I söndags (7/6-2015) predikade jag i samband med återöppnandet av Floby kyrka vars exteriör renoverats. Med tanke på den främlingsfientlighet som avspeglas i valresultatet i samband med riksdags- och kommunalval i höstas valde jag att tala om samhörighet snarare än murar.  Joh 3:1-8

________________________________________________________

Det finns en underbar psalm av Anders Frostensson, en psalm som skrevs det berömda året 1968 när studentrevolutionen var aktuell i Paris, när studenterna ockuperade kårhuset i Stockholm och radikaliteten formade en våg av tankar och handlingar – 68- vågen som var kritisk till allt också, och naturligtvis, till det etablerade och till kyrkan. Psalmen som skrevs handlar om frihet, om Guds kärlek som spränger gränser. Ni känner igen början. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ”ja” till Gud och säga ”nej”. Psalmen är älskad av så många. Konfirmander gillar den, ungdomar i övrigt i kyrkans sammanhang gillar den. Brudpar har gärna med de två första verserna i vigselgudstjänster. Den är fin och stark vid begravningsgudstjänster. Men de flesta nöjer sig med de två första verserna av psalmen som har nr 289 i vår psalmbok. För sedan bränner det till, sedan börjar psalmen plötsligt tala om en verklighet vi inte vill bli påminda om – åtminstone inte i kyrkans sammanhang – den verklighet som finns utanför kyrkobyggnaden, den verklighet som har med vårt vardagsliv att göra, den verklighetens destruktiva strukturer som vi sitter fast i. Den tredje versen lyder: ”Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” (Sv.Ps 289:3) Det är murar, synliga och osynliga, oss emellan. De finns där väldigt tydligt och ibland otydligt och så var det också när Nikodemos kom till Jesus.
Han tillhörde en grupp av skriftlärda, livstolkande teologer som kallades Fariseer. De debatterade mycket med Jesus och de hade inte så sällan andra uppfattningar än Jesus. På något sätt verkar de, eller åtminstone några av dem, ha förstått att Jesus var speciell, att Han gjorde speciella saker, sa speciella saker och var en utmanare som man borde debattera med, samtala med men som de ändå distanserade sig ifrån. När Nikodemos kom till Jesus om natten eller sent på kvällen i vilket fall, för att samtala uppstod en vi contra Du-situation. Vi tror oss veta vem Du är. Men Jesus såg igenom hela denna mur av förförståelse och visade på den enda vägen igenom denna mur och det var att bli född på nytt eller född ”från ovan” som det bokstavligen står i den grekiska grundtexten. För Jesus fanns det bara en möjlighet att leva som människa i ordets allra sannaste bemärkelse och det var att se Guds rike – att se på och förstå tillvaron på ett nytt sätt.
Vi som lever här i Västergötland, här i Skara stift, här i Floby eller på andra håll är fast i ett ”de där”-tänkande som bygger murar och skapar rädsla. Och jag säger vi därför jag också är en del av detta. Vi är alla en del av detta. Det är så oerhört lätt att bli rädd för eller åtminstone känna stark oro inför det okända eller inför det som är annorlunda, för det vi inte är vana vid. Jag kan, som sagt också känna detta – också hos mig själv och då är det så lätt att bygga murar, både bokstavligt och bildligt. Både synliga murar och osynliga murar. Det är rädslans murar byggda av rädslans stenar. Vi har det väldigt synligt i Palestina där en 8 meter hög mur skär sönder landområde och hindrar människor från att möta varandra, leva med varandra, hindrar en jordägare att på några få minuter ta sig till sin olivodling, hindrar familjer från att med lätthet ta sig till varandra. Muren är byggd av rädslans stenar men skyddar inte när det bränner till, skyddar inte mot missiler från något håll, skyddar inte från rädslan, skyddar inte utan skapar bara hat och frustration och mer rädsla. Det är en tydlig mur som inte leder till något gott i längden. Men vi har också murar i EU-komplexet som skapar flyktvägar från kulornas, terrorns, bombernas och hatets verklighet, till en livsfarlig dödsfälla. Medelhavet – det ljuva – blir dödens hav på grund av murar oss emellan – de osynliga murarna mot flyktingströmmar – murar som omöjliggör mänskligt asylsökande. Vi har dessa rädslans murar i vår flyktinglagstiftning, vi har dessa rädslans murar i mången kommunalpolitik och vi har dem inom oss – rädslans murar byggda av rädslans stenar, där vi delar in varandra i innanför och utanför. Det handlar om vår socken – och de andras. Det handlar om vår kommun – och de andras. Det handlar om vår region och de andras. Det handlar om vårt land och de andras, vårt språk, vår kultur och de andras. Det handlar om vår kyrka och de andras, vår församling och de andras, vårt trossamfund och de andras, vår religion och de andras. Men får vi inte vara stolta över vårt eget? Vara glada över vårt eget? Jo, självklart får vi det! Det måste vi få vara, stolta och glada och lokalpatriotiska. Men som en rektor i Fristad uttryckte det: Det handlar om en inkluderande lokalpatriotism. Då ser vi vårt eget och är stolta över det och samtidigt innesluter vi andra och tar vara på den rikedomen. Problemet är att det är murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann.
Jesus utmanade Nikodemos. Jesus utmanar Dig och mig. Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike (Joh 3:3) Ordet ”se” heter på nytestamentlig grekiska i sin grundform horáå och har betydelse av att erfara och leva, d v s erfara och leva Guds rike. Detta rike – Guds rike – är det gränssprängande, den murrivande kärleken där det handlar om att se att vi hör ihop, att vi alla är Guds älskade barn. Floby kyrka har blivit vackert renoverad och det ska vi vara glada över och Ni som varit involverade i processen ska vara stolta över Ert verk. Men att renovera kyrkor räcker inte oavsett om det handlar om byggnadens utsida eller insida. Den största och viktigaste renoveringen handlar nämligen om Dig och mig. Vi behöver en inre renovering – en återförnyelse, en hjälp att börja om, att öppna oss för Guds Andes vind som blåser vart den vill. Vi behöver hjälp att börja om i Guds nåd så att våra ögon öppnas och vi kan ”se”, erfara och leva Guds rike. Åter igen Jesu så utmanande ord: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike (Joh 3:3)
Dopets Herre kallar därför Dig och mig till att se och leva i Guds rike där våra inre murar rivs och där vi i ord och handling står upp för att riva de yttre osynliga men ack så verkliga murar som skiljer broder och syster från broder och syster. Du som är döpt är kallad av Jesus själv, Han som gett sitt liv för Dig och mig för att i kärlek visa oss att gränser går att spränga, murar går att riva och att, som det står i en kristen sång: kärleken ler åt lås och murar. Låt oss följa Jesus, låt oss ta Honom på allvar i vårt liv, ledas av Honom, tala tydligt om Honom i ord och handling och ge Honom äran. Påskropet, som ropas på påskdygnet runt om i vår värld är Guds rikes rop, Guds rikes kampord, Guds rikes revolutionerande befrielseord, Guds rikes segerrop ett rop som vi får upprepa om och om igen som en påminnelse om Guds rikes möjlighet, inte bara vid påsktid utan varje dag som utmanande ord, inspirerande ord, kallelseord. Och vad passar bättre än att då vi nu har återtagit Floby kyrka i bruk tillsammans få ropa påskens underbara ord: Kristus har uppstått! Ja, han är sannerligen uppstånden! Amen