”När gav Du Din fru en blomma sist?” Det är blomsteraffärernas klassiska fråga. Idag har det väl sålts en oändlig mängd av rosor? Vallentindagen firas av kärleksentusiaster. Alla hjärtans dag – men är det verkligen alla hjärtans dag? Jag tycker, personligen, att det är en förfärlig dag. Det handlar inte om att folk inte ska få kunna köpa blommor, godis o s v till sin själs älskade. Men jag tänker på alla dem som idag minns om att de är ensamma, som påminns om att de inte har någon som bryr sig. Tack och lov att Vallentindagen i år infaller på en lördag så att inte ensamma elever drabbas, fast samtidigt har jag fått för mig att många skolor förbjudit firandet av Vallentindagen just p gr. av att inte alla får en blomma eller liknande.
Men är det inte konstigt med en dag när vi ska ge blommor, geléhjärtan etc, etc? Borde vi inte bli mycket bättre på att ge varandra blommor, glada tillrop, uppmuntringar, stöttningar etc, mycket, mycket oftare? När sa Du senast ett uppmuntrande ord till en medarbetare? När talade Du senast om för Din vän hur mycket han eller hon betyder för Dig? När brydde Du Dig senast om den som står och säljer Situation Stockholm på Ditt torg/gata/i tunnelbanestationen? Alla dessa frågor ställer jag lika mycket till mig själv. Jag borde sannerligen bli mycket bättre på detta. Låt oss alla ”sopa” framför våra egna portar och bry oss om de hjärtan vi dagligdags ser, dagligdags möter i olika sammanhang. Det är ingen orimlig begäran och världen skulle bli något litet mänskligare.
Sen måste jag ändå be att få bekänna en sak: Jag köpte idag knäckebröd i hjärtform som vi ska äta i kväll…
