Nu har den amerikanska episkopala kyrkan straffats av den anglikanska kyrkogemenskapen. Man har i USA vigt ytterligare en biskop som är homosexuell. Denna gång en kvinna. Jag blir så beklämd. Först tänkte jag vara ironisk och skriva att det är bra att kristna klämmer åt varandra och att man förbjuder varandra att delta i ekumeniska samtal. Men ju mer jag tänkte på det ju mer insåg jag att ironin kunde missförstås. Det är förfärligt att man ska straffa varandra för olika syn på homosexualitet. Vi lever inte i en åsiktsgemenskap utan i en trosgemenskap där vi måste fortsätta att föra ekumeniska samtal även om vi har olika syn på vem som kan vigas till biskop eller för all del präst.
Ekumeniska samtal får inte upphöra! Vi måste tala med varandra snarare än att skriva om varandra!
I vårt Sverige får vi fortsätta de ekumeniska dialogerna och drömmen är att vi, i vår olikhet, ska komma närmre varandra.
I morgon ska vi ha präst- och diakonexamen och kandidaterna och vi i domkapitlet i Stockholm har läst Verner Jeanronds bok om kärlekens teologi som rymmer många olika teologiska infallsvinklar. Kandidaterna har skrivit varsin uppsats (16 sammanlagt) som vi ska diskutera. Det finns sannerligen mycket att säga om kärlekens teologi. Vad betyder den i verkligheten i en kyrkovärld där man utesluter traditionella kyrkor från samtal?
Suck!
