Det var epitet som vi satte på varandra inom den kristna familjen. Frimiklarna var ”de där” som sjöng onödigt svängiga sånger, som inte hade liturgi i kyrkorna, vars pastorer inte hade rundkrage utan slips och vattenkammat hår och dessutom talade om Jeesussss. När jag var tonåring och aktiv i min församling i Stockholm tyckte jag att frikyrkliga människor var lite ”speciella”, lite ”udda”. Jag uttryckte mig inte så men känslan var den, minns jag. Svenska kyrkan kändes någorlunda hemtamt, i alla fall det som skedde i min församling och i alla fall det som skedde i min Kyrkans Ungdomsgrupp. Katolska kyrkan visste jag inte så mycket om mer än att min mormor, som dog när jag var 16 år, hade tillhört den. I övrigt var den dold i ett töcken av rökelse.
Så fördomsfullt resonerade jag då. I dag vet jag tack och lov bättre! I dag känner jag något mer till några av de olika frikyrkosamfunden och gläds över deras existens. Jag känner också något mer till katolska kyrkan och gläds över dess existens. För just glädjen över den andres väg, den andres sätt att uttrycka sin tro är viktig. Vi får glädjas med varandra och vara stolta över vårt eget. Jag tänker på alla kristna trossamfund, av de mer klassiska snitten, som en kör med många stämmor. I kören sjungs samma sång i alla stämmor men med olika melodier i de olika stämmorna. Vi behöver den ekumeniska kören. Den ljuder vackrare än när bara en stämma sjunger.
Just nu pågår den ekumeniska böneveckan och många har säkert firat ekumenisk gudstjänst. Så ock jag i Forshems kyrka på Kinnekulle. Vi behöver be tilsammans, sjunga tillsammans, läsa Bibeln tillsammans, glädjas över allt det vi har gemensamt och samtidigt inte rygga för det som skiljer oss åt. Jag skulle innerligt önska att vi fördjupade våra ekumeniska relationer, än mer talade teologi, än mer försökte borra i olikheterna, än mer försökte förstå den andre. Vi behöver inte dela allt. Vi kan inte dela allt, tycka lika om allt, vara övertygade om att den andre har rätt i allt. Men vi kan gör allt för att förstå, göra allt för att verkligen ”lyssna in” den andre.
I kyrkornas ekumeniska uppdrag – ett uppdrag givet av Jesus – ligger det att sträva mot enheten. Det är inte en enhet som handlar om att alla måste bli romerska katoliker eller evangliska lutheraner, eller reformerta eller… Det går inte. Vi kommer aldrig att komma fram till den enheten – inte i detta livet. Enheten som vi har att leva i den kristna kyrkofamiljen måste vara en enhet i mångfald, där Du får vara Du och jag får vara jag i glädje över varandra och i stolthet över vårt eget.
Samtal förs idag mellan kyrkosamfund och Sveriges Kristna Råd gör viktiga saker på den ekumeniska resan. Men mycket måste ske lokalt. En gräsrotsekumenik där man möts, samtalar, delar, ber, firar gudstjänster etc. är det allra viktigaste. På sätt och vis är det just där det ”händer”. Samtalen på stiftsnivå och nationell nivå är också viktiga men om inte det lokala finns blir allt annat bara en vacker överbyggnad.
Som biskop i Skara stift, Sveriges äldsta stift, vill jag vara med och inspirera till fler lokala samtal, lokala engagemang av olika slag. Jag hoppas också kunna göra skillnad på något sätt på nationell nivå.
I ett Sverige där religion mer och mer blir en privatsak, där färre och färre är öppet bekännande kristna måste vi som kristna trossamfund än mer tillsammans i vår ”ekumeniska kör” vittna om vår gemensamme Herre. Vi är inte längre frimicklare och svartrockar eller statskyrkliga. Vi är bröder och systrar i fria kyrkor i en och samma världsvid Kyrka som också kallas Kristi kropp. Så tillsammans får vi ge Jesus äran!