I den diskussion (och frustration)som blev aktuell i samband med ärkebiskopsvalsprocessen var en av de frågor som indirekt ställdes: Kan vem som helst komma till himlen? Spelar det då ingen roll om man är kristen eller inte?
Det finns enväl grundad teologi som kallas för pilgrimsteologin. Pilgrimsvandrande är någoting väldigt fint och viktigt för många kristna. I Skara stift har vi många pilgrimsleder och under sommaren ett pilgrimscenter i Skara domkyrka. Många vandrar också den långa vandringen till Santiago de Compostella och S:t Jacobs grav. I pilgrimstraditionen kan man också se hela sitt liv som en pilgrimsfärd hän mot det himmelska riket. Boken ”Kristens resa” bygger på den tanken och som kristen tycker jag att det är underbart med tanken att efter en lång resa få komma hem, hem till min himmelske Förälder, hem till det jag inte har ord för, hem till det som är helt annorlunda än den resa jag gjort, hem till Kärleken i den fullkomliga formen, hem till Gud, hem till Jesus själv.
Men vem får komma dit? Är det alla rättroende, alla dem som är kristna, alla dem som gjort tillräckligt goda gärningar under sitt liv? Får min muslimske vän komma dit? Får mina judiska vänner komma dit? Får mina vänner som inte alls räknar sig som religiösa i någon form komma dit och vem bestämmer? I bland kan man få höra: Ska nu till och med muslimerna få komma till himlen? Underförstått: ska det inte vara någon poäng med att vara kristen?
Martin Luther sa, som bekant, att han skulle bli förvånad över tre saker när han kom till himlen. För det första att så många var där som han inte trodde skulle vara där. För det andra att så många inte var där som han trodde skulle vara där och för det tredje att han själv var där. Det är ett underbart sätt att uttrycka att vi får låta Gud vara Gud. Och kanske är det så att själva poängen med att vara kristen inte är att ha en garanterad biljett till himlen. Vem som får komma till himlen – till den stora och obeskrivliga gudsgemenskapen är Guds sak. Kanske är själva poängen med att vara kristen detta med att leva som människa i denna värld under den tid vi har fått oss given. När Jesus säger att han är Vägen, Sanningen och Livet handlar den vägen, den sanningen och det livet om det liv vi ska leva här och nu. Att följa Jesus handlar om att leva som människa i ordets allra djupaste bemärkelse. Att vara kristen innebär att ta till sig detta underbara att Gud själv delar vår egen mänsklighet, att Gud, himlens och jordens skapare inte bara är den högste, den som varit, är och alltid ska vara, den outrannsaklige utan den som delat vår verklighet i inkarnationens historiska realitet. Kanske handlar detta om att vara kristen att Jesus själv dött för mig, inte för att sona de synder jag ständigt begår (Mea maxima culpa!) utan för att visa att Guds kärlek är större än mina synder, att Guds kärlek utplånar mina synder och att detta sker på korset. Om jag tar emot detta faktum som en del i mitt eget liv, om jag tar emot denna gudomliga gåva tar jag emot nåden att få börja om, nåden att få lägga av allt hos Jesus själv, nåden att inte behöva bära allt som gått snett i en allt tyngre och tyngre ryggsäck.
För mig handlar detta med att vara kristen om att jag får följa Jesus. Jag berättar dessutom gärna om Jesus för andra som vill lyssna och jag lyssnar gärna till andra som berättar om sin trosövertygelse. Gud är större än våra trosövertygelser, den övertygelsen (:-)) bär mig. I Skara stift önskar jag att vi ska tala tydligt om Jesus i ord och handling. Vad detta innebär måste fördjupas och kan se olika ut i olika sammanhang. Men, det handlar om att ha Jesus som livets kärna och stjärna och att vara trogen sin egen livsväg. Ju trognare vi är det som är vår egen livsväg, Guds vilja med vårt eget liv, ju närmre kommer vi vanrandra och ju närmre kommer vi Gud. Se är det ändå Guds sak vem som får komma till himlen.
Att vara kristen är att förstå att hur livet än ter sig så är jag (och Du) inte övergivna. Jesus själv är medvandrare likt den gången han vandrade i Emmaus (Luk 24). Jesus är en levande realitet här och nu. Det är det som uppståndelsen och himmelsfärden vill uttrycka. Uppståndelsens historiska faktum vill påminna mig om att det Livet är större än livets gränser, att livet är mer mångdimensionellt än vi kan begripa och att Gud själv har med livets alla dimensioner att göra.
Kanske är då den viktigaste frågan inte vem som får komma till himlen. Det kan mycket väl vara så att ateister, muslimer, judar, buddister, hinduer, siker och människor av annan tro kommer till himlen. Guds nåd får vi öppna oss för och då blir den stora Dagen Guds dag där jag hoppas att jag får vara med, där jag hoppas att jag får möta alla dem som stått och står mig nära, och alla andra i ett Gudomligt och underbart sammanhang som ingen kan ge heltäckande ord åt i dag.
Vem får komma till himlen? Vet inte – allt handlar om Guds nåd!