bröder och systrar som vill bära kippa och Davidsstjärna. Kort sagt: Jag vill bära mina kors i solidaritet med alla dem som vill uttrycka sin religiösa övertygelse och leva sitt liv utifrån det, i det offentliga rummet, utan att därmed angripa andra för deras övertygelse.
Sist av allt i denna blogg vill jag påminna om Anders Frostensson som, i ett Europa som 1936 började hårdna i förhållande till miljontals judar, skrev det som idag är psalm 102 i vår psalmbok. Vers 3 är en påminnelse om solidaritet med alla drabbade – en solidaritet som korset utmanar mig till dagligen och stundligen. ”Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandra osedd vid vår sida.”
När jag bär mina kors blir det en utmaning för mig att se min syster och min bror och bry mig om var och en – älska var och en oavsett religionsövertygelse och att i allt i mitt eget liv och som ett vittnesbörd för andra ge Jesus äran.