Vem är vad?


Illustrerad Haggada från 1400-talet som visar förberedelser inför pesach. (Från Wikipedia)

I dag är det påskafton och jag gläder mig så med mina judiska syskon som firar Pesach – påsk. I kväll är det den andra sederaftonen då de åter igen äter en påskmåltid enligt en speciell ordning som återfinns i en bok som heter Hagada (som betyder  berättelse). Symbolrätter som påminner om Israels barns uttåg ur Egypten ska användas. Osyrat bröd dukas fram liksom bittra örter, saltvatten, ett kycklingben, en röra som består av malda äpplen, mandel, kanel och några droppar vin. Röran som heter Charoset påminner om det murbruk med vilket Israels barn skulle bygga förrådsstäderna Pitom och Ramses (Läs gärna 2 Mos 1 och 2 Mos 12). Fyra bägare med vin ska drickas som påminner om 4 olika verb som används för att visa hur Gud befriade Israels barn ur Egypten. En sjunger, berättar olika saker om uttåget ur Egypten, påminns om att en var med vid uttåget. En inkorporerar sig själv när en firar denna måltid. Det handlar om delaktighet i det som var och som på ett sätt blir en del av nutiden.

Vem befriade Israels barn ut ur Egypten ur faraos förtryck? Jo, Gud, Gud som uppenbarade sig för Mose och gav Mose fyra konsonanter som ett uttryck för sin identitet; JHVH. Dessa utläses som  Jag är eller möjligen Jag är den jag är eller Jag är den jag ska visa mig vara.Jag gläder mig så med mina judiska syskon att de får påminna sig om och konkret leva sig in i att Gud är befrielsens Gud och att de därför inte behöver några andra gudar jämte Gud (Läs gärna 2 Mos 20).  Det finns bara en Gud och det är Gud.

Som kristen firar jag också påsk denna helg. Skärtorsdagen påminde om att Jesus instiftat nattvarden, att han uppmanade sina lärjungar att följa Honom. Han tvättade sina lärjungars fötter som ett uttryck för just detta. När Jesus instiftade nattvarden gjorde han troligen det i en judisk påskmåltid. Jesus var jude och inget annat. Det var i sitt judiska sammanhang som han talade till sina judiska syskon på ett sådant sätt som de skulle kunna förstå. Han fördjupade judiska tankegångar och genom både ord och handling visade han på Guds rike – människans relation med Gud, med medmänniskan och med sig själv. Han visade i allt på den Gud som befriade Israels barn ut ur Egypten. Han firade alla dåtida (som också är nutida) judiska högtider. Han var i konflikt med fariséerna som var ett av de partier som fanns på Jesu tid och samtidigt var det inte de som förde honom till romarna. Kanske var det så att Jesus själv stod nära fariséerna och att de därför lätt kom i konflikt med varandra. En del forskare menar det. De som fångade in Jesus och förde honom till de romerska myndigheterna var snarare översteprästerna som av taktiska skäl stod nära det romerska styret och som var utsedda av romarna.   Jesus dömdes till döden av romarna, korsfästes av romarna; dödades av romarna – inte av judarna.

Ändå har det judiska folket genom århundraden fått bära skulden för Jesu död. Hur kunde de bete sig på ett sådant sätt när nu Gud befriat dem ut ur Egypten? Hur kunde de göra så mot Guds son? I Improperierna ( Anklagelserna) som återfinns i 1986 års Missale i Svenska kyrkan står det: Mitt folk, mitt folk vad har jag gjort mot dig? Och varmed har jag betungat dig? Svara mig. Jag förde dig upp ur Egyptens land: du har rest korset åt din Frälsare… Jag förde dig genom öknen i fyrtio år, med manna mättade jag dig. Jag förde dig in i det bördiga landet: du har rest korset åt din frälsare… Mellan olika verser återkommer texten: Helige Herre Gud, Helige Herre Gud. Helige starke Gud. Helige starke Gud. Helige Odödlige, förbarma dig över oss. Helige Odödlige, förbarma dig över oss. Nu förds en debatt om huruvida dessa Improperier (texten är längre än den citerade men finns inte längre med i vårt senaste Missale från 2017) kan framföras i våra kyrkor som körverk i gudstjänster på långfredagen eller inte. Kunniga personer talar om tolkningshistorien och att dessa Improperier aldrig var tänkta att förstås antisemitiskt utan handlade om oss kristna. Flera är de präster som sagt samma sak. ”Jag ser detta som en anklagelse mot mig som kristen inte mot judarna”. Risken med ett sådant tänkande är att en blir ersättningsteolog, d v s det judiska handlar om det kristna. De kristna och ytterst eller innerst, kyrkan, har övertagit rollen som Guds folk. Judendomen har då spelat ut sin roll sedan Jesus kom och Gamla testamentet hjälper oss egentligen enbart att förstå Nya testamentet där Gamla testamentet blir endast blir en sorts bakgrundsskildring till det nya. Gamla testamentet är då just ”gammalt” till skillnad från Nya testamentet som just då är det nya i förhållande till det gamla och Gud är då snarare kristen liksom Jesus nog i vilket fall var just kristen.

Den kristna påsken har för judarna varit en svår period som upprepat sig år efter år i århundraden med anklagelser och med förföljelser när det varit som värst. När det gäller Improperierna och Palestrinas underbara musik hjälper det inte att de inte var tänkta som ett angrepp på våra judiska syskon. Det hjälper inte att präster predikar om dem och säger att de handlar om oss kristna. De är så tydligt skrivna med anspelning på det judiska folkets befrielse att den antisemitiska stanken ändå väller fram.

Vi kristna måste lära oss och än mer träna på att lovsjunga Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, på ett sådant sätt att vi inte blir antisemiter eller ersättningsteologer. Vi kan tala tydligt om Jesus utan att förvandla judendomen till hans kontrast. Vi kan stå nära korset och se hur det är ett uttryck för Guds kärlek där Gud på ett konkret sätt visar oss att ingenting kan stoppa den kärleken – inte ens döden. Vi får med glädje ropa påskropet om Kristi uppståndelse och påminna oss om att det är Gud som förde Israels folk ut ur Egypten, som slöt förbund med Noa, med Abraham, med Mose och som genom korset och uppståndelsen också slutit ett förbund med oss som inte är judar, att det är denna Gud som är Gud. Judar och kristna har samma Gud. Sedan förstår vi Gud lite olika – men väldigt mycket delar vi. Tillsammans kan vi glädjas över Guds storhet! Därför behöver vi fördjupa våra kunskaper om judendomen och det judiska folket så att vi som är kristna kan tala om den judiska religionen och traditionen, inte på ett schablonartat sätt, utan på ett sätt där vi gör rättvisa åt det vi försöker beskriva. Det bästa är att tala med varandra innan vi talar om varandra.

Ett boktips i påsktid är den amerikanska boken ”Krister among the Jews and Gentiles” som på många sätt är en hyllning till den tidigare professorn vid Harvard University tillika biskop i Stockholms stift: Krister Stendahl. Redaktörer är professorerna Paula Fredriksen och Jesper Svartvik. Boken är utgiven på Paulist Press (www.paulistpress.com). I den boken skrivs det artiklar om vikten av att tala väl om varandra, om vikten av att inte schablonbeskriva etc. Vi som svenskar kan vara stolta över Krister Stendahl. Hans engagemang i den judisk-kristna dialogen har betytt så oerhört mycket och får fortsätta att inspirera oss.

Så till slut tillbaka till rubriken: Vem är vad? Kan vi säga att vi inte är antisemiter och vi förfäktar en antisemitisk text som i och för sig inte var tänkt att vara en antisemitisk text? Vem bedömer vad som är antisemitism? Är det den som drabbas av den eller är det den som förfäktar att en inte menar att vara antisemit? Låt oss betänka hur vi själva uttrycker oss när vi lovsjunger vår Herre Jesus Kristus och när vi betänker vår egen synd och skuld. Låt oss glädjas över korsets Herre och samtidigt se att också i Honom möter vi vår judiske broder.

I kväll får jag ropa påskropet: Kristus har uppstått! Ja, han är sannerligen uppstånden! Och till mina judiska syskon vill jag säga: Glad Pesach!