Predikan på Annandag jul. Skara domkyrka 2019-12-26.
Matt 10:32-39
____________________________________________________
En riktigt god fortsättning på julen önskar jag Er alla! Julen är på många sätt en fantastisk tid – en tid när vi påminns om något av det mest centrala för oss kristna nämligen Jesu födelse och här i vår domkyrka centrerar vi krubbhändelsen med de stora och tydliga krubbfigurerna i koret , d v s de får påminna oss om att Gud blivit människa på en konkret plats i historisk tid. Julens budskap med evangelisten Lukas ord om att det hände sig vid den tiden och med ord om folkräkning initierad av kejsar Augustus och då Quirinius var ståthållare över Syrien vill egentligen säga att Guds människoblivande har skett de facto, att världen ändrades de facto därför att Gud delade vår tillvaro och delar vår tillvaro. Hela julens budskap är sammanfattat i namnet Immanuel – Gud med oss. Så när vi önskar varandra en god fortsättning har denna goda fortsättning sin grund och sin brännpunkt i Immanuel – Gud med oss. Därför är det så grundläggande viktigt för oss kristna att fira jul. För det är Guds inkarnation vi firar. Vi firar inte en allmän familjehelg. Detta med familj kan dessutom se så olika ut och ur det perspektivet kan också julhelgen vara ångestskapande. Vi firar inte kommersens årliga höjdpunkt. Vi firar inte julmatens ljuvligheter. Nej, vi firar det fullständigt obegripligt fantastiska att Gud blivit människa, att Gud som är större än alla våra samlade formuleringar och bekännelser möter oss som tydligast i en judisk flyktingpojke och att Gud gör detta för kärleks skull. Att Gud blir människa handlar ju om Guds kärlek. Hela Bibeln sammanfattas också i en enda bibelvers som uttrycker just detta: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16)
Jesus föddes in i ett mångkulturellt och multireligiöst samhälle även om judendomen var den mest utpräglade religionen i det dåvarande sammanhang som vi idag kallar Israel och Palestina. Själva lever vi idag också i ett mångkulturellt och multireligiöst samhälle och kanske gör vi det i ännu högre grad än en gjorde för 2000 år sedan. Det är i det sammanhanget som vi har att leva vår kristna identitet. Våra judiska syskon tänder ikväll det 5:e ljuset i Chanukkaljusstaken – Chanukkian – Chanukka – en fest som påminner om återinvigningen av Jerusalems tempel år 164 före Kristus efter att Antiokus Epifanes IV hade skändat templet och förföljt judarna. Chanukka handlar om rätten att få vara den en är. Just nu pågår alltså det firandet. Våra österländskt kristna systrar och bröder firar Jesu födelse den 7 januari. Vi får glädjas med våra syskon av olika slag och med olika kristna inriktningar eller religionstillhörigheter. Vi får glädjas därför att vi alla gemensamt lever i relation till Gud som inte är religiös men generös. Men samtidigt utmanas vi att vara tydligt kristna och det är det som Annandagarna under vårt kyrkoår handlar om. När Jesus, efter uppståndelsen, samlade sina lärjungar sände han ut dem med orden: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar… (Matt 28:19) Han sa inte ”gå därför in”. Han sa ”gå därför ut”. Att vara kristen är inte att syssla med privat navelskåderi utifrån legendartade söta berättelser om skattskrivning, åsneritt, herdar, änglar, krubba, stjärna och stjärntydare. Nej, att vara tydligt kristen är tuffare än så. Det handlar om att våga vara med och påverka, att vara jordens salt och världens ljus. Så orden God fortsättning innebär att gå ut och sticka ut, att inte skämmas för evangeliet även när det är utmanande.
De första kristna hade det ganska lugnt inledningsvis så länge de uppfattades som en del av det judiska livet. Då behövde de inte tillbe den romerske kejsaren. Judarna var befriade från detta. Men ganska snart insåg de romerska myndigheterna att kristna var något annat och då började förföljelserna som innebar tortyr, avrättningar, slavarbete. Många blev martyrer för att de vittnade om sin tro med hela sitt liv som insats. Men kristna martyrer är inte bara något som existerade för knappt 2000 år sedan. De har funnits i hela kyrkans historia och finns än idag. De 10 länder där den värsta förföljelsen mot kristna råder är Nordkorea, Afghanistan, Somalia, Libyen, Pakistan, Sudan, Eritrea, Jemen, Iran och Indien. Allt detta enligt World Watch List. Rätten att få vara den en är som våra judiska syskon påminns om när de tänder sin Chanukkaljusstakes 8 ljus – ett för varje dag i högtiden – den rätten råder sannerligen inte överallt – inte heller i vårt eget samhälle.
Det är just detta som Jesus påminner om i vår evangelietext idag. Det är ingen enkel sak att vara kristen. Det handlar inte om att gå omkring och vara allmänt lycklig, att slippa sorg och bekymmer och att vara allmänt snäll och vänlig i tron att vi får ”smör ovanför när vi dör”. Att vara kristen är inte att vara en sjyst samhällsmedborgare. Att vara kristen är att följa Jesus. Att vara kristen innebär motstånd från andra. Det märks också i vårt postsekulariserade samhälle där staten tycks ha konverterat från kristen tro till ateism och där religionsutövning starkt ska begränsas. Nystartande av konfessionella friskolor ska förbjudas. Journalisten Erik Helmersson skriver i Dagens Nyheter: Nu är det så att de konfessionella skolorna inte är vilka skolor som helst. …. De tjänar ofta som andrum, andligt rum, en sfär i samhället där troende barn och föräldrar för en gångs skull inte ständigt blir utsatta för en flod av fördomar. Det finns i dag omkring 65 grundskolor registrerade som konfessionella. Inte fler än drygt 9 000 elever går i skolorna, vilket innebär ungefär en procent av Sveriges elever. I Belgien går drygt 55 procent i konfessionella skolor, och i Nederländerna cirka 76. Om just detta faktum gör dessa länder till mer än 50 gånger värre frizoner för extremism och radikalisering får ministrarna svara på. En annan viktig siffra rör vilka som driver de konfessionella skolorna. En sammanställning av Svenska Dagbladet 2017 listade samtliga: det fanns då 71 grund- och gymnasieskolor. Av dem var 59 kristna, 11 muslimska och en judisk.
Som kristna lever vi i ett samhälle där religionsrädsla brett ut sig. Men frågan är vad detta leder vidare till i ett land där många bekännande kristna och muslimer finns och dessutom praktiserande judar? Om några få dagar blir FN:s barnkonvention en del av svensk lagstiftning. I artikel 27 talas det om barnens rätt till andlig utveckling. Frågan är vad det innebär i ett samhälle där fler och fler förbud mot religionsutövning och kyrkliga uttryck i det offentliga rummet begränsas eller förbjuds?
Annandag juls tema är Martyrerna. Denna dag är en kallelsedag. Du är kallad att i ord och handling tala tydligt om Jesus. Det är detta vi ska leva i vårt postsekulariserade multisamhälle med tydlig dragning mot ateism. När Jesus utmanar apostlarna som han talar till håller han fram profeten Mikas ord om splittring inom de närmaste och tryggaste strukturerna – familjesammanhanget.
T o m där kommer Jesus att skapa skilda vägar. Vi kan känna igen det idag när någon i familjen eller kamratkretsen, eller i arbetslaget är kristen medan andra är likgiltiga eller tar avstånd. Kristen efterföljelse får konsekvenser. Att vara kristen är ett 24/7- liv 365 dagar om året som berör arbetet, som berör politik, som berör familjeliv, som berör etiska förhållningssätt och människosyn. Ibland beskylls kyrkliga ledare av olika slag för att vara pk – politiskt korrekta och att de ställningstaganden som kyrkan gjort skulle vara formade utifrån någon sorts pk-hållning. Men med tanke på opinionsundersökningar verkar det som idag är politiskt pk vara sådant som lätt kan strida mot Jesu utmaning. Kyrkans kallelse och uppdrag är inte att vara pk, vad det nu egentligen är, utan kyrkans grundläggande kallelse är snarare att vara JC – Jesuscentrerad. Det i sin tur kan skapa frustration också i samhället och också inom kyrkan. Vår kallelse som kristna är, åter igen, att lita till Fadern, lyssna till Jesus och leva med Anden. Den hållningen förändrar. Jesus påminner om detta när han talar om att vi ska ta vårt kors och följa honom. Hos profeten Hesekiel talas det om att Gud ville att ett tecken skulle ritas i pannan på de Gudstrogna. Det tecknet har med den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet att göra – alltså Taw. De tidiga kristna förstod det tecknet som ett kors och idag talar vi om taokors som bland annat återfinns i den franciskanska spiritualiteten. Det handlar om identitet. Det handlar om att ta upp sitt kors i alla sammanhang och tydligt stå upp mot det som stinker främlingsfientlighet, antisemitism, rasism, religionsfobi och annat som är en mörk verklighet i vår värld och vårt samhälle idag. Och här har vi all anledning att också nagelfara oss själva. Det är precis som ärkebiskop Antje Jackelén, kardinal Anders Arborelius, Pingsledaren Daniel Alm, den syrisk ortodoxe ärkebiskopen Benjamin Atas, och generalsekreteraren vid Sveriges Kristna Råd Karin Wiborn skriver i ett gemensamt juluttalande: Himmelens ljus kom inte för att kasta en skugga över andra, utan för att tränga undan hatets, skammens, egoismens och självgodhetens mörker som vi alla är bekanta med.
Men att vara en Jesu efterföljare och vittne är inget som vi kan vara av egen kraft. Det orkar vi inte. Den heliga Anden – Jesus själv mitt ibland oss – Gud som är verksam här och nu – måste få vara den som ger oss kraft. Ärkebiskopen av Akrida, Theofylaktos, som levde 1050-1120, skriver om Jesus utifrån vår evangelietext. Hos honom står det: Han säger inte: den som bekänner mig, utan den som bekänner i mig, det är att bekännaren bekänner i min kraft och med hjälp av den nåd som kommer ovanifrån. Det är precis det som det handlar om – att öppna sig för Guds kraft – den kraft som strömmar mot oss från krubban, från korset, från den tomma graven.
Så får vi alltså öppna oss för Guds Ande – för Jesus själv – för barnet i krubban och gå ut i vårt samhälle och ut i vår värld och leva vår kristna tro, vår Jesusrelation i ord och handling och inte skämmas för evangeliet utan vara tydliga vittnen för livets skull. Då blir det en god fortsättning; i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Amen.
Låt oss bedja med ord av biskop Sven Danell:
Herre, hjälp den som är ensam,
ensam om att vara lärjunge,
ensam om att längta efter kristenliv,
ensam om hemligheten om dig,
Herre Jesus,
ensam i en familj
ensam i ett arbetslag
ensam i ett kamratgäng
ensam om att be bordsbön
ensam om att smyga sig till en bönevrå,
ensam om att gå i kyrkan.
Herre, säg till denna ensamma människa:
Se, jag är med dig,
frukta icke, ty jag har förlossat dig
jag har kallat dig vid namn,
du är min.
Amen!
(biskop Sven Danell)