Jag återkommer ofta till uttrycket ”bättre med mångfald än med enfald”. Det är ett uttryck som naturligtvis kan vändas mot mig när jag är tydlig i vissa frågor. Som biskop i Svenska kyrkan förespråkar jag alldeles självklart en lojalitet med Kyrkoordningen som ger uttryck för den ordning som Svenska kyrkan fattat beslut om på kyrkomöten. Man må tycka olika i vissa sakfrågor men samtidigt har vi att gilla läget även om vi ogillar läget. Ogillar man läget och har motionsrätt till kyrkomötet kan man alltid motionera om förändringar eller, om man inte har motionsrätt, övertyga någon som har det om det kloka i motionerandet.
I söndags var jag med och tog emot den nye disktriktsföreståndaren i EFS (Evangeliska fosterlandsstiftelsen) i Västsverige. Jag deltog i förbön och läste välsignelsen i en gudstjänst som mer eller mindre saknade liturgi (några av prästerna som var närvarande var liturgiskt klädda, andra var det inte). För mig kändes det tomt. Och samtidigt: Gudstjänsten var andefylld och därmed glädjefylld. Det var lovsång och orkesterspelande. Det var bön och textläsningar och en strålande predikan. Och jag gladde mig med mina systrar och bröder inom EFS.
Nej, jag delar inte all teologisk övertygelse som präglar EFS men jag delar mycket. Vi har mycket gemensamt och jag gläds över deras centrum – Jesus och lekmannaengagemang. När det gäller att fördjupa vår jesusrelation har vi mycket att lära av varandra. Jesus är ju den kristna trons kärna och stjärna och vi måste, än mer, tala om det han gjort för oss och göra det på många olika sätt i många olika sammanhang.
Nu nalkas påsken med stilla veckans drama som handlar om den inkluderande kärlekens seger över det som vill bryta ned, seger över det djävulska i tillvaron. Det destruktiva har inte sista ordet. Han som bröt brödet och delade vinet liksom hans kropp bröts ned och blodet utgöts på korset, uppstod på tredje dagen – de facto. Allt detta skedde för att Gud älskade och älskar världen. Det var något som skedde och det sker i varje ögonblick. Guds kärlek handlar om presens – NU -. Jesus gav sitt liv för oss för att vi i varje enskilt nu ska se och förstå att vi är älskade och sedda och bekräftade som dem vi är – inte som dem som andra skulle önska att vi var. Naturligtvis (och det känns som att slå in en öppen dörr att skriva det) handlar det om att ingen ska skada någon annan eller sig själv). Vi behöver tala mer om försoningens betydelse, om nåden, om korsets betydelse, om uppståndelsens betydelse. Det är ju allt detta som utgör merparten av den kristna trons centrum.
Detta trons centrum med alla dess infallsvinklar delar vi i så hög grad med våra kristna bröder och systrar oavsett trossamfund. Därför är det viktigt att finnas i dialog med varandra och att be och lovsjunga tillsammans i olika sammanhang även om vi inte är överens om allt. Guds kärlek är inkluderande.
Jag gläds också över den centrering av ideella medarbetare som återfinns inom EFS. Där har vi en del att lära av våra systrar och bröder. Vi måste hjälpa lokalt kyrkotillhöriga att se att de också är representanter för den lokala försmlingen – inte bara de anställda eller förtroendevalda. Likaledes behöver vi hjälpa människor att ”komma ut” som kristna utan att behöva känna kravet på sig att vara en ”starkt troende” med svar på livets och trons alla frågor. För vem har det? Men, Guds kärlek är inkluderande.
Allt det sagda har sin grund i påskens viktiga budskap. Så, välkommen till kyrkan i påsk.! Välkommen att ta del av det livsviktiga budskapet som bär i både liv och död och som, åter igen handlar om att vara älskad som den man är, trots allt och mitt i allt och överalt.