Nedanstående skrev jag på min facebooksida den 13 juni:
Idag är det en glädjens dag för många. Kärleken har fört olika människor samman från olika håll och olika sammanhang och idag ska de bekräfta sin ömsesidiga kärlek och trohet – en kärlek och trohet som ska vara tills döden skiljer dem åt. Jag gläds med alla brudpar inklusive det som jag själv ska viga idag – min systerson och hans fästmö.
Men för många är det också en sorgens dag och då tänker jag alldeles speciellt på Lisa Holms familj, släkt och vänner som förlorat sin älskade.
Hur överlever man i sorgens becksvarta mörker? Finns det en mening i allt det mörka? Jag tror inte det. Det finns det som är vedervärdigt meningslöst. Det finns händelser och stunder när det bara är förtvivlans tårar och förtvivlans rop som gäller. Det finns stunder när tröstande ord inte hjälper och bokstäverna bara formulerar fyrkantiga ordklossar hur välvilliga tröstarens avsikter än är.
Då talar handlingarna högre och tydligare – kärlekens handlingar, omsorgens handlingar. Att finnas där och inte glida undan. Att vara en räckande hand som håller tag om de drabbade när ”allting annat sviker och bedrar” (Sv.Ps 189). Det handlar om att bry sig – att bry sig om de drabbade, att gråta tillsammans, att vara tillsammans, att be tillsammans.
Men har då kyrkan inget budskap när det vedervärdiga har skett? Jo, trots det sagda om ordens fyrkantighet är kyrkans övertygelse att den som drabbats och måste fortsätta att leva sitt liv inte är övergiven. Han som hängde på korset och ropade det det rop som är det djupast mänskliga ropet i smärtans och förlustens sammanhang; ”Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?” är själv med och bär i förtvivlans ensamhet. Steg för steg, stund för stund, sekund för sekund.
Och den som dött? Hon har fått möta Guds kärlek helt och fullt – en kärlek som är större än allt det vi kan formulera – den kärlek som Jesu uppståndelse vittnar om.
Det skrivna är min fullständiga övertygelse.