I det lilla sker det stora

På Kyndelsmässodagen den 2 februari 2020 var jag inbjuden till Visnums kyrka i Kristinehamns pastorat för att dels predika ( Matt 13:31-33) och dels samtala med min biskopskollega Sören Dalevi som är biskop i Karlstad stift. Samtalet efter gudstjänsten och efter matminglet i kyrkan leddes av journalisten och radioprogramledare Henrik Torehammar.

Är det så att Du har en benägenhet att strunta i det eller i den som är tilltufsad?


Tre mått mjöl och lite surdeg. Det var vad kvinnan i liknelsen använde för sitt bak. Tre mått mjöl skulle kunna vara ca tre liter mjöl. Kanske skulle ett två kilos mjölpaket räcka och lite jäst. Tänk Er att ni far till er närmaste matvarubutik. Kanske är den för flera av Er butiken i Nybble, i Bäckhammar, Björneborg eller den stora matvarubutiken i Kristinehamn. Ni går in och uppsöker hyllan med vetemjöl och ska ha precis lika mycket mjöl som kvinnan i liknelsen. Då räcker inte ett tvåkilospaket. Då måste ni köpa ungefär 13 tvåkilospaket. Jag är övertygad om att ni kommer att väcka en viss uppmärksamhet när ni kommer till kassan med kundvagnen fylld av mjöl om ens en kundvagn räcker. Tre mått mjöl var ungefär 39 liter mjöl och det i sin tur är i runda slängar 26 kilo mjöl. Det var vad kvinnan i Jesu liknelse använde. De som forskat anser att mjölmängden skulle räcka till ungefär 100 limpor. Jag tror knappast att ett vanligt hushåll bakar så många limpor på en gång. Av denna enorma mängd mjöl görs alltså en rejäl deg i vilken lite surdeg knådas in. 

Senapskornet då? Det fanns två sorters senapskorn som skulle kunna vara aktuella. Den ena är den svarta senapen som kunde växa och bli ett ca 3 meter högt träd och den andra sorten var en variant som kunde bli mer som en väldigt låg buske ca 3 dm hög. Men detta lilla frö som inte är det minsta fröet, vilket i stället så kallade dammfrön är till vilka bland andra ljung och orkidéer räknas,  såddes i åkern, under jorden och började gro utan att någon såg något. Så småningom växte det upp och blev, enligt evangelisten Matteus, till en ört eller grönsak som det grekiska ordet också kan betyda, men stannade inte vid det utan blev till ett träd som fick betydelse för andra, för himlens fåglar som byggde bo i det. Det hela låter konstigt och det är på ytan något som inte stämmer men på djupet något som stämmer och befriar.

Går det då att försöka att hitta detaljerad symbolik? Senapsträdet eller den lilla busken, oavsett storlek, skulle då vara evangeliet som har framgång och lockar till sig alla hedningar eller alla folk eller något annat – symboliserat av fåglarna och mjölet skulle vara världen och surdegen vara evangeliet som genomsyrar världen. Och visst kan en tolka på det viset och Jesus inleder ju de bägge liknelserna med att säga att senapskornet som sås i åkern och surdegen som kvinnan bakar in i tre mått mjöl är som himmelriket även om just surdeg i andra sammanhang har en negativ klang i Nya Testamentet.  Men nej, låt oss inte fastna i detaljerna för det är inte där som evangeliet – det glada budskapet – främst finns. Och det kanske Symeon och Hanna förstod – de som var i templet och bad. Symeon och Hanna var Gudstrogna – höll sig till Gud och i 1917 års översättning står det att Symeon kom till templet  ”genom Andens tillskyndelse”. Jag kan för mitt inre se hur Guds Ande liksom manar på Symeon att skynda sig och gå snabbt till templet för att där fanns det som till synes var något vanligt men som var mer än detta. Något för honom som väntade på något så stort som Israels tröst. Hanna, som var dag och natt i templet, fick syn på det lilla barnet som den unga judiska kvinnan och hennes äldre respektive, kom med. Hon såg den lille judiske bebipojken som enligt traditionen skulle friköpas och vars fattiga föräldrar endast hade råd att offra några duvor. Hon såg bakom allt detta och att detta vanliga barn inte var så vanligt. Och Symeon såg också bortom ytan, bakom en vanlig judisk bebipojke – såg det stora. Barnet var förvisso en judisk pojke  och på ett sätt som vilken som helst, säkerligen älskad av sina nära och kära, och samtidigt mer, samtidigt Gud själv, Gud själv som blivit människa och som mötte på ett unikt sätt i denne lille pojke. Och sedan hela tiden i Jesu liv skedde det stora – men inte alltid så begripliga för omvärlden och till sist korset, döden, en tom grav, ett möte som förändrade. En person som avrättades bland hundratals kanske tusentals andra för 2000 år sedan – en bland många förändrade allting och förändrar idag. Symeon och Hanna såg bortom det ytliga, såg det stora i det lilla och dessa bägge personer får hjälpa oss idag här i Visnums kyrka att ana det stora, det makalösa i det lilla och oansenliga.

Våra tre bibelverser som predikotexten utgörs av, är två kontrastliknelser och som djupast sätt vill uttrycka tanken på Guds nåd. För senapskornet var ganska obetydligt i förhållande till det träd som liknelsen håller fram och där himlens fåglar byggde bo. I det lilla fröet fanns möjligheten. I det lilla fröet fanns kraften för förändring också då inget märktes. I det lilla fröet fanns potentialen till det som sedan skulle komma att bli något stort. I mjölet bakades lite surdeg in och  denna enorma mängd av mjöl kunde bli genomsyrad och sedan bli till bröd. Inte märkte kvinnan att något hände förrän degen jäst. Men det var inte på grund av kvinnans fantastiska krafter utan på grund av surdegen. I det lilla sker det stora. Det handlar om nåden – den förunderliga nåden – amazing grace. Gud handlar genom det lilla och då sker det stora – det överflödande. Ett litet frö kan bli ett träd där andra kan känna glädje och trygghet. En liten surdeg kan genomsyra kopiösa mängder deg och påverka så att den kan bli till bröd för många. Och kanske är det så vi får förstå texten och då ger den oss ett raster genom vilket vi kan se på vår tillvaro, se på det som är yta och upptäcka djupet, se hur Gud verkar också där vi inte trodde att Gud skulle vara.

Ett litet frö blir till en ört och till ett träd. Lite surdeg i stora mängder mjöl genomsyrar alltihop och blir till bröd för många. Det lilla blir till något stort. Vi känner igen det mönstret idag och det är hoppingivande. Lite vatten i en hand som hälls på ett barns, en konfirmands, en vuxens huvud  – det är en obetydlig handling. Det är ju bara lite vatten som blöter ned för en kort stund på huvudet. Och samtidigt är det en enorm handling som uttrycker Guds gränslösa nåd – åter igen – amazing grace. Det handlar om Guds kärlek, Guds omsorg – den kärlek och omsorg som inte ser till gränser. I det lilla sker det stora. Lite osyrat bröd finns, nästan kexliknande, torrt, gjort av vetemjöl eller majsmjöl eller potatismjöl eller något annat glutenfritt mjöl. Inget märkvärdigt alls – och ändå otroligt märkvärdigt när det delas ut. I det lilla finns det stora. Den lilla mängden vin, alkoholfritt eller avalkoholiserat eller vanligt vin – inget märkvärdigt – köpt på systembolaget eller i den närmaste matvaruaffären, men när det delas ut en dag som denna i gudstjänstens sammanhang så är det oändligt stort. Kristus själv är där.  I det lilla sker det stora – Kristi kropp för Dig utgivenKristi blod för Dig utgjutet. Sådan är Gud. Gud möter oss i det lilla, det vardagliga.  Egentligen är vår predikotext idag just en text om nåden, om Guds överflödande nåd som ger oss hopp. Det handlar om det absurda, det som vi inte kan ha grepp om, det som inte är lagom utan mer, hela tiden mer. Ett litet frö blir till ett träd. Den lilla surdegen blir med mjölets hjälp till en enorm mängd limpor. Och den nåden får inspirera oss att se det stora hos varandra och oss själva. 

Rent konkret i vår vardag är det så lätt att se förbi det lilla, det som kan upplevas dammigt, apropå dammfrön, och då förlora något viktigt både i förhållande till sig själv och i förhållande till andra. Och på samma sätt berättar liknelsen om senapskornet och surdegen om det omvända – alltså vilken potential det finns i detta lilla, kanske ofta förbisedda. Om vi stannar upp och vågar eller tillåter oss att tro, lyssna efter, tilltala, fråga efter detta hos varandra och hos oss själva så tror jag vi kommer att upptäcka vilken kapacitet det faktiskt finns i oss människor. Jag har mött det hos människor som av samhället är borträknade, uträknade, bortsorterade, misslyckade – de så kallade tilltufsade. Och om en då behåller denna vishet som Jesus ger oss – att tilltro kapaciteten i det som kan växa sig stort,  så kan en få se under. Om en så att säga frågar efter ”kungen och drottningen” i en annan människa, så är det hen som så småningom kommer att svara dig. Men om en på förhand bestämt sig att det inte finns någon potential i det lilla, dammiga och enbart tilltalar eller frågar efter detta – så är det just det borträknade och ”dammiga” som kommer att svara dig, som kommer att framträda. Jag menar att vi människor är skapade till relation – alltså att så som jag tilltalar mitt du, talar till dig, så kommer du att svara mig. Och så blir jag också till som en helare människa. I det lilla finns också min egen potential. Om jag vågar ha tilltro till att det lilla jag gör, inte för att synas utan för att det är sant och riktigt, är viktigt, så kommer jag att  växa som människa och jag kommer att kunna tro detsamma om dig. Och fröet, potentialen är ju nedlagd i oss, det är inte vi som sått den, men vi har att vårda den, både i oss själva och i varandra. Så vårt uppdrag, menar jag, är också att söka efter, fråga efter ”kungen och drottningen” i varje annan människa, eller helt enkelt människan, den vackra, hela, Guds avbild i dess regnbågsfärgade mångfald.

Vårt uppdrag som Guds avbild är också att vara med och förändra därför att våra små handlingar är bärare av helheten och där vi får verka i gemenskap. Hela havet finns i varje liten droppe och havet består bara av droppar där varje droppe blir gränslöst betydelsefull. I det lilla finns det stora och i det lilla sker det stora. Gud verkar genom Dig och genom mig. Vi är Guds redskap. Därför betyder varje handling i kärlek och omsorg, oavsett om den inte tycks så märkvärdig, något oerhört märkvärdigt. Det handlar inte om vår egen duktighet, att vara tillräckligt kunnig, tillräckligt utbildad, tillräckligt skicklig. Det handlar inte om det. Tvärtom – det handlar om att det vardagliga är det stora. Därför är Du och jag och varje människa märkvärdig, älskade, oändligt värdefulla. Symeon och Hanna såg detta hos det lilla barnet i templet. De får hjälpa oss att se det hos varandra, hos oss själva, hos våra medmänniskor oavsett etnisk bakgrund och religionstillhörighet. Selma Lagerlöfs farmor sa till lilla Selma en julottemorgon för så länge sedan, i berättelsen om den heliga natten då när herden fick upp sina ögon för det gudomliga i det vardagliga: Detta skall du komma ihåg, för det är så sant som att jag ser dig och du ser mig. Det är inte på ljus och lampor som det kommer an, och inte heller måne och sol, utan det som är nödvändigt, det är att vi äger sådana ögon som kan se Guds härlighet. Må vi be om nåden att få sådana ögon och förstå att vi är Guds redskap där det stora också sker i det lilla med en enorm betydelse för vår värld. Vilken nåd – amazing grace! I Jesu namn. Amen