Påven Franciskus har givit en oerhört viktig intervju som återfinns på Svenska i det senaste numret av tidsskriften Signum. Som evangelisk luthersk biskop blir jag överraskad, glad, rörd och djupt berörd av påvens ord som också tydliggörs i hans liv. Jag gläder mig så med mina katolska bröder och systrar över en påve som, med all den begränsning som ändå finns, vågar sig på en helt ny ton i katolska kyrkan, en ton av evangelisk nåd, en ton som handlar om upprättande, en ton som handlar om inkluderande snarare än exkluderande, en ton där Guds kärlek genom Jesus Kristus närvarande i den heliga Anden verkligen får komma till uttryck. Det är ord och en anda från en påve som i många stycken kan vara förebild för många av oss som tillhör andra kyrkofamiljer.
Jag blev starkt berörd av påvens ord om fältsjukhuset. Han säger: ”Jag ser kyrkan som ett fältsjukhus efter ett fältslag. Man frågar inte en allvarligt sårad om han lider av för höga halter av kolesterol och blodsocker! Man förbinder hans sår, så att han inte förblöder. Sedan kan vi tala om det andra. Hela åren, hela såren…Och börja nedifrån.”
Tänk om vi som kyrkor i Sverige kunde se på varandra som en samlad resurs av fältsjukhus i ett land där existentiell längtan är en verklighet, ett land där konsumismens frälsande lära krackelerar. Många ungdomar har det tufft i vårt samhälle och söker andra destruktiva vägar för att uthärda. Många människors livssituation är sköra bubblor vars yta är materialism. Men dessa bubblor riskerar att spricka. Livet gör oss illa. När relationer spricker, när nära och kära rycks ifrån oss – vart tar vi vägen – vad finns det som håller, som bär när allting annat sviker och bedrar?
Evangeliet om Jesus Kristus som delat och delar våra tillkortakommanden, nåden endast, Bibeln som den Heliga skrift som talar rakt in i vårt eget såsom det ter sig av både gott och ont – det är medel att använda i våra fältsjukhus på ett slagfält där egoismen, konsumismen och verklighetsflyktens destruktiva krafter verkar.
I Svenska kyrkan vill vi och ska vi än mer dela liv, dela tro. Som kyrka har vi en tro, en övertygelse, en erfarenhet som håller. Vi har en tro, en övertygelse, en rfarenhet som vi kan vara stolta över i mötet med andra som har annan övertygelse. Vi har en tro, en övertygelse, en erfarehet som gör oss så trygga att vi med glädje lyssnar till andra, med glädje lär av andra därför att vi vet var vi själva står – nära korset.
Må Svenska kyrkan vara just ett av de många fältsjukhus påven talar om i sin intervju! Må vi än mer förbinda människors existentiella sår och resa den slagne upp att leva ett människovärdigt liv i gemenskap med Gud, i gemenskap med andra medmänniskor och i tillit till sitt eget människovärde!
Idag öppnas kyrkomötet i Uppsala. Tre skrivelser och hundra motioner ska behandlas. Det handlar om den demokratiska gången och den är viktig. Kyrkomötet är ju Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Men Svenska kyrkans viktigaste arbete sker i församlingarna, i varje enskilt möte. Det är där som slagfältet är. Det är där som de drabbade finns och det är där som det läkande och upprättande evangeliet ska förmedlas i ord och handling.
Ja, må vi än mer bli det fältsjukhus – Jesu fältsjukhus som denna värld behöver!