Jag har under det gångna året rest runt i Skara stift och talat om begreppet ”tillsammans”. Jag menar att vi inte ska tala om varandra som ”de där”. Det är så oerhört lätt att peka på pastoraten, stiftsorganisationen eller nationell nivå och se på den andre som ”den där” eller ”de där”. Jag skulle istället önska att vi försöker se på varandra som medvandrare i arbetet för Guds rike, i arbetet för att i ord och handling tala tydligt om Jesus. För det är precis just detta som är vår uppgift. Den uppgiften kan vi bara fullfölja om vi är ”tillsammans”.
Samtidigt är jag biskop i ett stift med ca 440 kyrkor. Det är en enorm mängd. Och många av dem är medeltida pärlor och man kan verkligen känna historiens vingslag när man går in i dem. Jag gläds över deras existens och samtidigt är jag djupt bekymrad. För alltför få människor i Västergötland firar gudstjänst i kyrkorna. Det kan vara 10 personer en söndag i en kyrka och då är prästen, vaktmästaren, kantorn eller organisten och kyrkvärden inräknad. Att fira gudstjänst med få deltagare kan vara oerhört fint och de få som kommit utan att vara ”ditkommenderade” kan få ut väldigt mycket av sin gudstjänst. Men samtidigt kan det vara förödande. Få gudstjänstfirare kan leda till att ännu färre kommer.
Om bara en dryg månad är det årsskifte. Vid årsskiftet gäller nya bestämmelser i vår kyrkoordning. I ett pastorat med flera församlingar behöver det bara firas söndaglig gudstjänst i själva pastoratet och inte i varje församling. I församlingar som är så stora att de inte ingår i pastorat måste man fira söndaglig gudstjänst i församlingen vilket då är självklart. Men när jag nu rest runt i drygt ett år i stiftet och sett att man firar så många gudstjänster med få deltagare på alla möjliga tider har jag tänkt att det vore bättre att fira en gudstjänst i varje församling i samma kyrka, samma tid och gärna en återkommande gudstjänstform med nattvard. Det måste vara enkelt att begripa när och var det firas gudstjänst. Likaledes borde församlingarna ordna så att människor med lätthet kan ta sig till den aktuella kyrkan som kanske inte är den närmaste kyrkan. Det borde vara möjligt att organisera kyrkskjuts så att de som har det svårt att åka kommunalt eller på annat sätt ta sig till kyrkan ändå kan komma dit och vara med. Den stora utmaningen är att leda människor djupare in i förståelsen av vikten att fira gudstjänst. Det måste vara viktigare att fira gudstjänst än var man gör det. Dessutom är det roligare om man firar gudstjänst tillsammans och är många som gör det.
Jag skulle också önska att det firades mässa oftare. Det finns, och det har jag sagt och säkert också skrivit tidigare, en rädsla i Skara stift för nattvardsgudstjänster. Färre kommer till kyrkan om det är nattvard. Nattvarden tycks vara en sorts medalj för de som tror tillräckligt mycket. Jag var nyss i Sydafrika i vårt vänstift. Där firade de nattvard en gång i månaden beroende på prästbrist. När nattvard väl firades strömmade människor till kyrkan för man längtade efter att få del av de heliga gåvorna. Präster och diakoner och kunniga lekmän borde bli bättre på att undervisa om nattvardens betydelse vid kyrkkaffen, studiegrupper mm. Vi behöver mässan. Vi behöver ta emot Kristus själv i brödets och vinets mysterium som vägkost på vår livsväg. Och vi behöver göra det tillsammans.
Likaledes behöver vi ofta komma samman över trossamfundsgränserna och fira ekumeniska gudstjänster. Tillsammans blir vi vittnen om den Guds kärlek som spränger alla gränser. För sådan är Guds kärlek att inget kan skilja mig åt från mina katolska, ortodoxa, reformerta, anglikanska (o s v) bröder och systrar. Vi hör ihop! Vi får vandra tillsammans med Jesus på Livets väg – just tillsammans.
Med mina judiska och muslimska syskon kan jag se att vi alla är Abrahams barn. Vi har samma Gud – Abrahams Gud – Gud som skapat allting gott! Vi hör ihop och också vi får vandra tillsammans på Livets väg och leva i sann trohet mot det som är vars och ens kallelse. Ju mer vi är trogna vår kallelse, vår Guds vilja – en vilja präglad av Guds kärlek, ju närmre kommer vi varandra och ju närmre kommer vi Gud. I en tid när antisemitismen och islamofobin fortfarande florera är det viktigt att tala tydligt också om denna vår gränsöverskridande gemenskap, om Gud som både är gränssprängande och gränsöverskridande.
Så låt oss i öppenhet för Guds alla möjligheter, i tillit till Gud, och i glädje över Jesus, vår broder, vår Herre och mästare, leva den gränssprängande kärleken och vandra tillsammans med våra syskon på den väg som är oss given och där vi som är kristna får tala tydligt, i ord och handling, om Jesus själv. Då blir inte tanken på de yttersta tiderna det viktigaste utan istället tanken på den inkluderande kärleken som är korsfäst, död och begraven men som på tredje dagen uppstått igen ifrån de döda.