Dessa ord är citat av aposteln Paulus (1:a Korinthierbrevet kapitel 13, vers 13). Det är också kyrkans budskap under Pridefestivalen. Det säger något om hur många i kyrkan ser på homo- och bisexuella och transpersoner. Störst av allt är kärleken, kärleken mellan två människor oavsett sexuell identitet. Det viktiga är att älska på ett sådant sätt att man inte skadar sig själv eller sin partner.
För en gångs skull håller jag med Humanisterna. Det fanns åtminstone två Humanister närvarande i salen varav en kritiserade taken på att en sekulär handling (den juridiska vigseln) skulle handhas av ett trossamfund (även om man också kan gifta sig borgerligt). Vi delade efteråt tanken på att alla trossamfund skulle behandlas lika och ha de gudstjänster man vill ha för de redan juridiskt vigda paren. Det är den linjen som kallades ”feglinjen” av en av debattörerna på scenen. Den linjen håller fram kyrkans ekumeniska sammanhang. Vi är ingen ”ö”. Vi står i en relation till andra kyrkor, en relation som är oerhört viktig. Jesus själv talar ju, som jag sagt och skrivit tidigare, om detta med att vi ska vara ett – en enhet i mångfald. Men samtidigt en enhet där vi hittar vägar framåt gällande det vi står för nämligen att samkönade och särkönade ska kunna gifta sig borgerligt och sedan komma till kyrkan för att i en stor (om man vill det) och härlig gudstjänst få ta emot förbön, lyssna på textläsning, vara med i pslamsång, lyssna på solosång, ha ingångs- och utgångsmusik, svara på frågor, växla ringar etc, allt sådant som redan idag är möjligt när det gäller välsignelse av ingångna borgerliga äktenskap.