När det gäller altartavlan som Elisabeth Ohlson Wallin har gjort har Skara domkyrkoförsamlings kyrkoråd valt att inte ta emot tavlan bland annat för att gåvan var villkorad. Den skulle användas vid vigslar av samkönade par. Svenska kyrkan har fattat ett beslut att alla par, där minst en av kontrahenterna tillhör Svenska kyrkan, har rätt att vigas i Svenska kyrkan. Vi vill värna livslånga, kärleksfulla och respektfulla parrelationer genom att ge varje älskande par möjlighet att, inom ramen för svensk äktenskapslagstiftning och kyrkoordningen, få vigas i ett svenskkyrkligt kyrkorum. En sådan vigsel visades (valda delar) i kväll på SVT. Kyrkan, lokalt och i stiftet, gläds med de två männen som vigdes i Skara domkyrka i slutet av sommaren förra året och som biskop hoppas jag att många gaypar och lesbiska par ska gifta sig i Skara stift. Vi tror på och vill värna äktenskapet som en livsväg för både särkönade och samkönade par.
Men, kyrkan kommer alltid att förbehålla sig rätten att själv bestämma över vilka konstverk som passar i kyrkorummet och som man vill ska finnas väl synligt i samband med våra gudstjänster. Det gäller än mer altartavlor. Altartavlornas tillkomsthistoria och placering har oftast varit en lång process där många varit involverade. I dag målas nya altartavlor, men så gott som uteslutande på beställning av en församling. Jag har aldrig hört talas om en församling där man fått en altartavla och blivit ombedd att ta emot den under villkorade former – oavsett vad den föreställer. Detta handlar inte om någon homofobisk inställning (som domkyrkoförsamlingen och säkert också jag själv beskylls för) utan om processen.
Dessutom är det viktigt att understryka att homosexuella och heterosexuella är skapade till just dem de är. I kyrkans sammanhang ska man inte göra åtskillnad. Alla vigs i en kyrka vid de altare som redan finns och med de konstverk som församlingen beslutat om. Det viktiga är att ingen särbehandlas. Jag myntade i en tidigare debatt uttrycket att ”lika och olika ska behandlas lika”.
Sen kan man naturligtvis bygga kyrkor där andra typer av konstverk kan få en central placering och där andra Jesusbilder, paradisbilder etc kan hänga. Det är viktigt att påminna sig om att Jesus kan framställas på olika sätt och återfinnas i olika konstnärliga uttrycksformer i olika sammanhang. Men det är den lokala församlingens kyrkoråd som i slutänden bestämmer vad man vill ta emot gällande donationer. Konstigare än så är det inte. Det viktiga är att människor, oavsett sexuell identitet, kan få känna sig hemma i det lokala kyrkorummet sådant det är utformat. Det handlar om hur man blir bemött, att man får känna sig som en del av den gudstjänstfirande församlingen. Vill man ha in ett konstverk i kyrkan bör man börja med att resonera med den lokala församlingen och se tillsammans vad som är möjligt och inte möjligt, vad som passar, vad som är kyrkoarkitektoniskt möjligt etc. Det är en lång, lång process där många är involverade.
I den Prideparad som jag gick i för några år sedan då jag var domprost i Stockholm och i den Kärlekens mässa som jag predikade i Storkyrkan i Stockholm hävdade vi att kärleken är störst av allt. Det handlar om Guds kärlek, återspeglad i ett älskande pars ömsesidiga och djupa kärlek. Den kärleken är störst av allt. Varje människa oavsett om man är homosexuell, bisexuell eller transperson är gränslöst älskad som den han, hon eller hen är. Det får vi aldrig glömma. Om detta förkunnas det i Skara domkyrka och i många, många kyrkor i Svenska kyrkans sammanhang.