Frågan låter naturligtvis lite torr.  Men det finns något som behöcver uppmärksammas och uppmuntras och som är ett av många viktiga svar på den ställda frågan, ett svar som inte alltid levs.

När jag ställer frågan ovan är svaret naturligtvis att kyrkoherden, och själva tjänsten i sig med befattningsbeskrivning och arbetsbeskrivning, reglerar innehållet i alla tjänster i en församling eller i ett pastorat. Men det finns en sak som vi borde uppmuntra än mer och det är att präster och diakoner (ja alla anställda) skulle, på arbetstid, ges utrymme till egen andakt, ges utrymme till bön. Vi ber för lite! Egentligen borde vi avsätta betydligt mer tid till just detta. Jag tänker på några ord som Martin Luther lär ha sagt: ”Ju mer jag har att göra desto mer måste jag bedja”. Jag tänker också på mina vänner i S:ta Clara kyrka i Stockholm som börjar varje arbetsdag med 1 timmes bön och lovsång. Jag är inte karismatisk i den bemärkelsen men jag ”lyfter på hatten” för deras bedjande och inser hur viktigt det är för både de enskilda medarbetarna, de enskilda kyrkoengagerade och för gudstjänstlivet som sådant. Vi behöver bedja mer! Med dessa ord vill jag uppmuntra mina bloggläsare och andra till just detta. Jag skulle önska att alla präster och diakoner med reglerad arbetstid (ja, som sagt, egentligen alla anställda) skulle få sätta upp en viss tid per dag för bön, egen eller gemensam.  Att sitta i ett kapell eller bara vid ett bord med ett tänt ljus, läsa i Bibeln (bra med regelbunden läsning), bedja för sig själv, för andra och för världen i stort är viktigt. Vi gör det för lite! Så kära skarastiftare (och alla andra): Låt oss bedja! Det är ”guld värt”! Men, det är kyrkoherden som bestämmer  vad som får skrivas upp och räknas som arbetstid utöver det redan reglerade.

ORA et labora!